Vad vänstern inte förstår om SR och SVT.
"Oberoende" public service fortsätter att vara ett politiskt instrument. Mellan 2014-2022 för de rödgröna – just nu för regeringen och SD. Det är precis av det skälet det måste läggas ner.
Regeringen har i dagarna redogjort för sina ambitioner att utreda och reformera public service. I bakgrunden trycker SD på (som i så många andra fall). Partiet betraktar SR och SVT som en del av den rödgröna propagandamaskinen. Kanske inte alltid helt omotiverat. Att regeringen tar mod till sig och flyttar fram sina positioner i public service-debatten retar givetvis vänstern. Argumenten för “oberoende” statsmedia vässas och kritik mot SR och SVT klumpas ihop med fascism. Aftonbladets Oísin Cantwell är en av dem som reagerat. Han skriver, lite förutsägbart, i en krönika:
“De mest högljudda invändningarna mot SVT och Sveriges Radio kommer från personer som befolkar den yttersta högerflanken.”
“Yttersta högerflanken”. Alltså nazister, för det är där man per automatik hamnar om man dristar sig att kritisera statsmedia. Formuleringen är nu så trött och väntad att vi kan lämna det därhän. Cantwell är heller inte oberoende journalist, han är propagandist, och även om hans analyser om brott och straff och enskilda rättsfall kan vara läsvärda har han som många andra vänstermänniskor en blind fläck när det gäller SR och SVT. Jag vet inte om det beror på han har kompisar som jobbar på Gärdet eller om han själv går och drömmer om en egen teveserie: CSI Cantwell eller liknande. Ibland är förklaringarna till citat som det ovan rätt banala.
Cantwells kolumnistkollega på Aftonbladet My Rohwedder har definitivt kompisar inom public service eftersom det var där hon jobbade innan hon hoppade över till Aftonbladet. Det var f.ö. hon som hittade den där olycksaliga anti-Jimmieskylten under en demonstration på Järva 2017 och, lite tanklöst, slängde in den i en SR-buss. Där den sedan råkades fotas av en förbipasserande.
Men jag ska försöka använda mig av generoisitetsprincipen och utgå från att Oísin Cantwell (med flera vänsterdebattörer) argumenterar utifrån principen att de på allvar tror att SR, SVT och UR är någonting bra, och att den svenska demokratin skulle förfalla utan dem. Sett ur det perspektivet blir det förstås problematiskt när staten lägger sig i PS-bolagens verksamhet och börjar ha synpunkter på hur de ska bedriva journalistik. Och det är just, precis, exakt därför vi inte ska ha statsmedia. Om SR och SVT inte fanns skulle det heller inte finnas något för röda, blå, gula och gröna politiker att lägga sig i. Det kan låta barnsligt enkelt och det är det.
Jag ska inte tråka ut er med att förklara exakt varför SR, SVT och UR inte är “opolitiska”. Argumenten finns uppställda i Aron Flams och min bok “Älskade Public Service” från ifjol. Men låt mig påminna om att det är regeringen som utnämner ledamöterna i den så kallade “granskningsnämnden”. Den som SD vill ska få utökade befogenheter.
Det här vet Cantwell och han skriver också i sin text:
“…jag tror att det i framtiden blir viktigt vilka ledamöterna är som sitter i Granskningsnämnden. Det är regeringen som utser dem. Det blir i utnämningen av dem som självständigheten för public service prövas.”
Notera tempus. “I framtiden” och “blir”. De senaste åtta åren har detta varit en icke-fråga för hans tidning. Inte heller att styrelsemedlemmarna i den stiftelse som äger och förvaltar de tre PS-bolagen är politiskt tillsatta har varit nån big deal. Eller att det fram till 2020 kunde sitta aktiva riksdagsledamöter i stiftelsens styrelse. Varför har det inte bråkats mer om detta under det rödgröna fögderiet? Jo, för att de rödgröna under lång tid lärt sig precis hur man tryfferar både public service, granskningsnämnden och andra institutioner med sina egna; människor med rätt värdegrund etcetera. Det blågula kommer troligen att svara med samma mynt framgent. Kulturkrig råder.
SR, SVT och blindtarmen UR fortsätter därmed att vara ett politiskt instrument. Att företagen skulle vara “opolitiska” är, för att citera Carl Lidbom, trams. De befolkas av människor med politiska åsikter och ambitioner. “Oberoendet” är en chimär. Allt detta vet såna som Oísin Cantwell. Vänsterns plötsliga vurm för SR:s och SVT:s neutralitet har bara att göra med att det är deras meningsmotståndare som för tillfället styr statsbudgeten (och därmed public services finansiering). Därtill sitter de på nämnda utnämningsmakt. Nästa gång socialdemokraterna vinner valet kommer den här diskussionen att tvärdö över en natt, tro mig. Iallafall i Aftonbladets kolumner.
En passus: Samtidigt som Kristersson & co “grep makten” lanserade Dagens Nyheter och den alltid lika chosefrie Peter Wolodarski en ny slogan: “För en upplyst värld”. Från årsskiftet ägnar sig DN åt folkbildning och granskande journalistik. Eller nånting ditåt. Man undrar försynt vad de sysslat med hittills, men… deras nya inriktning får bli föremål för en annan text. Hur pass “upplysande” SR och SVT är kan ni läsa om i nedanstående bok. Den tegs ihjäl av statsmedia och när ni läser den kommer ni att förstå precis varför.
När det gäller Tidöpartiernas mjuka krigsförklaring i Dagens Nyheter finns det förresten en formulering som sticker ut lite extra, nämligen rubriken. Den är ett uppvisning i det institutionaliserade dubbeltänk som omgärdar svensk public service. En dråplig paradox. Satir rent av. SR och SVT är oberoende, men behöver “anpassas”. Och det är alltså politikerna som trycker på för denna anpassning.
Magnifikt.
Jag har läst din och Arons bok och rekommenderar den till alla! Men att statsmedierna skall läggas ned kan man nog bara drömma om. Själv skulle jag bli ganska nöjd om de halverade budgeten och lade ner P3. Som en början..
Som du skrev; om sr o svt inte existerade, om Gärdet vore en prunkande publik park, fanns inget att tjafsa om.
Bort med allt presstöd och skattefinansierad media. Må bäste man och kvinna vinna. Övriga får ställa sig sist i AF-kön.