Sverige – ett intellektuellt u-land.
Jonas Gardell larmade för totalitära tendenser i SVT:s ”30 minuter”. En väpnad statskupp verkar ligga i pipeline. Precis som på sjuttiotalet då vänstern ville göra samma sak.
På 1970-talet började det knorras på allvar inom fackföreningsrörelsen. Många på den extrema vänsterkanten tyckte att socialdemokraterna och VPK svikit dem; att dessa inte var tillräckligt röda. Arbetarrörelsen svarade med uteslutningar. Lite som med facket och SD idag Senast var det rabaldret kring Transport och SD-politikern Mats Fredlund i Kiruna. ”Jag har närt en nationalist vid min barm!” för att parafrasera Karl-Bertils julilske fader.
Samtidigt har SD själva blivit feta och lata – de är de nya sossarna och bara av den anledningen är det kanske logiskt att den vänsterextrema rörelsen vänder sig mot dem. Inte så mycket för att de är nationalister som för att de representerar etablissemanget och makten. Som S för ett halvt sekel sedan. Allt går igen. Inte bara svinhugg.
Den där diskussionen hade varit intressant att se i senaste avsnittet av SVT:s ”30 minuter”: en tillbakablick på KFML(r) och de andra extremisterna i den gamla bokstavsvänstern. Man hade kunnat diskutera den väpnade kamp de sa sig vilja organisera när det begav sig. Hur ser det ut inom den autonoma vänstern idag? Finns tankarna på statskupp kvar? Det revolutionära våldet finns i vänsterns DNA; i deras rötter – precis som rasismen finns i SD:s. Många i medelklassen, och på DN, verkar uppriktigt rädda för att vi till slut ska få en stormning av Riksdagshuset á la USA (jag har själv resonerat i samma tankebanor)… men tänk om den väpnade stormningen inte leds av Björn Söder? Tänk om det blir Daniel Suhonen som springer först upp för trapporna med en AK-47:a i händerna?
Entré Jonas Gardell.
Han hade bjudits in till SVT för att utveckla resonemangen i sina Expressenkrönikor; texter där han varnar för den nya regeringens totalitära tendenser. Det blev ett märkligt samtal. Gardell blandade och gav under sitt sammelsuriska anförande. Den folkräkning Riksdagen röstat igenom – av misstag men ändå – likställdes med Gestaporäder mot judiska hem. Typ. Inte ordagrant, men… typ. Anders Holmberg försökte pressa den kände författaren på om liknelsen mellan vår nya regering och Irans mullor verkligen är relevant? Gardell framhärdade. Samtidigt som han berömde Jimmie Åkesson för att vara ett politiskt geni. Och sig själv för att vara ”slagfärdig”. Han sa sig också, än en gång, vara beredd att träffa SD-ledaren för enskilt samtal. Oklart varför, men kanske vore det bra för Sverige om de möttes?
Samtal som det Holmberg och Gardell höll är inte bra för Sverige. Det håller för låg nivå. Den intellektuella temperaturen kan förvisso sjunka under nollstrecket även när SVT:s ”30 Minuter” gästas av debattörer som Ebba Busch eller Mikael Damberg fast här hade SVT ambitionen att bjuda på något annat än den vanliga, trötta politikerflosklerna. I fransk teve är det inte ovanligt att kända författare, dramatiker och kompositörer sitter och diskuterar politik. I Sverige hör det till undantagen, men Anders Holmberg och hans redaktion beslöt sig alltså för att ge Jonas Gardell chansen. Pluspoäng för det. Jag tror inte att de gjorde det bara för att man just nu har svårt att få dit den sittande regeringen. Jag tror att man har en genuin ambition att bredda det politiska samtalet. Man kan bara intervjua en sån som Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson så många gånger innan det blir outhärdligt tråkigt.
Gardell var allt annat än tråkig. Han var mycket underhållande. Delvis oavsiktligt skulle jag tro. Han ville alltså varna för framväxandet av en totalitär stat och det får man respektera. Såna farhågor ska inte viftas bort. Men argumentationen svajade hit och dit och Tidöavtalet hade han inte pluggat visade det sig. Han närmast koketterade med sin politiska okunskap; okunskapen om de detaljer i vilka djävulen sägs bo.
Det hade varit uppfriskande om Jonas Gardell bemödat sig att komma bättre förberedd till den här teveintervjun. Det hade varit fränt om han haft anteckningar med sig och lugnt och sakligt citerat dessa när Holmberg gick till attack. Nu fick man intrycket att den hyllade författaren inte ansåg att han behövde befatta sig med sådana petitesser. Däremot ville han gärna tycka saker. Och känna. Holmberg kämpade med att försöka genomföra ett seriöst samtal medan Gardell anslog ett mer gamängaktigt tonfall. Han sa sig vara kanariefågeln i kolgruvan. Den som kolar vippen i sin bur och blir den första indikationen på att fascismens osynliga gas spridit sig i folkhemmet. Han sa det flera gånger: att han var just denna indikator. Med förlov sagt tror jag att han är en helt annan slags indikator. Gardell indikerar att den svenska kultureliten har blivit lat och lite dum i huvudet. Gardell hävdade, apropå drag-queens som läser sagor för småbarn att det finns: ”4-5-6-åringar som känner: det är nåt med mig som inte stämmer”, underförstått: de ifrågasätter sin könsidentitet och/eller sexuella läggning.”
Tillåt mig tvivla.
En femåring kan däremot tro, eller leka, att de är en ekorre. Eller för den delen en enhörning. Att han/hon skulle plågas av existentiella funderingar är nog mest något som existerar i Gardells egna feberfantasier. Liksom att ”det finns don’t say gay-lagar i Florida”. Eller att vi i Sverige har ”personer som går runt och knackar dörr för att kontrollera hur vi lever våra liv”.
Nåväl.
Att fräsa och väsa mot SD är lätt; att fäkta med tassarna som en kattunge mot den hemska nationalisten tacksamt. Man får massor av kindpussar och ryggdunkningar i belöning för det (alltså i de egna kretsarna). Att komma med en djupare och mer rimlig analys på varför SD växer är svårare. Det kräver mod och research. Har SD stulit så många väljare från S för att vanligt folk hyser en hemlig dröm om ett återuppväckande av nazismen? Röstar invandrare på partiet för att de vill ha en invasion av Polen? Varför charmas fler och fler kvinnor av SD: konservativa retorik? Vill de se ett återtagande av Sudetlandet? Det finns mycket att fundera över i detta. Men Gardell står över sånt. Hans dom är klar: Sverige har blivit ett kallt, rasistiskt och homofientligt land och på ett sätt kanske det är sant. Vi har fått in många sådana strömningar från andra delar av världen de senaste decennierna. Norge, Finland, Danmark…
Nej, jag skojar. Jag försöker vara ”slagfärdig”. Ni vet vad jag menar. Och det gör Gardell också för han har skrivit (ganska) bra om det i Expressen. Det var synd att han inte bjöd mer på den sidan i SVT:s ”30 minuter”. Han kan bättre. Mycket bättre. Nu blev det mest de gamla vanliga överdrivna grimaserna; överdriven förvåning över att bli avbruten och ifrågasatt. Gardell spelade för sin tantpublik där hemma i tevesofforna. Ni vet de som skrek av skratt och slog sig på knäna för tjugo år sedan då han imiterade Ian Wachmeister. Dumsverige. Kreti å pleti.
Kanske kan samtalet med Holmberg ändå inspirera SVT att våga bjuda in fler obekväma röster till ”30 minuter”.
Och inte bara från vänsterhåll.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Tack! Nu orkar jag gå vidare i min lördag! Droppen urholkar stenen. En vacker dag kommer svenskarna förhoppningsvis att inse sanningen i det Du skriver. Något som stör mig alldeles oerhört är de i min bekantskapskrets och generation och deras snart medelåldersbarn som bor i "fina" områden och har sina barn i "vita" skolor och som hyllar en sådan som Gardell. Hur de lyckas hålla ifrån sig de nästa dagliga dödsskjutningarna och parallellsamhällena och att detta är problem vi borde ta i lag med är en gåta.
Jens, Jonas Gardell har blivit mycket rik. Och med det tappar man anknytning till hur folket har det, eller för den delen hur homosexuella män har det. HBTQ-rörelsen är ju feministisk rörelse, dvs en rörelse med ett kvinnligt perspektiv. Den lyfter aldrig den svåraste frågan. Dvs det är förhållandevis enkelt för ett samhälle att acceptera att folk lever med en partner av samma kön. Det blir en helt annat sak när det kommer till att skaffa barn och bilda familj för ett homopar. För två män finns egentligen inget sätt att skaffa barn tillsammans och feminismen stryper alla möjligheter egentligen. Men har man mycket pengar och är känd så blir saken annorlunda och Jonas Gardel har därför kunnat bli pappa och det är ju underförstått att han givit mamman som gjort jobbet så att säga, stora pengar under bordet. Ingen okänt fattigt homopar har samma möjligheter. Detta indikerar för mig att HBTQ-rörelsen idag stannat och blivit nåt annat, en politisk vänsterrörelse som "leker" HBTQ i säkra kvarter. Aldrig att man skulle t.ex. köra sina tåg genom islamtäta kvarter i förorten om man säger så. Dvs rejält förljuget.
Som vanligt handlar det alltså om den politiska makten och inget parti har nånsin utmanat socialdemokraternas maktprivilegium som SD. Förvisso hade MP en sån ambition i början men hamnade i slutändan ändå på vänsterkanten med tydligt vänsterdrivna partiledare. Jag tror S numera är genuint oroliga att dom inte kommer kunna vinna tillbaka makten på många år. Jonas Gardell är intellektuell men kanske har han själv inte riktigt fattat att detta främst handlar om ett partipolitiskt maktspel, han blir då som många andra vänstermänniskor en s.k. nyttig idiot och då handlar det om att svamla känslor och rädslor framför fakta. Måla ut motståndaren som ont, en helt klart antidemokratisk metod.
Det finns en slags konservativ homosexuell rörelse nu som t.ex. Douglas Murray representerar. Hans främsta oro är istället hotet från Islam. För inom islam gör man processen kort med allt vad hbtq heter, finns inget liberalt eller vänster där överhuvudtaget.
SD är knappast nåt större hot mot homosexuella i Sverige även om dom säkert inte får direkt bättre förutsättningar indirekt. Dock kan det möjligen innebära ett bättre skydd mot islam för dom, detta ville inte Jonas Gardell gärna prata om. Det finns uppenbarligen en överenskommelse på vänstersidan att aldrig prata om islam som ett problem.
Då kommer man in även på detta om allas lika värde och rasism. Varför anses SD vara mot allas lika värde, vara rasistiskt. Jo det är för partiet är negativt mot Islam. Inte neutralt, inte positivt (som S).
Själv föredrar jag en mer neutral hållning till Islam. Men det skulle då innebära samma behandling som alla andra. Dvs mycket kritik om så behövs, vänd bevisbördan mot Islam och dess utövare. Låt dom bevisa att dom kan leva i en demokrati, med demokratiska värderingar, där man behandlar homosexuella och kvinnor jämställt och jämlikt. Här får vi inte vara naiva och vi måste förstå att S och vänstern har politiska syften att gulla med islam som handlar om röstfiske och att fiendernas fiende är min vän.