I fjol skrev jag ett inlägg med ovanstående rubrik. Jag fick dåligt samvete. Tog jag i lite väl hårt där? Många av mina kompisar är ju just kulturarbetare – människor jag beundrar och högaktar. Alla mina förebilder är kulturarbetare – inte nödvändigtvis svenska – men ändå. Det är inga politiker eller näringslivsmänniskor. Eller ens idrottare. Med undantag för Larry Bird och Richard Dumas. Nej, det handlar nästan uteslutande om musiker, låtskrivare, estradörer, författare, dansare, komiker, målare, serietecknare… etc.
Så varför drog jag alla över en kam? Varför for jag ut i denna bittra tirad? När jag dessutom är så kluven till om kulturarbetare ens ska delta i samhällsdebatten, annat än genom sin konst. Hur är det nu? Tycker jag som Gene Simmons i Kiss? Att kändisar ska stänga kakhålet…
…eller får de uttala sig om vissa saker?
Tycker jag att Dixie Chicks ska “hålla käften och sjunga” (som i dokumentären med samma namn). Eller tycker jag som Little Steven? Hans Sanctuary är en av mina favoritlåtar och har varit sedan jag hörde den första gången 1987. I den sjunger han: “Ge en medmänniska fristad/ge henne asyl.”
Det trodde ni inte, va. Men så är det. Och så är det fortfarande. Fast inte vilken människa som helst såklart. Jag vill inte ge asyl till människor som kastar ut sina systrar eller döttrar från balkongen på femte våningen. Eller kastar sten på ambulanspersonal. Eller skär sönder underlivet på sina egna barn med hänvisning till “kultur” och/eller gubbe i himlen.
Eller de här asen:
Såna kan dra i våld.
Tillbaka till grundfrågan: har artister, clowner och gycklare en skyldighet att stå upp och tycka saker? Att säga ifrån? Ja, i Sverige har de definitivt det. Iallafall som saker utvecklat sig de sista decennierna. Inte minst för att det inte kostar annat än sociala poäng att ha en obekväm åsikt. Jag vet, man kan bli av med gig, man kan bli deplattformerad, och det är skit. Men man blir inte satt i fängelse, man blir inte torterad och mördad. Man får inte händerna söndertrampade av fascister som Viktor Jara fick på Estadio Chile hösten 1973.
Poängen är: vi har bara ett Sverige.
Fattar ni?
När det är borta är det b-o-r-t-a.
Det är väl det som stör mig så mycket: att så få kulturarbetare är villiga att stå upp för sitt sekulära, civiliserade hemland. Sverige utnyttjas – skoningslöst – av religiösa extremister, bidragsparasiter, gängkriminella, våldsverkare, dynamitarder och lönnmördare. Medan detta pågår ägnar sig Sveriges kulturarbetare åt att distrahera befolkningen med sång och dans. Sinnebilden är Sarah Dawn Finer och hennes framträdande på “kärleksmanifestationen” på Sergels Torg dagarna efter massakern på Drottninggatan 2017. Gå vidare. Sörj inte. Mer än max tre dagar. Glöm! Ja, nu tjatar jag – jag har hoppat på henne många gånger förr – men det finns nästan inget bättre exempel på kändisar som låter sig bli maktens lakejer; som ställer upp på etablissemangets narrativ. Eller som lydiga fokusförflyttare.
Får Stina Wollter ha en åsikt? Självklart. Har hon helt fel? Nej. Inte när det gäller principen att allt måste få ifrågasättas och diskuteras. Har jag sett såna som hon, Läckberg, Timbuktu, Lisa Nilsson, Drutten & Jena et consortes skriva argt och offentligt om faran med islam? Med hederskultur? Med klanvälde? Nej. Jag kanske har missat det, men jag kan nästan ta gift på att de inte gjort det. Vissa frågor i Sverige är nämligen tabu – MEN – kulturens uppgift, om den har någon sådan utöver att roa och trösta folk, är ändå att peka ut maktens dubbelmoral. Politikernas världsfrånvända analyser. Hyckleriet. Dumhuvudena.
Sverige är i händerna på vettvillingar och har varit länge. Inte minst under de senaste åtta, socialdemokratiska åren då vansinnet eskalerade exponentiellt under Stefan Löfvens och Morgan Johansson självgoda överinseende. Var fanns protestsångarna då? Ståupparna? Poeterna? Målarna?
Jo, de tittade åt ett annat håll och tog emot sina turnébidrag, sina Rikskonsertturnéer, sina kulturstipendier. Efter devisen: bit inte den hand som föder dig. Jag sympatiserar inte med Victor Jara politiskt (han var kommunist), men jag är rätt säker på att även han hade äcklats av sina svenska kollegor. För deras servila, undfallande inställning till människor som med berått mod förstör en fullt fungerande demokrati och ger bort den till stenåldersmänniskor, till politiker som använder “humanism” som ett sätt att bygga sina egna varumärke, till journalister som drevar mot de som försöker påpeka galenskaperna – och sen checkar ut när de inte orkar längre, när de blir överbevisade av verkligheten.
…till en samlad presskår som ser som sin övergripande uppgift att med ljus och lykta leta efter “rasism”. När de borde leta efter “islamism”.
Jag föraktar er.
Ni, demokratins och yttrandefrihetens verkliga dödgrävare.
Och medlöpare.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Tänker på när Carola försökte påpeka att det kanske fanns saker som inte var så bra med invandringspolitiken... hon fick snällt backa ut ur rummet.
Mitt i prick som vanligt 👍. Idioten Stefan Löfven satt i TV4 imorse och talade om oberoende media, snacka om att prata om företeelserna som inte finns och aldrig funnits 👎🏻