Sveriges kulturarbetare – ett ryggradslöst klägg.

Varför är svenska musiker, författare och konstnärer så tysta när politikerna förstör vårt land? Är de blinda och döva? Eller bara rädda för att bli av med sina statsbidrag?

Neal Cassady sa: ”Art is good when it springs from necessity. This kind of origin is the guarantee of its value; there is no other”. Eller på svenska: ”Konst har ett berättigande när den är sprungen ur nödvändighet. Den sortens ursprung är värdets enda garant.”

Cassady var en av den amerikanska beat-generationens förgrundsfigurer. En mytomspunnen vagabond, filosof och småtjuv som fick stå förebild till Jack Kerouacs romanfigur Dean Moriarty i ”På Drift” från 1957.

Jag vet inte vad Cassady hade anfört som exempel på sin tes – den om den livsnödvändiga konsten – men jag ska ge er några av mina egna och jag hoppas att de klargör vad jag åsyftar: konst som kostar, konst som upprör, konst där upphovspersonen inte bryr sig om ifall någon håller med honom eller henne:

Picassos Guernica, tavlan som förevigade Francos och nazisternas bombning av den baskiska staden med samma namn, våren 1937. Little Stevens Sun City, från 1985. En protestsång om vikten av att vägra uppträda för den sydafrikanska apartheidregimen. Sinéad O’Connors framträdande i Saturday Night Live 1992 – när hon rev sönder ett fotografi av påven i direktsändning. Detta i protest mot den institutionaliserade pedofilin inom katolska kyrkan. En företeelse många irländare kände till tio år innan resten av världen gjorde det.

Dan Park.

Man behöver inte hålla med någon av de här konstnärerna i sak men det är svårt att inte imponeras av deras integritet.

I Sverige har den kreativa klassen, efter flyktingkrisen 2016 – eller egentligen hela 2000-talet – sålt ut sin integritet. Man har spelat med i etablissemangets charad som säger att alla som ifrågasätter hur det multikulturella samhällsexperimentet är tänkt att fungera i praktiken ovillkorligen måste stämplas som avfällingar. Även när det rör sig om relevanta invändningar som: Ska vi ha klanuppgörelser på våra akutmottagningar? Ska Iraks försvarsminister uppbära sjukersättning i Sverige? Ska Abdirizak Waberi ha statsbidrag till sin religiösa friskola – och till bordellbesök i Thailand?

Det här är frågor man borde kunna ställa samtidigt som man vill ta emot kvinnor och barn från krigsdrabbade länder. Men etablissemanget har lagt den moraliska ribban högt. Insamlingsgala på Globen, protestsånger mot SD i TV 4 (Niklas Strömstedt i “Så mycket bättre”), protestsånger i SVT om att “släppa in flyktingar” (Mikael Wiehe i “Debatt”)… etc. etc.

De här människorna, våra folkkära kändisar, våra kulturarbetare, våra moraliska väktare, bor nu sällan där mångkulturen finns – trots sitt “engagemang”. De rider ut stormen på andra ställen. I sina paradvåningar på Kungsholmen, på Grands punschveranda, i avlägset belägna sommarstugor på Öland och i Åre.

Ur Leva & Bo, 2021

Från sina utkikstorn ser de precis vad som händer men de väljer att hålla käften. De tvår sina händer. Kommer taktiken att fungera i längden? Tveksamt. På sistone har våldet börjat krypa in även i de fina kvarteren. Einár sköts i Hammarby Sjöstad, Martin Björk bor på Gärdet. Den sortens incidenter är ingen slump. Det är början på en ny, brutal fas i den svenska samhällsutvecklingen. En fas där ingen som inte har personskydd från SÄPO kommer att gå helt säker.

Ändå är det tyst i landets kulturkretsar. Och det är en fara i sig: ett samhälle där rebeller och konstnärer tittar bort och låtsas att den politiska nomenklaturan inte är de grisar George Orwell beskriver i “Djurfarmen” är ett sjukt samhälle.

Foto: Kristian Pohl.

I mina mörkaste stunder misstänker jag att vår kreativa klass skiter högaktningsfullt i hur det går för Sverige bara de får medverka i ”Parlamentet”, ”Let’s Dance” och “På Spåret”. Håkan Juholt kallar dessa typer för ”klägg”. Björn Ranelid säger ”landsförrädare”och även om jag har svårt för det senare uttrycket (och dess konnotationer) har han rätt i sak: de är landsförrädare. Människor med stora plattformar och stort inflytande som väljer att tiga för att skydda makten. 

Våra poeter och konstnärer vet att Fredrik Reinfeldt intecknade Folkhemmet upp till takåsen med sina lögner om ”öppna hjärtan” och ”mångfald”, men de sitter på händerna. Varför? Jo, för att tystnad gagnar deras karriärer och sociala status. De vet att Morgan Johansson delar ut bannbullor om “högerpopulism” med ena handen samtidigt som han flirtar med främlingsfientliga krafter med den andra i ett klumpigt försök att locka hem de väljare som lämnat S till förmån för SD… men de visslar och låtsas som att det regnar.

Våra poeter och konstnärer borde, i detta nu, gallskrika i protest över sådant hyckleri.

Men.

Att kritisera Staten och Etablissemanget blir känsligt när det är samma Stat och Etablissemang som delar ut föreningsbidrag, stipendier, diplom, sommarprogram, kristaller och guldmickar. Eller hela programserier, turnéer och livstidsapanage som tack för lång och trogen tjänst.

Klägg och landsförrädare.

Juholts och Ranelids retorik (och säkert även min) kan låta överdriven, jag vet, men kanske är det inte för att den ÄR det utan för att vi numera är så ovana vid att någon tar bladet från munnen att vi ryggar tillbaka av pur förvåning när det väl händer.

Dan Park

I trettio år har vi skrattat pliktskyldigt åt Jonas Gardells grimaserande, åt Mia Skäringers dialekter, åt Soran Ismaels och Magnus Betnérs ”ståuppkomik” och kanske har deras apkonster till slut gjort oss dumma i huvudet? Om Karl-Gerhard levat i dag hade hans ökända häst från Troja gissningsvis passerat obemärkt.

Vet inte vem som gjort detta meme – snodde det från nätet.

Kulturarbetare har ingen skyldighet att kritisera någonting överhuvudtaget – jag vet. Ibland är konsten sig själv nog. Allt måste inte vara politik. Alla kan inte vara Karl-Gerhard. Eller Eddie Meduza.

Ändå skaver det.

Trots ett massivt politiskt hyckleri ser vi förvånansvärt lite äkta politisk ilska – äkta politisk konst – i vårt samtida Sverige. Makode Linde och hans kolonialtårta var ett undantag och den riktade, givetvis, udden mot en moderat kulturminister. Frånvaron av konstnärlig ilska riktad vänsterut lyser med sin frånvaro. Det är anmärkningsvärt med tanke på att vår nuvarande regering inte är särskilt skickliga ens som bondfångare betraktat.

Deras hyckleri lyser i eldskrift över himlen.

När Stefan Löfven 2018 besökte Saudiarabien (under familjen Wallenbergs nådiga överinseende) fick han frågan om kvinnornas situation i landet. Utan att blinka drog han parallellen till Sverige. Han påpekade att det finns “hinder” för kvinnor även här. Oklart vilka. Titta på faksimilen nedan om ni inte tror mig (och notera gärna personen i bakgrunden). Var det dessa ospecificerade “hinder” som gjorde att det tog ända till 2021 innan socialdemokraterna lyckades skaka fram en kvinnlig statsminister? Är verkligen “hinder” rätt ord för att beskriva spöstraff och stening?

Kan ni förresten tänka er Löfven hälsa på Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson på detta intima sätt? (se nedan) “Högerextrema” ska hållas på armslängds avstånd – diktaturens kreatur drar man tätt intill sig.

Vad var det Magnus Uggla en gång skaldade?

---

Det finns en oskriven regel i kultur- och komikervärlden att man inte ska vara för hård med vänstern och socialdemokratin. I grunden vill de ju väl. Fast i ett land som varit ockuperat av en diktatur skulle nog komikerna ha tagit det som en personlig förolämpning om en lismande bedragare som Dan Eliasson tillåtits representera nationen på GD-post eller GD-post. I Eliassons fall – i tur och ordning: Säpo, Migrationsverket, Försäkringskassan, Rikspolisen och MSB.

Förhoppningsvis hade de gjort satirisk slarvsylta av både honom och de som utnämnt honom. Eliasson är en uppenbar apparatchik. Precis som Jan Helin på SVT. Precis som Anders Danielsson på Migrationsverket. Socialdemokratiska kasperdockor. Det ser till och med en sådan som jag och jag är uppvuxen i en socialdemokratisk familj. Jag har “hjärtat till vänster” (vad nu det betyder 2021).

Den konservative kommentatorn David Brooks skrev en tänkvärd analys om den kreativa klassen i Financial Review i höstas, detta under rubriken: “How the ‘bourgeois bohemians’ broke America”.

Jag citerar honom:

“Trots allt tal om öppenhet är den kreativa klassen anmärkningsvärt isolerad. I boken ‘Social Class in the 21st Century’ fann sociologen Mike Savage att den utbildade eliten tenderade att vara den grupp som lider mest av sockenmentalitet, om man mäter deras kontakter med människor i yrkeskluster som skiljer sig från deras egna. I en studie för The Atlantic fann Amanda Ripley att de mest politiskt intoleranta amerikanerna ‘tenderar att vara vitare, mer högutbildade, äldre, mer urbana och mer partiska.’ Det mest politiskt intoleranta countyt i landet, fann Ripley, är det liberala Suffolk County, Massachusetts, som inkluderar Boston.”

Det är precis så det är. Även i Sverige. Det är svårt att inte tänka på Åsa Linderborg och hennes elva Filippa K-blusar här.

Ur Svenska dagbladet, 2020

På hennes fruktlösa försök att relatera till den nya, etniska underklass som hennes eget parti varit med och skapat:

---

Dan Hylander skaldade en gång: ”Jag sjunger falskt om det fula och alltid för starkt.” Jag vet inte om Dan hade makten och etablissemanget i åtanke när han skrev texten (den är från ”Svart Kaffe”, 1984) men det är en bra sammanfattning av hur en fri tänkare kan förhålla sig till begrepp som konformism.

Blå Tåget å sin sida varnade redan 1972 för att staten och kapitalet sitter i samma båt. I en uppdaterad version 2021 skulle de kunna sjunga att staten och kulturlivet gör det.

I frågor som rör klimat, vaccinpass, invandring, feminism, genus, islam m.m. förefaller en majoritet av landets kulturarbetare att ställa sig på etablissemangets sida. Och visst, ibland kan man sympatisera med deras ståndpunkter fast lika ofta tar sig deras politiska ambitioner uttryck som är så bisarra att man måste fundera på om det de sysslar med inte är en avancerad form av satir.

Eva Röse, Elsa Billgren m.fl.

I Sverige är det numera svårt att avgöra vad som är satir och vad som är verklighet. Det kanske är därför våra kulturarbetare vilar på hanen? Driver justitieminister Morgan Johansson med oss när han påstår att det är kommunernas ansvar att hantera Shottaz och Dödspatrullen? Är inrikesminister Mikael Damberg seriös när han menar att “Sverige inte har sett att om man hela tiden fyller på med migranter i vissa områden så växer problemen över tid.” 

Skämt åsido.

Det är ett magnifikt hyckleri och den som sett nämnde Johansson rodna och flacka med blicken i Agenda eller regeringskollegan Mikael Damberg stamma och flimra med ögonen i Aktuellt behöver inte sväva i ovisshet om hur obekväma de innerst inne är med sina lögner.

Den som sett Annie Lööfs infantila YouTube-video där hon med upptänd blick ”reagerar” på sig själv; på sina gamla tal och teveframträdanden behöver inte fundera på vad ett uttryck som patologisk narcissism innebär.

Sverige 2021 är ett smörgåsbord för satiriker och bildstormare. Ändå ekar det märkvärdigt tyst i den kreativa klassens korridorer. Våra poeter håller inne med vad de tycker och tänker.

Vi bör fråga oss varför.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---