Kan bara hålla med – om hästar och vidhängande småtjejer!
Runt 10-årsåldern red dottern i några år.
Det var jag som a-l-l-t-i-d skjutsade henne till stallet och ridlägren, även när hon råkade vara hos sin mamma. Och stod för alla kostnader, förstås. (Apropå det där med de ständigt ansvarsfulla mammorna och flyende fäderna.)
I ett stall fanns Pysen, en liten ponny. Han gjorde som han tyckte var bäst och särskilt när just vi fått honom tilldelad. Och han visste hur man bet. En mörk höstkväll promenerade han resolut bara ut ur stallet när jag höll på att tränsa honom och försvann bland hasselbuskarna. Det var inget snack om saken, liksom.
En liten tjej som räckte mig strax över midjan hämtade honom lika resolut och snabbt tillbaka.
Med tiden lärde jag mig att helt skamlöst försöka byta sådana som Pysen och hans gelikar mot lugnare exemplar som någon liten tjej utan övervakande förälder i stallet hade fått tilldelad.
Kan fortfarande bli smått kallsvettig när jag tänker tillbaka på stalltiden och Pysen.
Men min beundran över tuffa stalltjejer är gränslös.
Nu rider barnbarnet. Hon ramlar av, blir nästan biten, vill hoppa högre, osv. Och är hela tiden på det igen.
Vacker betraktelse där! Jag har haft 2 st med hinkar med hästvårdsprylar och halvsvultna innan de tog sig hem. Den ena gav sedan upphov till en ny likadan. Det barnbarnet har jag stöttat med glada tillrop om att även lära sig köra häst framför vagn. Mina dystopier kommer samtidigt - snart är vi utfattiga, bra om du kan ta mig till affärn/sjukan så småningom. Jag köper hö och friggebod till djuret.
Ledig dag mitt i veckan. Engelsk deckarserie på SVT Play och sedan kaffe och Jens Ganman på det.
Utomordentligt bra text. Funderar nu på att skaffa en livstidsprenumeration på ÖP i pappersformat.
I mitt dagliga arbete som undersköterska I hemtjänsten möter jag alla dessa trogna äldre människor som fortfarande betalar en smärre förmögenhet för att få den lokala blaskan i brevinkastet tre gånger i veckan... tänk när de en efter en försvinner bort, hur ska dessa blaskor överleva...
Jag hade SvD och KK. Traditionellt, lokala och riks. Sedan bytte de pappers kvalitet. Jag hade dem i valplådan. En annan sak slog mig. Jag hade också grönpings veckoblad som kom var 14de blad. Jag blev lätt förvirrad-i vilken tidning hade jag läst en intressant artikel? Jag sa upp de första två. Behöll GV. Herr Kröke'n i Kröken
Hallandsposten vet jag många som lägger direkt i kattlådan... Jag har bråkat så mycket med ledarskribenten nu så mina försök till inlägg ii samhällsdebatten blir omedelbart refuserade. Ledarskribenten är en duktig grindvakt..
KK hade Wistbacka som chefredaktör och sedan gick det utför. Insändarsidan, Olof Genbo. Han som myntade HSB han som bestämmer då Göran Persson var kommunalråd
Jag har fått beröm av ÖP. Jag kom sist på Storsjörundan 1971 (72?) 19 mil på cykel. Jag fick beröm för att jag hade kämpat väl. De hade nog väntat sig en prenumeration, men jag lät mig inte luras.
Din krönika är ju klockren. Började rida, 1973, när jag var 13 år. Skiträdd för hästar och tyckte just därför att det var en bra idé. Låg jag före min tid i förståelse av det som senare kom att kallas "kognitiv terapi"? Jag blev aldrig någon vidare bra ryttare och beundrade verkligen de som kunde sitta väl i sadeln. Till mig skrek alltid ridläraren "Sitt ner i sadeln!". Jag fattade aldrig vad jag gjorde fel. Men jag var en nörd och läste på om hästar, hantering och ridning. Så det var till mig de andra tjejerna kom när Storm/Blixten eller vad nu ponnyn med det våldsamma namnet och temperamentet hette, skulle hanteras. Min hästrädsla gjorde att jag stålsatte mig i stallet, utåt kunde det tolkas som en självsäker attityd. Storm/Blixten hade för vana att skicka in den som hanterade honom i spiltväggen och att sparkas. Jag hanterade honom "by the book" och intuition. Det gick alltid bra. Jag var alltid livrädd.
Jo, hästtjejer är av gott virke som oftast. Nu har jag börjat rida igen. Allt är annorlunda. Pedagogiken, hantering av djuren, stämningen i stallet. Allt är så mycket bättre än då, 1973. Men tjejerna är av lika gott virke nu som då. Precis så som du beskriver dem.
Väldigt vad du är du är aktiv nu Jens det blir mycket läsning.. Vissa dagar är du det sista jag läser på dagen, för att sedan få en pling på mobilen och börja dagen med att läsa din substack.
Kan verkligen inte hitta ngt att reta upp sig på i din artikel. Det är ju sant. Själv har jag aldrig vågar rida, men jag beundrar tjejerna som stolt och modigt sitter i sadeln. Var det kanske det att du vågade dig på att jämföra deras arbete och mentala styrka med förarna av andra mer plåtiga hästkrafter. Måste nog läsa om den och fundera lite till.
Absolut, håller helt med. Artikeln var ju huvudet på spiken. Otroligt fascinerande att se vana stalltjejer (och de få killar som faktiskt finns i stallet) utvecklas i hanteringen av dessa stora djur.
För att inte tala om hur de utvecklar sin känsla för mellanmänskliga relationer. Stallmiljön ÄR speciell.
Och den kan vara väldigt lärorik på olika plan, som jag ser det. (Jag har både mekat bil i ett stort gemensamt garage och hängt mycket i stall med mina barn.)
Så nej, absolut inget att invända mot artikeln, inget att skämmas för. Även om det var andra tider…
När lokaltidningen är döende så får man istället en reklamtidning som går ut till alla hushåll i kommunen. Även den har en ledarsida och artikelförfattare i varierande wokegrad...
Jag måste hålla med. Jag är en av dem. Sitter idag lite inne. Det gör ont i bäckenet, gångjärns läkning. 600 kilo häst är knäckande. En hjärnskada, har inget luktsinne, det var kompisens kuse som gick till attack obs. Ett brutet ben, en arm. Jag gillar fart så jag hålls med eng fullblod. Drar till Ty i morgon och ser på ett snabbjobb. Swish en minut tar det. Resan tar lite längre. Sedan fika i stallet. Träffar mina vänner som når mig till naveln, jockeys. Obs galopp är världens farligaste sport, Formel 1 för fegisar. Tre språng och kamelen springer i över 70. Håll dig i halsringen. Känslan är bättre än...vi blir ett, andningen, öronen som guppar. Man ska inte gå igenom livet omärkt för då har man haft det tråkigt
Jättebra krönika, jag tror du har helt rätt. Jag var hästtjej ett tag och man lär säg verkligen att resa sig upp igen efter att ha åkt på sina smällar, curling har nog inte hjälpt så många..
Hästtjejer är definitivt inga ”vanliga” tjejer. De är en helt egen sort och av ett alldeles speciellt virke. Det ska gudarna veta och tro det eller ej så är det en stark merit i ett antal branscher t.ex. inom djursjukvården.
Jag var Machoman, hockeytränare mm för jättemånga år sen.( 30 års åldern)
Ett tu tre träffade jag en kvinna som var proffs på hästar.
Jag lärde mig rida hjälpligt men en dag genomskådade den största hästen mig och lutade sig åt sidan när jag var halvägs in i spiltan för att hämta den.
Där satt jag fast i sargen och fick känna på hur många kilo en häst väger.
Hästen tittade hela tiden på mig med huvudet vänt mot mig och tyckte nog det var roligt.
Fredrik Hoffllander från 24-08-17, på samma tema som din artikel i ÖP mars 2012.
Tilläggas kan att min fru, närmare de 70, långt ifrån överklass har ridit sen barnsben och fortfarande rider fem ggr i veckan med uppehåll från tiden vi hade småbarn.
”Fredrik Hofflander:
Hånen mot ridsporten är ett mysterium för mig
SportEtt svenskt guldhopp föll – i dubbel bemärkelse. Och sportkillarna kunde inte sluta skratta. Hur kommer det sig egentligen att en av Sveriges allra största idrotter inte blir accepterad av alla?
Plötsligt hände det. En häst som inte landade i hundraprocentig balans, en millisekund av okoncentration i sadeln. Sen låg mästerryttaren Henrik von Eckermann på marken, av egen förskyllan bortblåst från medaljstriden i hoppning.
Ni är såklart många som har sett de olympiska spelens kanske allra mest smärtsamma svenska sekunder.
Så här två veckor senare konstaterar jag att sällan verkar så många svenska sportkillar ha njutit så mycket av ett svenskt idrottsfiasko. Det blev snabbt en närmast uppsluppen, lycklig, fnittrig stämning i de stora mediernas kommentarsfält.
”Kan inte hålla mig för skratt”
”Han får trösta sig med att han snart får Jerringpriset och bragdguldet ändå, som alla andra ryttare som gör sitt bästa”. 590 lajks.
Kan inte hålla mig för skratt när överklassen gråter”. 318 skrattemojis.
Det där var två av de snällare exemplen. Låt mig säga det direkt: Jag är också sportkille – och för allas trevnad (särskilt hästens) definitivt ingen ryttare. Men undrar ändå: Vad i just ridsporten är så extremt provocerande för så många idrottsintresserade personer?
Sport för rika?
Är det rikemanstämpeln? Visst, Henrik von Eckermanns bakgrund är bara en googling bort – son till en godsägare, uppvuxen på en herrgård. Men det är väl knappast någon som avfärdar fotbollen för att Albin Ekdal haft en privilegierad ungdomstid i en villa i Bromma eller ishockeyn för att det enligt flera kartläggningar är den dyraste idrotten för ungdomar och deras föräldrar?
Ingen riktig idrott?
Är det myten att ryttarna inte är riktiga idrottare? Den argumentationen är verkligen svår att ta hem hela vägen för hästskeptikerna. För att fajtas om medaljer på högsta nivå inom ridsporten krävs en fysik i toppklass, åratal av oglamouröst slit och nötande och en förmåga att prestera maximalt när det gäller som mest.
Jerringpriset?
Eller är det ridsportens inteckningar i folkets stora idrottsutmärkelse Jerringpriset som fortfarande spökar? Ni vet, de där åren när det plötsligt blev uppenbart för hela Sverige att det faktiskt finns över en halv miljon hästsportutövare i landet och att många av dem väldigt gärna ville lägga en helt rimlig röst på sina favoriter Rolf-Göran Bengtsson (2011), Peder Fredricson (2016 och 2017) och hopplandslaget (2020) när de radade upp EM-guld, OS-silver, OS-guld och gud vet allt.
Hårt slit i Vänersborg
En fin seneftermiddag i maj var jag på ett otroligt trevligt studiebesök hos Vänersborgs ryttarförening. Jag såg inte många spår av överklass. Heller inga ondsinta konspirationer för att lura skidåkare eller friidrottare på några prestigefyllda utmärkelser.
Däremot träffade jag de grymma och stenhårt jobbande eldsjälarna Marlene, Pernilla och Monica. De bjöd på Festis, gav mig en guidad tur och berättade om sitt envisa slit för att ge både sig själva och en massa andra likasinnade möjlighet att ägna sig åt en älskad idrott.
Jag skulle fortfarande aldrig våga sätta mig på en hästrygg. Men de där två timmarna stärkte mig i min övertygelse om att stallen i Sverige och världen är fyllda av äkta sporthjältar.
Något säger mig att det kan bli revansch redan i Los Angeles 2028.”
Du var kanske före din tid, eftersom "fenomenet" hästtjejer numera lyfts fram som personer med ledaregenskaper och "skinn på näsan". Har svårt att förstå vem som kunde bli så förnärmad och upprörd över texten. Den stämmer ju! 😀
Redan i början av 1990-talet då mina söner gick i grundskolan lärde sig pojkarna att de egentligen inte alls var värda ett dugg. Det täcka; svaga könet skulle prioriteras, vilket innebar att grabbarna tappade motivationen och mest var i vägen. Feminism i sin prydno.
Min brorsa hängde med till stallet. Där fanns alla brudarna. Latinojockeys i Sverige blir glada. De är små och fula och får hänga med snygga blondies. Starfuckers.
Kan bara hålla med – om hästar och vidhängande småtjejer!
Runt 10-årsåldern red dottern i några år.
Det var jag som a-l-l-t-i-d skjutsade henne till stallet och ridlägren, även när hon råkade vara hos sin mamma. Och stod för alla kostnader, förstås. (Apropå det där med de ständigt ansvarsfulla mammorna och flyende fäderna.)
I ett stall fanns Pysen, en liten ponny. Han gjorde som han tyckte var bäst och särskilt när just vi fått honom tilldelad. Och han visste hur man bet. En mörk höstkväll promenerade han resolut bara ut ur stallet när jag höll på att tränsa honom och försvann bland hasselbuskarna. Det var inget snack om saken, liksom.
En liten tjej som räckte mig strax över midjan hämtade honom lika resolut och snabbt tillbaka.
Med tiden lärde jag mig att helt skamlöst försöka byta sådana som Pysen och hans gelikar mot lugnare exemplar som någon liten tjej utan övervakande förälder i stallet hade fått tilldelad.
Kan fortfarande bli smått kallsvettig när jag tänker tillbaka på stalltiden och Pysen.
Men min beundran över tuffa stalltjejer är gränslös.
Nu rider barnbarnet. Hon ramlar av, blir nästan biten, vill hoppa högre, osv. Och är hela tiden på det igen.
Haha! Ja då vet du precis…! Kan se det framför mig.
Vacker betraktelse där! Jag har haft 2 st med hinkar med hästvårdsprylar och halvsvultna innan de tog sig hem. Den ena gav sedan upphov till en ny likadan. Det barnbarnet har jag stöttat med glada tillrop om att även lära sig köra häst framför vagn. Mina dystopier kommer samtidigt - snart är vi utfattiga, bra om du kan ta mig till affärn/sjukan så småningom. Jag köper hö och friggebod till djuret.
Ledig dag mitt i veckan. Engelsk deckarserie på SVT Play och sedan kaffe och Jens Ganman på det.
Utomordentligt bra text. Funderar nu på att skaffa en livstidsprenumeration på ÖP i pappersformat.
I mitt dagliga arbete som undersköterska I hemtjänsten möter jag alla dessa trogna äldre människor som fortfarande betalar en smärre förmögenhet för att få den lokala blaskan i brevinkastet tre gånger i veckan... tänk när de en efter en försvinner bort, hur ska dessa blaskor överleva...
Öp är otroligt bra. Inte minst som kattströ.
Jag hade SvD och KK. Traditionellt, lokala och riks. Sedan bytte de pappers kvalitet. Jag hade dem i valplådan. En annan sak slog mig. Jag hade också grönpings veckoblad som kom var 14de blad. Jag blev lätt förvirrad-i vilken tidning hade jag läst en intressant artikel? Jag sa upp de första två. Behöll GV. Herr Kröke'n i Kröken
Grönköpings Veckoblad är bra!
Hallandsposten vet jag många som lägger direkt i kattlådan... Jag har bråkat så mycket med ledarskribenten nu så mina försök till inlägg ii samhällsdebatten blir omedelbart refuserade. Ledarskribenten är en duktig grindvakt..
KK hade Wistbacka som chefredaktör och sedan gick det utför. Insändarsidan, Olof Genbo. Han som myntade HSB han som bestämmer då Göran Persson var kommunalråd
Jag har fått beröm av ÖP. Jag kom sist på Storsjörundan 1971 (72?) 19 mil på cykel. Jag fick beröm för att jag hade kämpat väl. De hade nog väntat sig en prenumeration, men jag lät mig inte luras.
Bra Stig!
Din krönika är ju klockren. Började rida, 1973, när jag var 13 år. Skiträdd för hästar och tyckte just därför att det var en bra idé. Låg jag före min tid i förståelse av det som senare kom att kallas "kognitiv terapi"? Jag blev aldrig någon vidare bra ryttare och beundrade verkligen de som kunde sitta väl i sadeln. Till mig skrek alltid ridläraren "Sitt ner i sadeln!". Jag fattade aldrig vad jag gjorde fel. Men jag var en nörd och läste på om hästar, hantering och ridning. Så det var till mig de andra tjejerna kom när Storm/Blixten eller vad nu ponnyn med det våldsamma namnet och temperamentet hette, skulle hanteras. Min hästrädsla gjorde att jag stålsatte mig i stallet, utåt kunde det tolkas som en självsäker attityd. Storm/Blixten hade för vana att skicka in den som hanterade honom i spiltväggen och att sparkas. Jag hanterade honom "by the book" och intuition. Det gick alltid bra. Jag var alltid livrädd.
Jo, hästtjejer är av gott virke som oftast. Nu har jag börjat rida igen. Allt är annorlunda. Pedagogiken, hantering av djuren, stämningen i stallet. Allt är så mycket bättre än då, 1973. Men tjejerna är av lika gott virke nu som då. Precis så som du beskriver dem.
Tack Lena!
Väldigt vad du är du är aktiv nu Jens det blir mycket läsning.. Vissa dagar är du det sista jag läser på dagen, för att sedan få en pling på mobilen och börja dagen med att läsa din substack.
Tack som tar dig tid min vän.
Kan verkligen inte hitta ngt att reta upp sig på i din artikel. Det är ju sant. Själv har jag aldrig vågar rida, men jag beundrar tjejerna som stolt och modigt sitter i sadeln. Var det kanske det att du vågade dig på att jämföra deras arbete och mentala styrka med förarna av andra mer plåtiga hästkrafter. Måste nog läsa om den och fundera lite till.
Det var många hockeykillar och skotermän som blev väldigt arga…
Det visar ju bara hur inskränkta de var.
Absolut, håller helt med. Artikeln var ju huvudet på spiken. Otroligt fascinerande att se vana stalltjejer (och de få killar som faktiskt finns i stallet) utvecklas i hanteringen av dessa stora djur.
För att inte tala om hur de utvecklar sin känsla för mellanmänskliga relationer. Stallmiljön ÄR speciell.
Och den kan vara väldigt lärorik på olika plan, som jag ser det. (Jag har både mekat bil i ett stort gemensamt garage och hängt mycket i stall med mina barn.)
Så nej, absolut inget att invända mot artikeln, inget att skämmas för. Även om det var andra tider…
Mina bröder sa till mig att hästarna tycker så mycket om dig för du ser ut som en hösäck
När lokaltidningen är döende så får man istället en reklamtidning som går ut till alla hushåll i kommunen. Även den har en ledarsida och artikelförfattare i varierande wokegrad...
Jag måste hålla med. Jag är en av dem. Sitter idag lite inne. Det gör ont i bäckenet, gångjärns läkning. 600 kilo häst är knäckande. En hjärnskada, har inget luktsinne, det var kompisens kuse som gick till attack obs. Ett brutet ben, en arm. Jag gillar fart så jag hålls med eng fullblod. Drar till Ty i morgon och ser på ett snabbjobb. Swish en minut tar det. Resan tar lite längre. Sedan fika i stallet. Träffar mina vänner som når mig till naveln, jockeys. Obs galopp är världens farligaste sport, Formel 1 för fegisar. Tre språng och kamelen springer i över 70. Håll dig i halsringen. Känslan är bättre än...vi blir ett, andningen, öronen som guppar. Man ska inte gå igenom livet omärkt för då har man haft det tråkigt
Sant sant!
Jättebra krönika, jag tror du har helt rätt. Jag var hästtjej ett tag och man lär säg verkligen att resa sig upp igen efter att ha åkt på sina smällar, curling har nog inte hjälpt så många..
Tack Ursula.
Hästtjejer är definitivt inga ”vanliga” tjejer. De är en helt egen sort och av ett alldeles speciellt virke. Det ska gudarna veta och tro det eller ej så är det en stark merit i ett antal branscher t.ex. inom djursjukvården.
ÖP:s virke är jag dock mer tveksam till🤣
Snart ett minne blott.
Hästtjejer borde kunna bli bra poliser.
Garanterat 👍
Jag tycker att krönikan är jättebra och lika aktuell idag.
Tack Kerstin!
Tack Jens. Jag vägrar dock kategoriskt erkänna att jag också varit naiv. Har alltid känt att jag vet bäst...
Jag med...
Så Bra skrivet o beskrivet.
Jag var Machoman, hockeytränare mm för jättemånga år sen.( 30 års åldern)
Ett tu tre träffade jag en kvinna som var proffs på hästar.
Jag lärde mig rida hjälpligt men en dag genomskådade den största hästen mig och lutade sig åt sidan när jag var halvägs in i spiltan för att hämta den.
Där satt jag fast i sargen och fick känna på hur många kilo en häst väger.
Hästen tittade hela tiden på mig med huvudet vänt mot mig och tyckte nog det var roligt.
Jag kom loss för att hon slutade, men puhhh.
Då vet du!!
Jens, jag citerar en artikel av journalisten
Fredrik Hoffllander från 24-08-17, på samma tema som din artikel i ÖP mars 2012.
Tilläggas kan att min fru, närmare de 70, långt ifrån överklass har ridit sen barnsben och fortfarande rider fem ggr i veckan med uppehåll från tiden vi hade småbarn.
”Fredrik Hofflander:
Hånen mot ridsporten är ett mysterium för mig
SportEtt svenskt guldhopp föll – i dubbel bemärkelse. Och sportkillarna kunde inte sluta skratta. Hur kommer det sig egentligen att en av Sveriges allra största idrotter inte blir accepterad av alla?
Plötsligt hände det. En häst som inte landade i hundraprocentig balans, en millisekund av okoncentration i sadeln. Sen låg mästerryttaren Henrik von Eckermann på marken, av egen förskyllan bortblåst från medaljstriden i hoppning.
Ni är såklart många som har sett de olympiska spelens kanske allra mest smärtsamma svenska sekunder.
Så här två veckor senare konstaterar jag att sällan verkar så många svenska sportkillar ha njutit så mycket av ett svenskt idrottsfiasko. Det blev snabbt en närmast uppsluppen, lycklig, fnittrig stämning i de stora mediernas kommentarsfält.
”Kan inte hålla mig för skratt”
”Han får trösta sig med att han snart får Jerringpriset och bragdguldet ändå, som alla andra ryttare som gör sitt bästa”. 590 lajks.
Kan inte hålla mig för skratt när överklassen gråter”. 318 skrattemojis.
Det där var två av de snällare exemplen. Låt mig säga det direkt: Jag är också sportkille – och för allas trevnad (särskilt hästens) definitivt ingen ryttare. Men undrar ändå: Vad i just ridsporten är så extremt provocerande för så många idrottsintresserade personer?
Sport för rika?
Är det rikemanstämpeln? Visst, Henrik von Eckermanns bakgrund är bara en googling bort – son till en godsägare, uppvuxen på en herrgård. Men det är väl knappast någon som avfärdar fotbollen för att Albin Ekdal haft en privilegierad ungdomstid i en villa i Bromma eller ishockeyn för att det enligt flera kartläggningar är den dyraste idrotten för ungdomar och deras föräldrar?
Ingen riktig idrott?
Är det myten att ryttarna inte är riktiga idrottare? Den argumentationen är verkligen svår att ta hem hela vägen för hästskeptikerna. För att fajtas om medaljer på högsta nivå inom ridsporten krävs en fysik i toppklass, åratal av oglamouröst slit och nötande och en förmåga att prestera maximalt när det gäller som mest.
Jerringpriset?
Eller är det ridsportens inteckningar i folkets stora idrottsutmärkelse Jerringpriset som fortfarande spökar? Ni vet, de där åren när det plötsligt blev uppenbart för hela Sverige att det faktiskt finns över en halv miljon hästsportutövare i landet och att många av dem väldigt gärna ville lägga en helt rimlig röst på sina favoriter Rolf-Göran Bengtsson (2011), Peder Fredricson (2016 och 2017) och hopplandslaget (2020) när de radade upp EM-guld, OS-silver, OS-guld och gud vet allt.
Hårt slit i Vänersborg
En fin seneftermiddag i maj var jag på ett otroligt trevligt studiebesök hos Vänersborgs ryttarförening. Jag såg inte många spår av överklass. Heller inga ondsinta konspirationer för att lura skidåkare eller friidrottare på några prestigefyllda utmärkelser.
Däremot träffade jag de grymma och stenhårt jobbande eldsjälarna Marlene, Pernilla och Monica. De bjöd på Festis, gav mig en guidad tur och berättade om sitt envisa slit för att ge både sig själva och en massa andra likasinnade möjlighet att ägna sig åt en älskad idrott.
Jag skulle fortfarande aldrig våga sätta mig på en hästrygg. Men de där två timmarna stärkte mig i min övertygelse om att stallen i Sverige och världen är fyllda av äkta sporthjältar.
Något säger mig att det kan bli revansch redan i Los Angeles 2028.”
Du var kanske före din tid, eftersom "fenomenet" hästtjejer numera lyfts fram som personer med ledaregenskaper och "skinn på näsan". Har svårt att förstå vem som kunde bli så förnärmad och upprörd över texten. Den stämmer ju! 😀
Redan i början av 1990-talet då mina söner gick i grundskolan lärde sig pojkarna att de egentligen inte alls var värda ett dugg. Det täcka; svaga könet skulle prioriteras, vilket innebar att grabbarna tappade motivationen och mest var i vägen. Feminism i sin prydno.
Min brorsa hängde med till stallet. Där fanns alla brudarna. Latinojockeys i Sverige blir glada. De är små och fula och får hänga med snygga blondies. Starfuckers.
Inte bra såklart!