Svensk yttrandefrihetsdebatt kidnappad av clowner.

Förra veckans galnaste uttalande kom inte från Ebba Busch, det kom från Annie Lööf, men med Sveriges Radios hjälp styrdes fokus snabbt bort från detta.

Fokusförflyttarna AB.

Det höjs nu röster som vill förbjuda Koranbränningar i “utsatta områden” under exempelvis muslimernas heliga fastemånad Ramadan. Centerledaren Annie Lööf (utbildad jurist) har varit ute och debatterat i frågan. Enligt henne “finns det önskemål” att politiker, såna som hon, ska “gå in och förtydliga” vad den nuvarande lagen om demonstrationsfrihet egentligen säger.

Jättebra.

Jag skulle vilja be Annie Lööf förtydliga följande: ponera att Koranbränning faktiskt skulle förbjudas under Ramadan och att en sådan som Rasmus Paludan då väljer att byta spår. Han skippar den fysiska uppeldningen av muslimernas heliga skrift och nöjer sig med att bara tala illa om den. Kanske via megafon, kanske utan, samtidigt som han delar ut flygblad där det står att Koranen är full av hat och hot. Stående på torget i Rinkeby.

Ska även detta förbjudas? Eller begränsas?

I en intervju med SvD påminner Annie Lööf om att det redan finns möjlighet att begränsa demonstrationsfriheten med hänvisning till potentiella “ordningsstörningar” (se. upplopp och mordförsök på poliser) och att hon tycker att staten i större utsträckning borde använda sig av den möjligheten. Hon säger även att hon är “beredd att se över tolkningen (av ordningslagen/rätten att demonstrera)… så att man i större utsträckning kan “säga nej eller flytta på demonstrationer till andra ställen.” Hon nämner utsatta områden – under fastemånaden Ramadan – som konkret exempel på när detta skulle kunna implementeras.

Om du slår upp uttrycket sluttande plan i ett lexikon torde detta citat finnas där, med en bild på Annie Lööf bredvid. Samtidigt gör ministrarna Ygeman och Johansson allt för att flytta fokus från det som hände i Norrköping, Örebro, Malmö och Linköping under påskhelgen. Med benäget bistånd av public service – som såg till att klippa ut och redigera ihop ett riktigt smaskigt click-bait från SR:s lördagsintervju med kristdemokraternas ledare Ebba Busch – går de nu till storms mot henne och mot Rasmus Paludan och här vill jag gärna inflika så att alla, en gång för alla, förstår.

Det.

Är.

Inte.

Rasmus.

Paludan.

Som.

Är.

Problemet.

Problemet är kravallmakarna. Pyromanerna. De stenkastande mammorna som bor i Sverige men inte kan språket och inte respekterar kulturen, samtidigt som de förväntar sig att bli försörjda av det svenska samhället. Ett lika stort problem är sådana som Lööf, Ygeman och Johansson. Makthavare som dagtingar med begrepp som demonstrationsfrihet och yttrandefrihet. Deras schackrande med frågan om varför vi numera har ett stort antal områden i Sverige där polisen tvingas backa för stenkastare är vansinnigt omdömeslöst och innerst inne vet de givetvis detta. Men – de har målat in sig i ett hörn när det gäller frågan om vad islam och mångkultur faktiskt innebär för ett supersekulärt, superliberalt, supermodernt land som Sverige. De kan inte backa nu, inte ens när flera svenska städer fått sitt eget mini-Västbanken. De måste stå kvar vid sina påståenden om att allt som sker i grunden är bra för Sverige; vi ska vara ett splittrat land tryfferat med laglösa, bakåtsträvande, etniska enklaver.

Because reasons.

Det säger en del om vårt tidevarv när bland det klokaste som sagts om hädelse och yttrandefrihet kommer från Mr. Bean, alias Rowan Atkinson. En clown, en gycklare, en satiriker, som menar att det bästa sättet att motverka intolerans är att vi utsätter oss för obekväma åsikter, för skämt och blasfemi. Detta stresstestar vårt intellektuella immunförsvar och gör det starkare. Man önskar innerligt att någon av våra svenska politiker besuttit samma intellektuella kapacitet och eleganta formuleringskonst som han.

Istället styrs vårt land, och vår debatt, av människor som de politiker jag nämnt ovan. Demokratins dödgrävare. Medelmåttans diktatur. Anders “Vahettere” Ygeman och Annie “Nämen såhär” Lööf.

Kära läsare.

Gör dig inga illusioner. Sverige, som civilisation och modernt land, står vid ett vägskäl. Antingen står vi upp mot den organiserade religionen eller så viker vi ner oss. Viker vi ner oss är allt det våra förfäder kämpat för i århundranden snart borta. Jag vet – det är det redan på många sätt men Påskintifadan ger oss en fingervisning om framtiden: det här är bara början. Janne Josefsson ställer, apropå detta, en retorisk fråga i DN idag:

Han vet svaret. Givetvis. Det är nej. Inget går längre att få tillbaka. Det går bara att försvara det som ännu finns kvar. Och det är bråttom.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---