Hästtjejer vs machomen.
Min mest utskällda ÖP-krönika – en tillbakablick på min tid som etablissemangslakej.
Det här är en recension – av mig själv, som medarbetare i ”lügenpresse”. Jag hittade en gammal ÖP-krönika på nätet och det kommer över mig hur otroligt arga och provocerade vissa blev av den. Det var ofta så på den tiden. Mycket av det jag skrev var rätt korkat, men ibland fick jag till det.
Vi får se om ni håller med i nedanstående exempel.
Det var Centerpartiets Bosse Svensson som en gång i tiden värvade mig till borgerliga ÖP (från socialdemokratiska LT). Det kan ha varit runt 2000 någongång. Sedan skrev jag för dem i ganska många år, mer eller mindre regelbundet. När jag tittar tillbaka på vissa texter kan jag undra hur i hela friden jag tänkte på den tiden, fast som engelsmännen brukar säga när något framstår som otidsenligt och pinsamt:
“It was a diffrent time…”
“Lügenpresse” – liksom “ljugmedia” – är ett vanskligt begrepp, med tanke på de historiska konnotationerna. Samtidigt bör vi kunna diskutera begrepp som “lying by omission” (ljuga genom uteslutande av information) och “fake news” utan att med ens hamna i naziträsket.
Jag behöver inte gå in på alla exempel som faktiskt finns när det gäller medias sätt att skarva med sanningen. Ni som läser mig i vanliga fall känner till de vanligaste exemplen. Mustafa Panshiri och jag har också samlat mycket av det bästa (värsta) exemplen fram till 2018 i kapitlet “Den stora brunsmetningen” i den här boken:
Över till den där gamla ÖP-krönikan. Den fick relativt stor spridning på sin tid. Älskad av vissa, hatad av andra. Ni får själva läsa och avgöra om jag var rätt eller fel ute…
Hästtjejer vs Machomän
Jag hjälper tjejerna i stallet.
Eller, tja... tjejerna och tjejerna. Det är två självständiga kvinnor i övre nedre medelåldern.
Och ”hjälper” är förstås ett relativt begrepp i sammanhanget.
Jag mockar och spånar. Och försöker att inte gå i vägen. Hästarna är sex till antalet och fem av dem är ordentligt stora. En är lite mindre. En ponny med isblå, penetrerande blick och egensinnigt humör. De är snälla, kloka djur allihop men de väger åtskilliga hundra kilon och de går inte att prata till, som med en hund. Man måste förstå deras kroppsspråk. Man måste förstå deras ljud. Deras fnysningar och frustningar. Man måste ha koll helt enkelt. Och man får inte vara feg. Eller svag. För stalltjänst är ett tungt arbete.
Aptungt.
Och hästar är inga leksaker. Som till exempel en moppe eller en skoter (som man kan glömma ute i regnet några veckor utan större konsekvenser, och som har en av- och påknapp). Ändå dras, exempelvis, motorsporten med en obegriplig machostämpel, och hockey- och fotbollskillar framställs ofta som robusta tuffingar. Hästtjejer som lite pimpinetta å sin sida; man står och luktar på hästens mule, flätar manen, läser Min Häst... Fast jag skulle tro att de flesta av hockey- och skoterkillarna (precis som jag) skulle blekna betänkligt i en stallmiljö. Som det inte finns nåt puttenuttigt med överhuvudtaget.
Utan att ha några vetenskapliga belägg för det gissar jag att tolvåriga stalltjejer ofta är betydligt starkare mentalt än exempelvis sina jämnåriga, motorintresserade killar. Starkare än vuxna karlar. Oavsett om dessa håller på med brottning, boxning eller nån flåsgapig bollsport. En arg, eller bara lätt missnöjd, häst på 500–600 kilo är ingen lek, tro mig. Att bli klämd av en sån i en trång stallgång kan få allvarliga konsekvenser. Att sitta på en ståtlig nordsvensk som råkar i sken ute i skogen, exempelvis för att man dyker på en älg eller dylikt, är inget för den harhjärtade.
Hästtjejer är, med andra ord, the shit.
Och redan i tidiga tonåren drillas de i egenskaper som kan göra dem till fantastiska vd- och- chefsämnen i framtiden. Ansvarsfulla, orädda, strukturerade. Skickliga på kommunikation och samarbete. Stark självkänsla. Fast jag misstänker att få skulle våga ha det med i CV:t: Från 12–18: hängde i stallet.
Varje dag.
Tog ansvar.
Varje dag.
Eftersom de flesta män inte har en aning om vilken extremt krävande miljö ett stall är. Hur meriterande den faktiskt är. Inte minst om man jämför med en basketplan.
Eller en skoterverkstad.
Jens Ganman
p.s
Jag uppmanar alla att prenumerera på ÖP. En informativ och bra tidning helt utan politisk slagsida. ÖP har i många år skildrat samhällsutvecklingen på ett ärligt och sanningsenligt sätt. Aldrig har man försökt skönmåla, exempelvis islam och den prilliga invandringspolitikens många negativa effekter. Man valde heller inte att åka till Strömsund när Jimmie Åkesson besökte orten – i akt och mening att safarifotografera publiken på nära håll i ett klumpigt försök att skambelägga närvarande individer.
ÖP har alltid agerat journalistiskt oklanderligt. En av deras seniora skribenter ägnade sig heller inte under många år – företrädesvis sent på fredag och lördagkvällar – att ringa runt till/maila medborgare som uttryckt problematiska åsikter på nätet.
Deras ledarsida hör till de bästa i Sverige.
ds.
pps.
Den fina tröjan kan du köpa här.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Kan bara hålla med – om hästar och vidhängande småtjejer!
Runt 10-årsåldern red dottern i några år.
Det var jag som a-l-l-t-i-d skjutsade henne till stallet och ridlägren, även när hon råkade vara hos sin mamma. Och stod för alla kostnader, förstås. (Apropå det där med de ständigt ansvarsfulla mammorna och flyende fäderna.)
I ett stall fanns Pysen, en liten ponny. Han gjorde som han tyckte var bäst och särskilt när just vi fått honom tilldelad. Och han visste hur man bet. En mörk höstkväll promenerade han resolut bara ut ur stallet när jag höll på att tränsa honom och försvann bland hasselbuskarna. Det var inget snack om saken, liksom.
En liten tjej som räckte mig strax över midjan hämtade honom lika resolut och snabbt tillbaka.
Med tiden lärde jag mig att helt skamlöst försöka byta sådana som Pysen och hans gelikar mot lugnare exemplar som någon liten tjej utan övervakande förälder i stallet hade fått tilldelad.
Kan fortfarande bli smått kallsvettig när jag tänker tillbaka på stalltiden och Pysen.
Men min beundran över tuffa stalltjejer är gränslös.
Nu rider barnbarnet. Hon ramlar av, blir nästan biten, vill hoppa högre, osv. Och är hela tiden på det igen.
Ledig dag mitt i veckan. Engelsk deckarserie på SVT Play och sedan kaffe och Jens Ganman på det.
Utomordentligt bra text. Funderar nu på att skaffa en livstidsprenumeration på ÖP i pappersformat.
I mitt dagliga arbete som undersköterska I hemtjänsten möter jag alla dessa trogna äldre människor som fortfarande betalar en smärre förmögenhet för att få den lokala blaskan i brevinkastet tre gånger i veckan... tänk när de en efter en försvinner bort, hur ska dessa blaskor överleva...