En del av er kör kanske fast på rubriken. Den är spekulativ. Men helt medveten. Och nej – det skulle inte vara bättre att bli vårdad till döds av amerikaner eller italienare, om svensk äldreomsorg nu hade ett överskott på sådana. Den här texten handlar i vilket fall om språk – inte hudfärg. Det där med ”etniska svenskar” kan nog också reta en och annan läsare – för finns det verkligen sådana? Låt mig ställa en motfråga: finns det etniska pygméer? Blir jag pygmé för att jag flyttar till Kongo och får kongolesiskt medborgarskap/lär mig bantu?
De flesta skulle nog svara nej.
Vi kan också fundera på frågan: skulle en sån som jag, Stefan Löfven eller Özz Nujen kunna få en plats på ett särskilt äldreboende för samer? Tveksamt. Inte ens om vi hävdade att vi numera identifierar oss som samer. Samiska kvinnor till och med. Eller samiska transpersoner.
Troligen skulle vi bli utskrattade. Samiska äldreboenden är till för samer. Punkt slut. Och märk väl: jag skriver inte det för att plocka billiga poänger om ”ras” eller för att göra mig lustig över minoritetsfolk. Men vi behöver, ibland, påminna oss själva om vilket absurt samhälle vi skapat. Den frågan är på allvar och ingenting vi ska prata bort. Liksom vi inte ska prata bort att den svenska äldrevården också har blivit absurd. Lyssna på den här interiören från en f.d anställd inom äldrevården; en person som fortfarande håller kontakten med sina gamla vårdtagare:
”I slutet av november förra året besökte jag en av de äldre män jag arbetat med sista åren… alltså besökte honom på hans boende. Det var en rent privat visit för att se hur han har det nuförtiden. Jag har gått i pension själv… Sven å sin sida ska snart fylla 90 och tyvärr är han numera helt blind. När besöket var över och jag lämnade honom kände Sven att nån stod kvar vid hans sida och jag såg i ögonvrån hur han vände sig om och frågade ut i luften: ‘Vem är det här? Är det du Maj-Britt?’
Jag hörde det där när jag var på väg ut genom dörren så jag hejdade mig och ropade:
”Nej, Sven! Jag är på väg att gå nu… det där är två ur personalen!”
Sven svarade, lite förvirrat: ”Jaha, men vem är det då”?
Den ena ur personalen svarade då med ett långt ”konstigt” namn. Alltså utländskt, från Mellanöstern, och därmed svårt för Sven att uppfatta. Den här kvinnan pratade dessutom oerhört dålig svenska överlag, bara enstaka ord och med kraftig brytning. Den andra tjejen som stod där bakom honom var turkiska och hon pratade något bättre svenska men ingen av dem kunde kommunicera annat än mycket ytligt med sin vårdtagare.
Sven varken såg eller hörde/förstod vad som hände och jag fick en klump i magen på väg ut på gatan. Jag skämdes för att jag lämnade honom under de här förhållandena, omgiven av människor han inte kan kommunicera med och som inte förstår vem han är och vad han säger. Sven har en lång historia i den här staden, han har haft ett jobb på en stor byggvaruaffär, träffat tusentals kunder genom åren, haft en yrkesidentitet… men nu är han bara ett vårdpaket och så här kommer han att ha det tills den dagen han dör. Blind, förvirrad och omgiven av människor som inte pratar svenska och vars namn han ibland inte ens uppfattar.
En annan gång besökte jag det demensboende där Svens fru bodde. På den tiden bodde han själv kvar hemma i lägenheten – frun fanns på boendet. När jag hälsade på henne just den här gången satt vi och pratade ute i dagrummet. Vid ett bord intill satt fyra kvinnor i åldrarna tjugo till fyrtio och pratade. De såg ut att komma från Mellanöstern och Afrika. En av deras kollegor, en thailändska, passerade genom rummet och jag frågade henne om jag kunde låna toaletten. Hon visade mig var den låg och då sa jag, lite nyfiket:
”De där som satt därute? Vilka är de? Jobbar de här eller?”
Thailändskan snörpte på munnen:
”Jobbar!? De jobbar INTE. De kan inte. De är vi som varit här länge som får jobba – istället för dem. Vad vi än säger till dem eller visar slutar det med att vi andra får göra det. De vet inte hur man gör och de förstår inte svenska.”
“Har de betalt?” frågade jag.
“Ja”, sa thailändskan och hon var märkbart upprörd, “det är ju det de har – trots att de inte gör ett dugg här om dagarna!”
Anekdotisk bevisföring, jag vet, men jag har hört flera liknande vittnesmål senaste åren och jag gissar att många som läser den här texten känner igen sig. Är det då ett problem? Alltså att svensk åldringsvård numera också är ett integrationsprojekt? En slags dagverksamhet för icke-svensktalande människor? Svaret beror, antagligen, på vilken politisk ideologi man har.
Oavsett detta känner sig en del äldre svenskar (som bor på äldreboenden) förbisedda, förvirrade och otrygga. Detta på grund av att de som vårdar dem inte kan svenska och för att de saknar kulturell kompetens (alltså när det gäller Sverige). Kommunalarbetaren skrev bra om fenomenet redan 2018. Klicka här för att läsa. Senioren.se har också tagit upp problematiken. Läs här.
”Kulturell kompetens” är f.ö. också ett känsligt ämne eftersom vi fått lära oss, inte minst genom våra politiker, att vi svenskar knappt har någon kultur och att den – i den mån den ändå existerar – är tråkig och töntig.
Alltså personer och företeelser som: Bellman, Fröding, Elsa Beskow, John Bauer, Bruno Liljefors, Carl Larsson, Sonja Åkesson, Moa Martinsson, Wilhelm Moberg, Selma, Zorn, Piraten, Torgny Lindgren, inlagd sill, spettekaka, Janssons Frestelse, pölsa, stuvad lake, Kronans kaka, rullrån, tunnbrödstut med getmese, luad ål med bäsk, tjälknul, Intåg i Sommarhagen, Skäggen, Lorry, Helt Apropå, Eddie Meduza, Staffan & Bengt, Hasse & Tage, Ture Sventon, Agaton Sax, Bertil Vallien, Lapp-Nils, Ulf Lundell, Dan Hylander, Hylands Hörna, Karusellen, Skogsbylasse, Hoven Droven, Kronblom, 91:an, Blandaren, Glädjetåget, Trolltider, Teskedsgumman, Emil i Lönneberga, Karlsson på Taket, Ilon Wikland, Georg Riedel, Skånska Mord, Söderkåkar, Berts Dagbok, Rospiggar, Flottarkärlek, Svenska Hjärtan, Någonstans i Sverige, Lill Lindfors, Dalbymål, Älvdalsmål, Lovikavantar, Bingsjösstämman, Dansbandsveckan i Malung, tysta bibliotek, icke-könseparerade simhallar, förmågan att stå i kö och vänta på sin tur, det svenska biståndet, kvinnofrid, Alsnö stadgar 1280… m.m, m.m.
Tråkiga saker. Töntiga.
Genom åren har Mona Sahlin och en handfull andra folkförvillare jobbat hårt för att få Sverige att framstå som något det alls inte är: slutet, rasistiskt, missunnsamt, ociviliserat. ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”, som Fredrik Reinfeldt sa redan 2006. Den där obildningen – och arrogansen – är något vi betalar priset för än idag. Vi gör det genom en debatt som med jämna mellanrum tar avstamp i att Sverige är en djupt ojämställd kultur där sociala orättvisor ätit sig in överallt – även in i hjärtat på våra mest politiskt korrekta institutioner:
När det gäller tillståndet i äldrevården har många försökt larma om utvecklingen men de sållas bort som “främlingsfientliga”. Jag vet av egen erfarenhet; jag har vänner som försökt påtala det orimliga i att äldre människor som bara talar svenska (och kanske lite engelska eller tyska) hanteras av människor som inte talar ett ord svenska. Man möts av irritation om man drar upp det. Man blir misstänkliggjord. Varför skulle inte en somalier eller syrier kunna torka bajs på en svensk pensionär? Är svensken för fin? Är hon rasist? Tål hon inte att höra främmande språk?
De retoriska frågorna är mina.
Men du känner kanske igen dem från ditt eget liv. Detta med språket är dock en verklig samvetsfråga och du behöver bara gå till dig själv för att få svaret: om du blir gammal, om du hamnar på ett vårdhem och behöver vårdas av andra än dina anhöriga – kommer det att vara viktigt för dig att du förstår vad dessa människor säger när de klär av dig för att tvätta dig? Vill du kunna be dem om hjälp? Vill du kunna be om ett glas vatten? Om en tablett smärtstillande? Och bli förstådd?
– När man blir gammal går man tillbaka till det ursprungliga, säger Sten-Owe Westerlund, enhetschef på äldreboendet i Saxnäs i södra Lappland. Vissa kan börja prata samiska och det är kvalitet att kunna hälsa dem ”god morgon” på deras modersmål.
Citatet ovan kommer från sajten Minoritet.se, från ett reportage om ett boende med samisk profil. På boendet tar personalen hänsyn både till gamlingarnas ursprungsspråk och deras kulturella preferenser. En god tanke och frågan är: bör den ambitionen stanna vid ”minoriteter”? Och kanske lika viktigt: vad räknas som en minoritet? Om du åldras i en stadsdel i Göteborg, Örebro, Västerås eller Malmö där du som etnisk svensk – eller svensktalande – är i minoritet och sedan hamnar på ett äldreboende där få av de anställda talar svenska – kan du göra anspråk på särbehandling?
Det självklara svaret borde vara ja.
Sett i ett globalt perspektiv är det svenska språket och den svenska kulturen en minoritet; en mycket liten och mycket exklusiv kultur som berör max tio miljoner invånare, om ens det. Och frågan är om de svenskar som föddes på 1940-50-60 och 70-talet – och som inte har något naturligt förhållande till ”mångkultur” – ska kunna förvänta sig en kulturellt homogen ålderdom?
Sannolikt inte.
När socialdepartementet 2018 drog upp riktlinjerna för framtidens äldreomsorg nämns bl.a. “digitalisering”, “hållbarhet och attraktiv arbetsmiljö” och “fallprevention” som viktiga delmål. Inget nämns om den urartade språksituationen.
När socialminister Lena Hallengren intervjuas av sina egna tjänstemän i december 2021 (i 2 min och 57 sek) nämns heller inget om språk. Däremot finns medel avsatta i det s.k. “äldreomsorgslyftet”; medel som ska kunna användas till att utbilda medarbetare inom äldrevården till “språkombud”. Detta för att göra arbetsplatserna “språkutvecklande”. Språkombuden ska stödja dem med “annat modersmål än svenska”. Vad det betyder i klartext är att svensk äldrevård har blivit en del av SFI och att det numera bedrivs en form av språkundervisning parallellt med äldrevården. Man kan fråga sig om den modellen är optimal för personalen – och för vårdtagarna. I Botkyrka och Salem har man redan infört/är på väg att införa språktest för personal inom äldreomsorgen. På sikt borde alla kommuner följa efter.
Låt oss förresten titta på vad personalen på äldreboendet “Persikan” i Akalla utanför Stockholm säger om vikten av språk och igenkänning för den som är äldre. “Persikan” har många äldre från Mellanöstern hos sig och personalen på boendet förstår hur de människorna fungerar. Så här står det på deras hemsida:
– Speciellt viktigt är Persikan för demenssjuka som tappat det svenska språket och bara kan prata persiska eller något annat språk som finns i Iran. En hemmiljö med ett igenkännbart språk, mat och kultur är något som kan skapa en bättre trivsel för demenssjuka.
Den här inställningen finns även på det svensk-finska äldreboendet i Upplands-Väsby.
Än en gång: det här är en fantastisk bra och human inställning. Man kan bara hoppas att våra politiker håller med och att principen inte ändras om vi byter ut persiska eller samiska mot skelleftemål, pitemål, offerdalsdialekt, gotländska, jamtska, ekentugg eller för den delen – rikssvenska.
https://podtail.com/de/podcast/nordvarmlandspodden-med-torleif-styffe/karl-l-son-bergkvist-laser-for-er/
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Jag vet att du som vanligt fångat och beskrivit ett samhällsproblem på ditt sedvanliga klarsynta och begåvade sätt men, det du beskriver lämnar mig så illa berörd att jag inte vet hur jag skall reagera. Det är så vedervärdigt att våra sk ledare nedvärderar vårt eget folk, våra egna behov, vårt eget språk, vår egen kultur att det vänder sig i magen och jag börjar känna ett hat mot den självutnämnda elit som suger ut den arbetande delen av befolkningen utan att tillföra någonting själva. Vem fan har gett dom mandat och tillstånd att göra såhär? Det borde rendera offentligt spöstraff och jag önskar dom ett plågsamt slut...i alla avseenden
Tack för att du delar dina tankar, Jens!
Morsan är 91 och klarar sig själv i sitt lilla radhus. Än så länge. Syrran och jag har lovat henne att det inte skall bli som för hennes bästa kompis som bröt lårbenshalsen för några år sedan och behövde hjälp med allt från matlagning till underlivstvätt. Hennes lägenhetsnyckel for runt bland vårdpersonal och hon räknade till 25-32 olika människor per månad (hon förde loggbok) som sonika öppnade hennes dörr och stod i hallen.
Många var män ifrån länder söder om Italien som knappt kunde, vare sig tala eller förstå, svenska. Dessa män skulle tvätta min morsas kompis i underlivet...Hon ägde sin lägenhet och tog sonika ett lån för att betala en privat vårdare som tog hand om henne...
Svenskarna är ett märkligt folk. Jag reser över hela jordklotet i mitt jobb och kan intyga att 70-80% i alla länder bryr sig väldigt lite om politik. De har fokus på att få sin vardag att gå ihop. Skillnaden dock, mellan Sverige och (många) andra länder är högmodet och överlägsenheten som 75-procentarna har i Sverige. Den självbilden vi har fått itutat i oss; att vi är lite förmer än andra. Vi vet bättre. Fr a så vill väl varenda dj-el bli svensk och vara enormt tacksam för att de får komma hit och tvätta underliven på vår gamlingar...Språket, ja men det är väl hur lätt som helst att fixa. Sverige är ju såååå fantastiskt så det är en ynnest att få lära sig ett dylikt "minoritetsspråk". Samma 75-procentare åker till Gran Canaria och Phuket och rynkar på näsan åt de lata och mindre bemedlade spanjorerna och thailändarna...