Det svenska valet beskrivs som ett ”paradigmskifte”. På vissa håll som slutet för den västerländska demokratin. Ut med saft och bullar – in med visitationszoner och minskat bistånd. Ända tills Liberalerna imploderar av galopperande samvetskval. I slutändan kanske det inte blir ens en tummetott kvar av M:s och SD:s kristallnacht, vi får se. Men en tydlig politisk signal var det iallafall; valresultatet. En majoritet av svenska folket har insett att vi måste börja angripa samhällsproblemen på ett nytt sätt. Fyra år till med Morgan Johanssonsk senfärdighet hade blivit katastrof. Vi måste våga pröva något nytt, det får bära eller brista, även om svensk vänstermedia fortfarande klamrar sig fast vid den ”progressivitet” som präglat västvärlden de senaste åren. Den progressivitet som verkar ha som främsta mål att ge vanligt folk genitala elchocker när de använder ”fel” ord eller tittar på någon på ”fel” sätt.
Vad vänstern förbiser (eller ignorerar) är att det där paradigmskiftet pågår även på andra håll i världen. I Italien – javisst – det är det tydliga exemplet här på europeisk hemmaplan. Giorgia Melonis framgångar målas även det upp som världens undergång trots att italienska regeringar brukar ha ungefär samma livslängd som en bananfluga. USA är intressantare i sammanhanget: där kan man se tydliga tecken på att den wokevåg som Joe Biden, Justin Trudeau och svenska socialdemokrater ridit högt på är på väg att ebba ut och att ledande liberaler och demokrater nu försöker slå back i maskin.
Härförleden dristade sig den tidigare presidenten Barack Obama att i en poddintervju påpeka att hans partikamrater kanske dragit den politiska korrektheten för långt. Det kan inte vara så lågt i tak i debatten att man måste stå på knä för att få plats. Vanligt folk är dessutom innerligt trötta på att hela tiden höra att de gör fel – felkönar, använder fel ord för svarta/färgade/afroamerikaner, gillar fel sorts filmer, fel sorts musik etc. Jämfört med skenande mat- och energipriser framstår bråk om pronomen som världsfrånvänt koketteri. Om demokraterna inte vill förlora nästa presidentval måste de, enligt Obama, sluta upp att vara såna ”buzzkills” eller på svenska: glädjedödare. Att välta statyer av vita män och revidera historien gagnar föga. Inte heller att posta till intet förpliktigande dekaler på sin Facebooksida: ”I stand with Ukraine!”, ”Black Lives Matters!”, ”Tegnell vår beskyddare!”, ”Munblöja nu!”
Obama sa nu inte allt detta – det är jag som broderar ut – men det han sa räckte för att många av hans ideologiska kamrater skulle sätta morgonkaffet i halsen.
Samtidigt skakas Apple av en intern konflikt där deras Mångfalds- och Inkluderingschef Denice Young Smith avgår. Oklart exakt varför hon gör det (förutom nytt jobb på Cornell University) men strax innan hon hoppade av sa hon under ett offentligt framträdande att ”tolv blonda, blåöga män i ett rum” också kan vara ett exempel på mångfald – om man baserar den på deras åsikter och levnadsöden.
Den utsagan var det många som hakade upp sig på. Milt sagt. Tyvärr tvingades Young Smith senare “be om ursäkt” för sitt spontana uttalande. Få trodde att hon menade vad hon sa – att hon verkligen ändrat åsikt.
När sen Kanye West dök upp på en modevisning i Paris tillsammans med ”den kontroversiella Candace Owens” iförd White Lives Matter-t-shirt höll tredje rasvärldskriget på att bryta ut. I alla fall på Twitter.
Men – och detta är ett tydligt men – färre och färre viker ner sig inför de Orwellska galenskaperna (”Thoughtcrime”, ”Facecrime” etc.). Varför? Jo, för att vänstern dragit sitt drakoniska woke-experiment för långt. Till en början nickade vanliga människor instämmande och av bara farten åt de arga demonstranterna; kul att det händer nåt nytt. Och Greta måste vi ju vara stolta över! Vår egen moderna Pippi Långstrump, eller snarare Lotta på Bråkmakargatan, av kött och blod.
Sen kom en period av förvirring – och rädsla – rädsla för att ett ideologiskt faux pas skulle kunna leda till social utfrysning. Facebookavvänning. Häxprov. Sparken. Skilsmässa. Offentlig stegling. Hängning, dragning och kvartering. Nu, i sista ledet, har underdånigheten ersatts av vrede – vrede och förakt mot de hycklande moralpoliserna. Det är samma sorts moralpoliser som folket i Iran just nu revolterar mot (om än i svensk light-version). Vänstern som helhet har inte fattat det där än, men de kommer att bli varse vad det lider. En efter en. Det f.d socialdemokratiska statsrådet Ardalan Shekarabi har fattat; och klättrat långt ut på grenen – han flaggade för minskad invandring redan 2020. Idag går han ut i Dagens Nyheter och säger att hans parti därtill måste göra upp med den naiva sjuttiotalssynen på kriminalpolitik.
”Vi behöver ha en starkare repressiv stat och en stat som återtar kontrollen.”
Ett första myrsteg mot en möjlig valseger 2026. Uttalandet skaver och gnager såklart i skon, och i själen, hos hans partikamrater. Repressiv stat är ju = fascism. Men de vet att de måste igenom detta stålbad. När Centern väl gjort sig av med Annie Lööf och hoppat över till det borgerliga blocket – när samarbetet med SD blivit mellanmjölk – riskerar svensk vänster en mycket lång oppositionsperiod. S måste därför vända upp rumpan mot de forna fienderna och visa tydligt att parningsakt är möjlig. På sikt.
Karin Pettersson och de andra grindvakterna på Aftonbladet gnisslar tänder. BIB-kranarna snurrar oavbrutet. Liksom den moraliska kompassen. Men de vet att både Obama och Ardalan har gjort rätt analys. Det kommer även Anders Lindberg att göra.
Alternativet är att dö sotdöden.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Blir mer och mer övertygad om att hela feminismen, wok-kulturen, klimatalarmismen, kampen mot islamofobi etc i grunden bara handlar om en sak, att införa anti-demokratisk socialism. Feminism och klimat m fl är då bara argument för mer socialism. Jag tror dessutom att många som använder sig av dessa verktyg inte ens alltid själva förstår att det är just främst verktyg för socialism. Många blir då s.k. "nyttiga idioter" där man för vidare det man programmerats att tycka och inte sällan upplever dom som för detta vidare att dom "tänkt ut detta själva", vilket är ett fenomen jag är kanske mest fascinerande av. För om man tycker 100% PK, hur kan man då logiskt mena att man tänkt ut det själv?
Vi ser nu att en kulturkamp har börjat inte minst vad gäller klimatfrågan (Elsa Widding, SD, menade att det inte finns nån klimatkris nyligen). Public Service är ju klimatalarmister och för mig är detta helt klart politiskt även om dom inte fattar det själva (dom påstår att det bara är vetenskap). För alla s.k. lösningar för ett bättre klimat handlar om olika former av statlig styrning, skattetransfereringar. Jag även internationell styrning med EU, FN osv.
Vi ser också att det är till övervägande del kvinnor som mest entusiastiskt och engagerat för fram dessa idéer. Den politiska delen är förstås då socialism. Genom att paketera socialismen i såna delar som klimatet och feminismen så får man en betydligt djupare kulturell koppling som gör det svårare för politiska motståndare att argumentera emot. Vi får då också en politisk kamp som är lite ny med män mot kvinnor. Enkelt uttryckt, kvinnor är vänster och män är höger.
Genom att lyfta på klimatalarmism och radikalfeminism till vetenskap så kan man lägga över bevisbördan på kritiker. Dom blir då automatiskt motståndare mot fakta och vetenskap. S.k. mörkmän. Även Islam har man ju lyckats baka in i uttrycket allas lika värde. SD t.ex. står då inte för allas lika värde då dom är extra kritiska till islam. Och i Sverige ska det ju råda religionsfrihet (problemet är då bara att islam, eller om man hellre vill kalla det islamism, också är ett samhällssystem där demokrati inte har en plats).
Kvinnor har också genom att måla ut vita män lyckats tysta vanliga män ytterst effektivt. För män har då egentligen inte rätt att säga emot, dom är ju skyldiga per definition. Även det en slags anti-demokratisk metod. Henrik Jönsson tog upp i sin senaste lördagsintervju att forna kommunistiska öststaterna som Östtyskland kallade västvärldens kapitalistiska demokratier för fascister och Berlin-muren för den "anti fascistiska muren". Det är alltså tydligt att dagens vänsterrörelse tagit till sig av denna retorik (brunstämplar allt reellt motstånd) och jag skulle tro att man nu till sist kommer falla på eget grepp. Jag hoppas också att det blir fler som genomskådar att allt främst handlat om att sälja in mer socialism.
Vänster människor tycks leva i ett ständigt pubertalt uppror mot livets naturliga autoriteter som de vill bekämpa med att vara ännu mera auktoritära!
Det är alltid enklare att sluta lyssna på motståndare än att försöka argumentera för sin sak!