Jag ska försöka förklara hur mainstreamjournalisterna ser på kollegor som Chang Frick, Joakim Lamotte, En Arg Blatte med flera. Alltså de så kallade “alternativa” journalisterna och samhällsskildrarna. I etablissemangets förhållningssätt till dessa finns en förklaring till den absurda situation med gängvåld, bombdåd och skottlossningar på allmän plats som Sverige “hamnat i”.
Eller försatt sig i aktivt, snarare.
Den ytliga analysen säger att det här handlar om fin- och fuljournalistik. Välryktade weimaraner vs loppätna byrackor. Rasrena journalister som Gunilla Brodrej, Björn Wiman, Karin Ohlsson, Nike Nylander med flera har (ofta) både utbildning och stamtavla. De har gått journalisthögskolan. De har läst Manufacturing Consent av Noam Chomsky och Krigets första offer är sanningen av Phillip Knightley. Inte sällan har deras egna föräldrar varit journalister eller författare. De verkar i en civiliserad, om än tråkig och förutsägbar, tradition. De skriver texter som andra journalister gillar, lajkar och rekommenderar och utgångsperspektivet är i nio fall av tio centrala Stockholm. För dessa skribenter och intervjuare handlar journalistik om att bekräfta den egna klickens världsbild. Alltså exakt samma sak de brukar beskylla nätpöblen för att göra.
För ett drygt decennium började det så dyka upp en ny sorts journalistik via sociala medier-plattformar som Facebook, Twitter och Wordpress. “Vem som helst” (underförstått människor utan bildning och värdegrund) kunde plötsligt börja tycka saker i bloggar och videoklipp. Dessa orosstiftare beskrev “verkligheten” på nya sätt. De fick snabbt en stor publik. Fördämningarna brast och med ens hade DN, SVT, Aftonbladet och de andra inte tolkningsföreträde. Under flera år pågick en tröstlös kamp för att kväva de anskrämliga bortbytingarna, trollen, i sin linda. De spred “desinformation” (eller iallafall andra perspektiv) och vad värre var: de stal klick och intäkter från de stora drakarna.
Sent omsider insåg etablissemanget att fenomen som Chang Frick och Lamotte inte går att stoppa. Och på utifall att det ändå skulle gå att göra står det tusen och åter tusen i kö för att ta deras plats. Nästa Chang Frick går redan i gymnasiet och om några år kommer han eller hon att starta en egen nyhetssajt. Tiotalisterna kommer att utveckla det Nyheter Idag, Fria Tider, SamNytt, Swebb-TV m.fl gör just nu. De kommer att fortsätta ta upp de samhällsfenomen gammelmedia helst inte vill ta i och inte sällan väljer att förvanska och försköna när de väl fått på sig gasmasken och gummihandskarna.
Det där för oss osökt in på uttrycket: “If you can’t beat them, join them”, uppfunnet av den republikanske senatorn James “Sunny Jim” Watson i början av 1930-talet. Det är precis den maximen gammelmedia arbetat efter sedan några år tillbaka. De har insett att de inte kommer att kunna eliminera det nya mediaparadigmet och det är därför Hanif Bali numera skriver krönikor i Expressen och Chang Frick får vara med i SVT:s “Invandrare för svenskar” och Ekots lördagsintervju. Det finns dock en djupare, psykologisk mekanism bakom det hela. Det handlar inte bara om pengar utan även om det svarta som finns i allas vårt inre, även hos människor som Peter Wolodarski och Anders Lindberg. När Sveriges Radios Johar Bendjelloul för några år sedan frågade Stefan Löfven om han hade några egna fördomar/rasism (eller snarare “strukturer i sig själv”) kom svaret blixtsnabbt:
“Nej.”
Man tyckte nästan synd om Löfven den gången. Nästan. Så paniskt rädd för att blicka inåt och erkänna sina egna fel och brister. Så infantilt övertygad om att det skulle vara en svaghet att erkänna svaghet… och lika övertygad om att någon enda person trodde att han faktiskt var ärlig i det han sa. Jag misstänker att en och annan vit medelklassjournalist på Sveriges Radio och de andra mediehusen fungerar likadant. De slår ifrån sig tanken att de själva, innerst inne, skulle kunna hysa fördomar, vara rädda för islam, vara rädda för invandrarkillar i grupp, fantisera om på svarta mäns genitalier, tycka att araber som skriker är skrämmande, tycka att Antikrundan är vilsamt att titta på eftersom det till 99,99% är vita människor i rutan. Riktiga journalister tänker ju inte så. Det tänker rätt. Alltid. Men det är förstås svårt att hålla garden uppe hela tiden. Ibland är man trött. Ibland blir man full.
Jag ska ta till ett stycke anekdotisk, måhända, vulgär bevisföring för att exemplifiera min tes. Om man häller i en på ytan förfinad mainstreamjournalist lite (eller mycket) vin kan de plötsligt börja säga saker de aldrig skulle säga i nyktert tillstånd. Case in point: för några år sedan besökte Mustafa Panshiri och jag en efterfest på SVT. Vi stod ett gäng och pratade fram på småtimmarna. Spriten flödade. Stämningen var god. Tidigare under kvällen hade redaktionen fått roasta sin projektledare för att han haft det dåliga omdömet att ta in mig som frilans; det skämtades om högerextrema och om SD. Lokalen fylldes av förlösta skratt. Kul! En styrka att kunna driva med sig själv på det viset – men det fanns något krampaktigt över det hela. Det var liksom tvunget att sägas innan kvällen var över:
“Jens har fel värdegrund. Vi behöver inte definiera den men vi skämtar om den, på hans bekostnad, på denna inkluderande SVT-fest.”
Jag höll god min i elakt spel. Jag är van, jag vet att jag måste förses med en brasklapp i sådana sammanhang. En kvinnlig producent fixerade Mustafa med simmig blick där vi stod. Hon lyssnade uppmärksamt när han berättade om sina föreläsningar om integration och afghanska ensamkommande, men hon vickade sitt vinglas otåligt fram och tillbaka och jag minns att jag tänkte:
“Den här kvinnan kommer snart att säga nåt dumt.”
Strax därefter hävde hon ur sig ett oartikulerat:
“Men vaddå, är du muslim eller?”
Mustafa och jag tittade på henne. Sen på varandra. Och sen tillbaka.
“Jag är väl en sorts kulturell muslim…”, sa Mustafa på sedvanligt diplomatiska sätt, innan han återupptog den ursprungliga tråden. Den kvinnliga producentens kompis rodnade ursäktande. Och sen var det bra med det. Fast jag tror att det inte sällan rör sig just sådana grumliga, oregerliga frågeställningar i huvudet på de mer väldresserade MSM-journalisterna. Precis som du och jag har de tvångstankar. Precis som du och jag funderar de över förbjudna saker. Vem är den sextrakasserianklagade chefen på Expressen? Vem är den sextrakasserianklagade chefen på Aftonbladet? Vem är den sextrakasserianklagade chefen på SVT Är Mustafa islamist? Är Jens nazist? Är det, iallafall teoretiskt möjligt, att judiske Aron Flam också är nynazist? Står det som det står i Barcelonaavtalet? Eller i The Bell Curve?
Ibland kan de inte hålla sig och öppnar kakhålet, men allt som oftast trycker de ihop alla jobbiga frågeställningar till en liten boll som de gömmer längst in i magen. Det är därför de fascineras av såna som Chang Frick som säger jobbiga saker högt, som inte håller sig till dekorum och till de – bland journalister – tysta överenskommelserna. Vilket också är bra och användbart för då kan de “seriösa” journalisterna citera Chang och på så sätt informera sina egna läsare och lyssnare om jobbiga saker. Utan att själva få bajs på fingrarna.
För några år sedan var det extremt viktigt att varje gång man citerade en alternativ byracka samtidigt berätta för publiken att byrackans podd/nyhetssajt/blogg var “SD-kopplad”, “högerextrem”, “högerpopulistisk”, “främlingsfientlig” eller det lite mjukare kodordet “invandringskritisk”.
Idag orkar de inte hålla på så. Inte hela tiden iallafall. De får återfall men gränsen mellan journalistik och alternativ journalistik är snart helt utsuddad. Allt är bara vitt brus och var och en får sålla i detta brus bäst de kan och vill. Något som för oss tillbaka till utgångspunkten: den om parallell journalistik och parallella samhällen. Jag tro att det första ledde till det andra. Visst, det finns många andra orsaker till att Sverige ser ut som det gör 2023, men att mainstreamjournalisterna i det längsta förnekade problem och bromsade den konstruktiva debatten – den var nog den främsta. På 1970-talet talades det om “Jätteproppen Orvar”: fyrtiotalisterna som blockerade sextiotalisterna på arbetsmarknaden. Idag är det gammeljournalisterna, av vilka en och annan nog är födda just på sextiotalet, som blockerar den ärliga samhällsdiskursen. Jag vet att ordet “ärlig” är problematiskt men jag tror att de flesta som läser förstår vad jag menar. Mina belackare på SR, SVT och andra ställen förstår inte. Eller låtsas att de inte förstår.
Å andra sidan är deras tid snart ute.
Till sist: två talande passager ur The Scientific American och Eric Siegels ny-recension (från 2017) av ovan nämnda The Bell Curve (från 1995). Det var ett ambitiöst försök att – slutgiltigt misskreditera Charles Murrays omdiskuterade bok som bl.a. tar upp aspekter kring ras och IQ. Siegel vill avslöja Murrays “dolda agenda” men på kuppen avslöjar han, mycket tydligt, hur många journalister tänker: de anser inte bara att de ska förmedla nyheter – de anser sig också har ett ansvar att berätta för sin publik vad den ska göra med den information de får sig serverad. Läs nedanstående utsnitt noga.
De är rätt remarkabla.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Superb text. Heja byrackorna! Skolvalet talar för en generation med många duktiga sådana som trots att de blivit värdegrundsindoktrinerade, praktiskt taget med en pistolsmynning mot tinningen, valt att se verkligheten.
Tack Jens! Sanningen gör dig fri och är du sann mot dig själv och andra så behöver du inte bekymra dig över vad som pladdras fram när du är onykter...2 nya ämnen bör införas i skolan för att rädda kommande generationer; självinsikt och integritet... Jag själv är så skadad efter att växt upp med "Vilse i pannkakan" så jag är körd...och många med mig...