Kommer ni ihåg klanbråken i Hjällbo ifjol? En död, flera skadade. Eller klanbråket i Lund 2021? En sjuttonåring blev knivhuggen i magen, folk stampade på varandras huvuden. Lynchningen i Örebro 2019? En skjuten, en ihjälslagen. Det var en IS-återvändare inblandad i det lilla “stöket”. Barn stod och tittade på.
Jag skulle kunna rada upp många sådana vansinnesincidenter från de senaste åren men jag tror att ni fattar. Sverige är förändrat. I grunden. Och det beror till stor del på “mångkulturen”. Ett kodord för hög invandring, icke-fungerande integration och ett växande antal s.k. utanförskapsområden runt om i landet. Med utbredd misär och gängkriminalitet som följd. Oklart varför vi ska ha det så men vår regering tycker det. Liksom Fredrik Reinfeldt, Gustav Fridolin och Bengt Westerberg innan dem. Således har vi fått en ny, importerad underklass – detta efter att samhället lyft upp den gamla ur smutsen och armodet och förvandlat den till lydigt konsumerande medelklass. SD-retorik, visst, om du vill kalla det så men man behöver inte rösta på SD för att se problemen. En idiot kan se var det här kommer att sluta och en idiot förstår också att problemen skapats helt i onödan. Hög invandring är ingen naturlag. Ändå ska den fortsätta, mot bättre vetande, ända in i kaklet. Det är en utstuderad form av självplågeri. Sverige är ett land som byggt sin egen giljotin och sedan – helt frivilligt – stoppat huvudet i den. Omvärlden ser på med stilla fascination.
Jag studerar nyhetsflödet efter påskkravallerna. Räknar ner. Vet precis vad som kommer att komma: en rad artiklar som visar att det också finns snälla muslimer och invandrare. Bilderna på blodiga polishjälmar och stenkastande barn måste vägas upp. Folket måste påminnas: mångkultur är i grunden något bra. Narrativet följer numera en lika förutsägbar som infantil mall. Berättarrösten är spröd och ängslig. Jag förstår varför. Innerst inne känner många journalister och redaktörer dåligt samvete över att de inte varnade sitt eget folk för att saker och ting håller på att gå åt helvete. De valde att ljuga för oss, genom uteslutande av information, fokusförflyttning, eufemismer, glädjekalkyler, vitpixling. Men nu är det som det är och vi får försöka göra det bästa av situationen:
“Titta! En invandrare som köpt blommor och delat ut bland de boende, eller städat efter kravallerna! Eller köpt en ny telefon till nån som fick sin uppeldad tillsammans med bilen! Vilken solskenshistoria mitt i allt elände!”
Det är en förnedrande procedur för alla inblandade och i slutändan leder det till att Svensson blir paranoid: “Är mångkulturen att lita på?! Ena dagen får man blommor och tabbouleh – den andra får man bilen uppeldad och en sten i skallen. Man kanske bränns till döds när man sitter på bussen på väg hem från jobbet och nån dåre får för sig att kasta in en molotovcocktail genom dörren...” Likt den kuschade alkoholisthustrun smyger vi förbi soffan för att inte väcka det snarkande huskorset. Det gäller att sköta sig. Annars: kaoz. Däng. Knollat huvud. Nerbrända parkeringslängor. Kapade polisbilar.
Parallellt med detta ska också skulden för kaozet upp på en högre nivå; den måste lyftas från våldsverkarnas och mordbrännarnas förtryckta axlar och fördelas jämnt över oss alla. De nyttiga idioterna på SVT Nyheter åker ut och intervjuar en kvinna från organisationen “Världens mammor” i Skäggetorp. Hon tycker – inte oväntat – att “hela samhället” måste hjälpas åt för att minska segregationen.
Jag känner hur det hettar över kinderna när jag hör henne prata. Jag tänker (själviskt): “Så fan att jag tänker ‘arbeta’ för det… jag är less på att delta i det här tokiga experimentet. Hur ska segregationen någonsin kunna minska när ‘utanförskapsområdena’ hela tiden blir fler och Riksdag, regering och journalistkår jobbar stenhårt för att fylla på dem, år efter år?! Det blir ju ett omöjligt Sisyfosarbete, fattar ni inte det?! Galningar!”
Jag kanske inte borde erkänna det här offentligt… jag har ju redan svårt att få jobb, men… mångkulturen, den så kallade, fyller mig med avsmak. Jag hör andra säga samma sak, i tysthet. Båda kända och okända människor. Ni skulle förvånas, storligen, om ni visste vilka uppburna svenskar (med rätt värdegrund) som inte gillar mångkultur… vilket hat och förakt som bubblar under ytan. Jag undrar: var det det som var meningen? Var det denna splittring politikerna ville åstadkomma?
Antagligen inte.
När regeringen Palme 1975 drog upp riktlinjerna för den framtida invandringspolitiken slogs det fast att “Sverige måste räkna med en fortsatt stor rörlighet över gränserna” och att “internationaliseringen av det svenska samhället kommer att fortsätta.” Det fanns en vision om samhörighet och respekt mellan svenskar och invandrare. Nettoinvandringen av icke-nordbor 1974 låg på 7 400 personer. En högst hanterlig siffra. Språkutbildning var nyckeln till allt. Det och utökade ekonomiska och kulturella rättigheter för de olika invandrargrupperna.
Få hade kunnat föreställa sig att det i grunden välvilliga experimentet skulle sluta med kravaller och kapade polisbilar, barrikader och brinnande däck som på Gazaremsan, krav på separat lagstiftning kring yttrandefrihet i etniska enklaver, parallella rättssamhällen,“klandomstolar”. Men… vid det här laget – 2022 – får vi väl erkänna oss överbevisade på den punkten: Sverige klarade, som nation, inte av att driva igenom ett mångkulturellt samhälle. Det blev pannkaka. Det blev elände, segregation och klanvälde. Över detta gråter vänstern bittert hemma på kammaren. Tårarna droppar ner i den guldfiskskålstora rödvinskupan, plask-plask. Medan högern – och även en i grunden pacifistisk kulturarbetare som jag (som inte är höger) – ropar efter batonger, buntband, vattenkanoner och hårdare tag. I slutändan är dessa två grupper en oförenlig kombination, liksom kombinationen sekulär stat/demokrati och yttrandefrihet och “mångkultur”.
Eller som Magnus Uggla en gång sjöng i ett helt annat sammanhang:
“Vi två vi bildar en vådlig kemi, utan skuggan av en chans.
Det står du är stabil, att jag är svag labil
en nattsvart framtid nummerologen spår, om vi inte skilda vägar går…”
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Varje gång jag ser och hör ”hela samhället måste…” ser jag rött. Dina ord beskriver den exakta känslan.
Lets face it - Socialdemokratin har sedan lång tid byggt upp ett ett välfärds maskineri som gick i stå någon gång i slutet av nittonhundratalet
Välfärden hade levererat och de stora klyftorna började jämnas ut
Detta riskerade att göra många inom den tärande sektorn överflödiga
Nya klienter behövs hela tiden för att motivera den stora byråkratin och dessa fanns i överflöd i tredje världen
Därför passade krigen i mellanöstern som hand i hansken för dessa intressegrupper
Det stora partiet fick dessutom påfyllning av väljarkåren
Oviljan att erkänna dessa grundläggande orsaker har nu blivit elefanten i det offentliga rummet
Alltför många karriärer står på spel
alltför mycket prestige skulle gå förlorad om folk förstår vilken perfekt storm som skapats!