Sportsnack gör dig dum i huvudet.
Det intellektuella samtalet lyser med sin frånvaro i Sverige. Däremot diskuterar vi gärna sport. Dygnet runt. I alla kanaler. Det förvandlar oss sakta men säkert till en nation av imbeciller.
Sverige är ett sportsnackande land. Det uppsnackas och nersnackas och försnackas och eftersnackas och mellansnackas i timmar. Varje dag. I alla kanaler och i samband med alla sorters idrottsevenemang. Ingen detalj är för obskyr för att inte nagelfaras. Dagsformen. Nattformen. Formtoppen. Toppformen. Lugn. Jag hatar inte idrotten, men liksom Ivar-Lo Johansson tvivlar jag på den. Mer och mer ju äldre jag blir. Jag slukade dokumentärerna The Last Dance, Redeem Team och Last Chance U på Netflix och när jag väl får ett sportskov (vilket i och för sig händer allt mer sällan) kan jag förlora mig i kända och okända idrottsprofilers levnadsöden: Snezana Rodic, Michelle Jenneke, Leryn Franco… Dock: ju äldre jag blir och ju mer sportfolket breder ut sig med febriga leenden och tomma ögon, desto mer övertygad blir jag att idrotten gör oss dumma i huvudet. I små doser är det hanterligt men när sporten upphöjs till liv och död och diskuteras med samma intensitet och gravallvar som krig och naturkatastrofer – då drar jag öronen åt mig.
Apropå kulturkanon: hur många svenskar känner till André Pops? Antagligen miljoner. Hur många vet vem Sven Delblanc är och vad han skrivit? Numera tämligen få. Kulturkoftorna på DN, SvD och Expressen gör det såklart – men i takt med att det rapsodiska TikTok-tokdansparadigmet tar över blir den klassiska kulturen i allt större utsträckning en angelägenhet för eliten. Som kollektiv kan vi våra skidskyttar och fotbollsspelare på handens fem fingrar men vi känner inte vår egen historia; målarna, författarna, skådespelarna, regissörerna, skulptörerna, musikerna, kompositörerna, filmarna, serietecknarna, dansarna, formgivarna... Inte minst för att det blivit fult att vurma för det svenska. Vissa tycker inte att det finns något att hämta i den brunnen, men det finns det. Svensk kultur är en fantastisk skatt, något att vara stolt över. Även sådan kultur som skapades av vita, heterosexuella människor. Jo, det är sant. Det låter hemskt men så är det.
Jag märker ofta att människor blir nervösa när man börjar prata om kultur, klassisk litteratur och konst. Till och med 1970-talister kan få något flackande och vagt olyckligt i blicken när man gör det. De säger att de har “hört talas om det”… när man nämner – ja, inte vet jag… Sonja Åkesson, Vilgot Sjöman, Skäggen, Jazz på svenska, Lapp-Nils, Ratte, Det nya riket… men det har sällan läst eller lyssnat. Eller ens förstått; Sveriges roll i världen och sin egen roll i Sverige. Däremot kan de rabbla startelvan i landslaget inklusive bänknötarna. Inget fel med det men det blir platt. Andefattigt. Vi förvandlas till en samling själsligt defekta imbeciller. “Uck-uck-uck, en hockeypuck”, som musikern Janne Lindqvist skaldade på Parkskolan i Östersund redan 1986. “Hubba-hubba, en hockeyklubba!”
Snobberi tänker en del. Måste han kokettera med sina kulturkunskaper och smak? I så fall missförstår ni mig med flit. Man kan älska Yellowstone och “Intåg i Sommarhagen” samtidigt; det ena utesluter inte det andra. Problemet infinner sig när ett land (och en kultur) bli helt igenom präglad av idrott och statistik, när det banala upphöjs till något eftersträvansvärt… då riskerar vi att få en grund och onyanserad samhällsdebatt och jag vet, nu tänker några av er på Hitler, Leni Riefenstahl och “Viljans Triumf” och det gör ni rätt i.
Eller så är det bara jag som är sur. Missunnsam och von oben. Men jag erkänner: i mina mardrömmar hör jag Gunde Svan skrika “KÖÖÖR!” i “Fångarna på Fortet” i en evig mardrömsloop. Jag hör den isländske tv-kommentatorns hysteriska pipande i fotbolls-VM 2018 på repeat och jag tål det inte. Det gör mig illamående. Det vansinniga upphaussandet. Den oproportionerliga apoteosen. Glappandet och gafflandet. Tävlandet. Skuttandet. Stenmarks vertikalhopp i “Mästarnas Mästare”. Kallas överarmar i “Superstars”. De kavata P4-tjejerna som gallskriker i extas när nån i Boltic slår in en plastboll mellan två metallstolpar. Lasse Granqvists (heter han så?) hickande och hulkande när en annan reklampelare på två ben med snorstalaktiter i skägget och tätt mellan ögonen kastar sig över mållinjen på en vintersportarena någonstans i Europa. Kommunalrådet i den lilla Norrlandsstaden som pulsar fram längs skidspåret med en bjällra i näven och skriker: “HEJA HEJA HEJA!!!” till de blint förbiswishande skidskyttarna – balanserande på randen till hjärtinfarkt… (jag har sett det själv).
Amen vadårå?
Det är ju såna gånger man känner att man LEVER! Inte när man hör Bruno K. Öijer läsa en flummig dikt eller Yngwie sola sig utomjordiskt genom Far Beyond the Sun. Utan när nån sparkar på nåt! När en dumflinande goddagspilt från Viaplay sticker in mikrofonen under näsan på en svettig, flämtande, illröd, skidskytt och ropar:
“HUR TJÄNNS DÄ’!??!
Det är då svensken mår som allra bäst. Jämfört med sånt är den obetvingliga kraften i “Prästkappan”, “Heimat” eller “Brusa högre lilla å” ointressant. Sånt blir mindre och mindre värt för varje år som går, inte bara för att tiden är obeveklig och saker av naturliga skäl faller i glömska utan för att kultur har så förtvivlat låg status jämfört med idrotten. Det är bara att kolla vilka som blir kulturministrar… och visst, vi kanske inte haft så många fantastiska idrottsministrar heller. Ibland har det till och med varit en delad post, men ni fattar: Lena Adelsohn Liljeroth och den afro-amerikanska tårtan. Boll Bunke och hennes miljöpartistiska kulturmanifest. Vi kunde lika gärna ha haft Televinken på jobbet.
Idrotten är i vilket fall fostrande, men det kan kulturen också vara och där har public service, enligt sig själva, ett “ansvar”. De ska främja spridandet av kultur och även – vill jag påstå – den bildade, humoristiska samhällsdiskursen. Det är också en del av vår kulturkanon. Fast sådant ser vi mycket litet av just nu. Och desto mera sport. Varför? Kanske för att det finns en trygghet i det mätbara. I sport finns bara vinnare och förlorare. Man behöver inte fundera längre än näsan räcker eller tills nationalsången klingat ut under prisceremonin. Och det gör det så enkelt, i dessa oroliga tider etcetera.
p.s.
Just som jag skriver detta nås jag av den glada nyheten av motsvarigheten till Sportnytt läggs ner i Norge. Hallelujah. Gud finns. Tydligen har även TV 4 slimmat sina sportprogram nyligen. Det hade jag faktiskt missat eftersom jag aldrig ser på TV 4 och definitivt aldrig på sporten – men jag utbrister ändå ett skadeglatt:
Tjoflöjt!
Det finns hopp!
ds.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Bra Jens! "Ge dem bröd och skådespel!" Det gäller alltid. Pöbeln skall göras historielös så att vi inte tittar tillbaka på all skit som ledande politiker ställer till med. Resultatet av deras konsekvenslösa och ideologiskt styrda "drömmar" skall döljas. Pöbeln skall distraheras och se resultatet av deras trams "lite längre fram"...'-Vem f-n är Sven Delblanc? Sätt på matchen nu tråkmåns!"...
Ja! Jag håller med dig. Men! Här måste jag ändå slå ett slag för idrott som kultur! Idrott är också ett kulturarv. Men som med allt annat håller vi på att tappa det..
Ta bara längdskidåkning och en ikon (jo, ikon) som västerbottningen Artur Häggblad. Lika sur, vresig och förbannad i skidspåret som han var artig och återhållsam utanför skidspåret. En spegling av både svensk men i synnerhet inlandsnorrländsk folksjäl.
Häggblad lär efter ett av sina lopp ha sagt till landshövdingen (eller var det rentav kungen?) som frågat om föret där ute i spåret: "Åk själv gubbjävel". Eller när han blev frågad av radiosporten efter ett annat lopp om han ville hälsa till någon: "Skidåkning är ett hundgöra. Jag hatar mitt liv. Hälsa till vem fan som helst." När morfar som liten pojk fick åka på skolutflykt till Stockholm så träffade klassen Häggblad i en affär. Och han var den snällaste man kan tänka sig enligt morfar. Tog sig tid med alla barn.
Sån var han och så var det då.
Men idag ska det vara så klämkäckt, alternativt kaxigt - och fokus på den egna personen. Långt ifrån Häggblads-idealet.
Så jo, visst tröttnar man. Men det finns ett jävligt fint kulturarv i idrotten som vi bör och ska värna. Eller återuppväcka? Hur nu det skulle gå till. Sluta med att hylla alla kaxiga självupptagna idrottare som några tuffa förebilder kanske.