White power på Tredje Statsmakten.
I min löpande granskning av vithetsnormen inom public service har turen kommit till "granskarnas granskare" – produktionsbolaget Tredje Statsmakten.
Bilden ovanför föreställer produktionsbolaget Tredje Statsmaktens medarbetare. Några ansikten saknas på hemsidan: Jenny, Marve, August och Johanna. Möjligen är de också vita, men de kan lika gärna vara adopterade (eller för den delen infödda mörkhyade, fast med nordiska namn) och eftersom jag inte vet säkert räknar jag bort dem i sammanhanget. Detta gör ändå 24 av 31, mer eller mindre helvita, medarbetare. En klar övervikt och frågan infinner sig – är detta ett problem? Ur ett journalistiskt och produktionsmässigt perspektiv?
De flesta skulle nog svara nej. Kompetensen ska styra, och för en arbetsgivare är parametrar som den anställdes samarbetsförmåga, punktlighet, ambition, arbetskapacitet etc. ofta viktigare än pigmentering.
Andra människor, som namnkunnige utrikeskorren Cecilia Uddén och SVT:s nuvarande vice vd Anne Lagercrantz, har i ett drygt decennium kämpat för att få sig själva utbytta av någon med utomnordisk bakgrund. Debatten om “ras” pågår ständigt inom public service och med jämna mellanrum kokar det över.
Så här skrev dåvarande divisionschefen Anne Lagercrantz på SVT:s hemsida, 2017:
“Det finns många journalister externt och internt med mångfaldsbakgrund utifrån språk, perspektiv och nätverk. Det händer mycket på SVT. Men vi är inte nöjda och vi behöver öka tempot.”
Sju år sedan.
Vad som än hänt på mångfaldsavdelningen sedan dess märks inte resultatet hos Tredje Statsmakten, en av Sveriges Radios viktigaste externa samarbetspartners – för närvarande med ett femtontal SR-produktioner igång. Det här är ett bolag som åtminstone i teorin borde omfattas av den mångfaldsambition som är så viktig för deras största och viktigaste kund – public service. Tredje Statsmakten sitter på ett SR-kontrakt värt åtskilliga miljoner. Enligt vissa uppgifter över femton miljoner årligen. De utgör därtill de tre statliga mediebolagens “alibi” när det gäller att själva bli granskade; Tredje Statsmaktens “Medierna” är ett “fristående” program som sänds i P1 och finansieras av skattepengar, via SR-koncernens budget. Mellan varven kan “Medierna” skärskåda public service rätt ingående, men eftersom det är en mycket liten ventil i ett gigantiskt system leder det sällan till några konsekvenser. Att som SR, SVT, UR-chef figurera i “Medierna” kan vara nog så pinsamt, men det går över snabbt. Programmet har en, i sammanhanget, mycket liten publik.
Jag hör av mig till ett dussintal av Tredje Statsmaktens mest profilerade medarbetare (inklusive Martin Wicklin och Fanny Hedenmo) och frågar om jag får intervjua dem kring problemet med den fortsatt dåliga etniska/kulturella mångfalden och det institutionaliserade vita medelklassperspektivet inom statsmedia.
Bolagets vd Lars Truedson svarar först av alla:
“Jag jobbade lite med den typen av frågor under tiden på Institutet för Mediestudier, men eftersom jag lämnat den rollen avböjer jag intervju. Däremot hänvisar jag gärna till den här boken:
https://www.mediestudier.se/reports/vitt-eller-brett
Där finns både kvantitativa och kvalitativa perspektiv på vilka som får ta plats i medier - vilket man möjligen kan diskutera med hjälp av begrepp som vithetsnorm, inte vet jag.”
Ett defensivt svar. Kanske inte så oväntat; Truedsons bolag befolkas av människor som inte har något större intresse av att fokus fästs på detta med vithetsnorm. Det är som när jag försökte intervjua Uppdrag Granskning-redaktionen om samma fenomen. Leden sluts. Mångfald är bra och allra bäst är den i teorin. Det vita, välbeställda storstadsperspektivet präglar den svenska MSM-journalistkåren; påverkar deras val av ämnen och vinklar. Ibland medvetet, ibland lite mindre. Men grupptänket finns där i bakgrunden. Man tillhör en privilegierad skara. Reportage om fattiga människor, om flyktingar och uteliggare blir ofta en form av safari där programmakarens varumärke hamnar i förgrunden.
När jag jobbade på P4 Jämtland runt 2014 hade vi under en period en persisk kvinna som praktikant. Mycket trevlig. Mycket anspråkslös. Hon smög runt i kulisserna och gjorde inget större väsen av sig. Hon studerade oss andra på avstånd. Lite senare kom en syrisk man på praktik. Han välkomnandes av min kollega Fredrik Alverland med en björnkram och de halvt skämtsamma orden:
“Kom får jag klämma lite på dig!”
Fredrik gjorde det rätta. Han omfamnade mångfalden, bokstavligt talat, även om den syriske praktikanten återgäldade kramen en aning stelt. Det är en intressant ögonblicksbild; en symbol för den moraliska lättnad en svensk PS-medarbetare kan känna när en svarthårig/mörkhyad person dyker upp i redaktionslokalerna. Alla SR/SVT/UR-medarbetare vet att koncernen är dåliga på “mångfald”, inte minst i styrelserummen och ute i provinserna.
Rundgången mellan SR/SVT/UR och andra statliga kulturinstitutioner är också intressant ur ett mångfaldsperspektiv. Dessa människor sätter agendan i Mediesverige. De har makten att kväsa historier som de av olika skäl (exempelvis politiska) inte anser “bör” berättas. På samma sätt kan de lyfta fram sånt som bekräftar det etablerade narrativet om exempelvis miljö, droger, invandring och feminism.
Tredje Statsmakten är i vilket fall svårintervjuade, men jag får napp hos några av medarbetarna. Anna Johannessen, deras utvecklingschef och vice vd, svarar först entusiastiskt på min förfrågan och skriver: “Berätta gärna lite mer!”
Jag svarar:
“Hej,
Som jag sa håller jag på med en text om vithetsnormen (och även övre medelklassnormen) inom SR och SVT. Jag har skrivit om det här i flera sammanhang. Exempelvis i Aron Flams och min bok ”Älskade Public Service” från 2022.
Som du kanske noterat är det mer eller mindre kritvitt i både SR:s och SVT:s (och förvaltningsstiftelsens) styrelserum. Samtidigt som det talas och skrivs mycket om ”mångfald” inom koncernen.
På er redaktion är det också väldigt vitt. Vad tror du att det beror på? Är det bra eller dåligt? Varför är det så ofta så att journalister pratar om ”mångfald” samtidigt som de själva inte verkar vilja ha den – vare sig på jobbet eller där de bor?”
Jag får det här svaret tillbaka:
“Tack för info! Jag hoppar över det. Lycka till!”
Producenten och dokumentärreportern Robin Jonsson är också ovillig att svara på frågor:
“Jag tycker att några av dina frågeställningar är relevanta, men vill inte vara delaktig i det här projektet.”
Inte heller Fanny Hedenmo (reporter på “Medierna” m.m.) vill vara med och svara på frågor:
“hej, jag avböjer!”
Liksom producenten och projektledaren Hanna Engberg.
“Jag tackar nej till det.”
…och Mariela Quintana Melin på “P3 Krim”.
“Låter intressant. Har dock alldeles för mycket att göra för att hinna bli intervjuad.”
Joanna Korbutiak, reporter och producent “P3 Musikdokumentär” är iallafall ärlig:
“Jag tycker att det är en viktig fråga som du tar upp. Tyvärr har jag inget förtroende för dig, så jag vill inte medverka.”
Kort och kärnfullt.
Så. Case closed.
For now.
Forts. följer.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Lätt att vara Godhetsprofet när man inte behöver engagera sig. Mycket snack och lite verkstad 😡!
För övrigt är du bäst Jens!
Älskar att du jagar dem med blåslampan.