Sverigebilden: under loppet av några dagar sprids det virala klippet på balkongklättraren/friaren/stalkern/våldsverkaren/vettvillingen Mohammed Amana över världen. Samtidigt valsar en bild på två maskerade killar som står uppe på en nedlagd bil i Rosengård runt i sociala medier. Sverige 2023. Kom på besök, alla turister! Här händer det grejor!
Jag vet inte hur många gånger jag läst såna här kommentarer det senaste dygnet:
”Varför knuffade de inte bara ner honom från stegen!?”
Alltså innan Amana hann klättra upp på balkongen och sedan krossa fönstret in till lägenheten där hans ex och hennes nye man bor.
Tja.
Vad tror ni hade hänt om de gjort detta? Tänk efter innan du svarar. Tänk på att du befinner dig i Sverige, landet där man gärna delar ut skadestånd till kriminella och där gärningshennen alltid befinner sig i första rummet.
Rätt svar.
De två svenskarna hade åtalats för dråp/framkallande av livsfara medan tok-Mohammed hade fått skadestånd. Ett antal krönikörer och ledarskribenter hade sannolikt rusat till hans försvar: ”Vi kan inte ta lagen i egna händer!”, ”Mohammed hade kunnat dö!”, ”Vilka trauman har Mohammed varit med om som gör att han utagerade på det här sättet!” Etc. Visst, jag raljerar – men skulle någon, på allvar, bli förvånad om det blivit en sådan utveckling?
Men ok. Lite fundersam blir man när man ser den svenske mannen springa iväg efter sin kvinna som låst in sig på badrummet och uppmana henne att öppna dörren och släppa in honom. Många verkar tycka att han borde ha plockat upp närmsta tillhygge – en vas, en lampa, en ljusstake, ett baseballträ – och slagit in skallen på Mohammed. Jag är själv en av dem. Fast sen hejdar jag mig… den svenska killen blev precis knivhuggen. Han befinner sig i chock. Han har dödsångest. De flesta skulle ha reagerat som han i samma situation. Bättre fly än illa fäkta.
Beteendet säger ändå en hel del om hur ovana vi svenskar är vid våld, speciellt vid snabbt eskalerande sådant – våld som, enligt vårt sätt att se på saken, inte följer någon rimlig logik.
Det vi ser: en kille som blivit brädad av nån annan. Alternativt: en kille som gjort bort sig och därför blivit lämnad av tjejen. Kärleken tog slut och tjejen har givetvis rätt att välja bort honom, oavsett skäl.
Det Mohammed ser: en svensk hora som vanärat honom och därför måste dö.
Är Mohammed representativ för alla araber/utlänningar? Nej.
Är hans beteende extraordinärt? Ja.
Skulle en blond helsvensk man kunnat göra samma sak? Definitivt.
Tror ni mig inte? Låt mig påminna: Gävle, 1982. I samband med en permission från fängelset slår Leif Axmyr ihjäl sin före detta flickvän Kerstin och hennes pojkvän. Med en kofot. Ett oerhört brutalt dubbelmord som krönte Axmyrs långa karriär som våldsbrottsling. Han var en av de många helsvenskar som fick en andra chans, och en tredje, och en fjärde och en femte…
Precis som Mohammed.
Så det handlar inte om etnicitet eller hudfärg. Och ändå… ändå sitter tiotusentals svenskar just nu och tänker i stugorna: ”Vad är det vi släppt in i vårt land? Vart är detta på väg?” Jag skulle tro att ganska många araber, afrikaner, muslimer etc. tänker samma sak (speciellt om de är kvinnor).
Eller en variant:
”Det var ju just sånt här jag flydde ifrån? Nu är det här! Vad ska jag ta mig till?!”
Det är en bra fråga. Ska man beväpna sig? Ska man, ständigt, vara beredd på att saker och ting kan eskalera? Balla ur? Närsomhelst? Varsomhelst? Kan någon börja skjuta inne på snabbköpet? Japp. Kan jag fastna i ett afrikanskt upplopp mellan dissidenter och regeringstrogna? Ja, varför inte? Sannolikheten att man som oskyldig förbipasserande ska drabbas är ju som alla vet fortfarande försvinnande liten. Å andra sidan: man vet ju inte. Inte förrän efter det otänkbara inträffat. Alltså exakt hur osannolikt det var. Paranoian sprider sig genom folklagren. Vad har politikerna gjort med vårt land? Hur fan ska det bli?
Hittills har vänsterns svar varit ett iskallt:
”Den som tänker orena tankar och sedan yttrar dem offentligt är en kättare. Hen måste brännas på bål.”
Den taktiken har vänt tjugo procent av befolkningen mot etablissemanget. Om några år blir det trettio. Sen fyrtio. Sen femtio. Hur långt kan det gå? The sky’s the limit. Alla kommer hursomhelst att drabbas, förr eller senare. Rån, stöld, inbrott, bilbrand, skolbrand, bombdåd, gängskjutning, kravall, terrordåd… Vissa kommer in i det längsta att ignorera sin rädsla, sin frustration, sitt (helt berättigade) hat över detta nya Sverige; över vad Reinfeldt, Romson, Fridolin, Löfven, Bengt Westerberg och de andra ställde till med. Många andra kommer inte att göra det. De kommer att släppa ut det i full frihet.
Till slut kommer Mohammed att få det där baseballträ’t i skallen.
Oavsett vad han faktiskt gjort.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Jo, kanske är det dags att ta bladet från munnen och säga det som inte får sägas.
Det handlar visst om etnicitet och hudfärg. På populationsnivå, inte individnivå. Även om den humanistiska vetenskapen såååååå gärna vill ge sken av annat! Jag menar att människor i alla tiden - då talar jag om vårt långa mänskliga perspektiv - har vetat om detta och det har varit helt i sin ordning att veta att vissa grupperingar är mer våldsbenägna också för vissa typer av brott. Går även att se idag i statistiken.
Det dumma är att svensken, som population räknat, har uppfostrats att göra om samma misstag om och om igen när de möter våldsidioter (de kanske lär sig så småningom....våldsverkarna alltså...) och framför har tydligen polis och rättsväsendet anammat detta fullt ut. På köpet har man förlorat nästan all integritet, personlighet och styrka och blivit barnsligt naiva.
Mitt personliga hopp får stå till den Norrländska manliga populationen som har ett litet annat manligt påbrå än den sydliga populationen. Men även skåningar och dalmasar kan vara användbara ;-)
Såhär skrev jag i en kommentar på fejan:
”Knäcken här beträffande nödvärn är ju naturligtvis att om de hade knuffat ner honom på något sätt och han fallit ned och kanske faktiskt avlidit eller skadats svårt, så hade man ju inte vetat hur det hela hade slutat om man _inte_ hade gjort det. De visste inte att han var beväpnad med kniv (även om man ser honom flytta på något han höll i handen), och om han hade kunnat/tänkt använda den.
Av vad jag förstår hade de stått och tjatat med honom rätt länge. Det enkla svaret är kanske att de borde ringt polisen och helt enkelt förskansat sig i lägenheten?
Mycket kallt att filma förloppet. 👏🏼👏🏼
Nödvärnsrätten i lagen och förarbeten är långtgående. Tyvärr tycks domstolarna inte ha fattat detta riktigt. I ett fall som detta är det naturligtvis Muhammed som får stå risken att bli skadad. Hemfridsbrott (som han ju gör sig skyldig till genom stegen) är ett allvarligt brott, faktiskt.
Fy fasen, vad trött man blir. Två år för detta, som hade kunnat sluta hur som helst, är ett skämt. Ett dåligt sådant. Stackars arma land.”
Detta fall är MYCKET illustrativt för vad nödvärn handlar om, och varför nödvärnsrätten faktiskt är mycket långtgående.