Palmehatet. Det existerade verkligen. Och det var på en nivå som många har glömt. Eller förträngt. Eller kanske aldrig ens hört talas om – om de är lite yngre. Under framför allt 1980-talet framställdes Palme som en lägre stående människa av vissa av sina politiska motståndare; som ett omänskligt väsen: en vampyr, ett monster, en grönögd demon. Det fanns ingen gräns för hur svart man kunde måla den mannen.
Lite som med Jimmie Åkesson och Ebba Busch idag. Eller Joakim Lamotte, Hanif Bali, Henrik Jönsson, Chang Frick, Aron Flam, Anders Lindberg, Bilan Osman… egentligen valfri opinionsbildare man själv inte håller med.
Journalisten Chang Frick håller skjutskola på nätet och vänstern dånar. Kanske med all rätt. Feministen Kajsa Ekis Ekman hyllar Iran på Twitter. Högern dånar. Definitivt med all rätt. Båda två anklagas för att vara rasister, fascister, horungar, Hamaskramare, SD-troll…
Hatet flödar.
Olof Palme å sin sida jämfördes med Djingis Kahn, med Hitler, och kanske är nutidens brunsmetande av alla som uttrycker minsta antydan till konservativ åsikt någon slags fördröjd payback för det där – från vänsterns sida. Och: kanske ska högern komma ihåg vilka det var som började.
Svinhugg går igen.
(Ja, jag vet att EAP var vänster – först – men med tiden gled de högerut.)
Under 1970- och 1980-talet uppmanades det till våld mot Palme – i mer eller mindre förtäckta ordalag. Vi vet hur det slutade. Nu kanske det inte var en slumpmässig våldsverkare som läste de här gamla EAP-annonserna och bestämde sig utifrån dem:
”Han ska dö!”
Men hatet låg i luften. Det var påtagligt. Min mamma berättar hur hon åkte rälsbuss till Värmland dagen efter mordet, den första mars 1986, och hur en välklädd herre steg in på stationskaféet och ropade, triumferande:
”ÄNTLIGEN NÅN SOM KNÄPPTE DEN JÄVELN!!”
På hans läppar: ett lyckligt leende.
Även veckopressen tyckte om att visa upp Palme från mindre smickrande sidor. Speciellt när han log och speciellt innan han fixat till tänderna.
Men vad man än ansåg om hans politik var Palme en människa. Precis som Morgan Johansson och Ulf Kristersson. Och Annie Lööf. Jag tänker på alla gånger jag själv utmålat exempelvis Johansson och Stefan Löfven som hopplösa kretiner, som korrupta oduglingar. Jag vet att ni läsare älskar när jag gör det och att ni vill utbrista:
”Men dom ÄR ju det!”
Sant.
Men igen: de är människor. Också. Människor inbegripna i ett spel med allt högre insatser. Jag tänker på det när jag ser klippet från Skärseldsholmen; Magdalena Andersson försöker signalera empati till undersåtarna, men går fullständigt bet. Varför? Kanske för att hon innerst inne inte längre orkar bry sig om varken Skärholmen eller Sverige. Bara sitt Parti. Makten. Härligheten. Befogenheterna.
Vad bryr jag mig om?
”Klick och likes” om du frågar mina belackare.
”Swish och donationer”.
Är det så?
Med jämna mellanrum frågar jag mig själva detta: varför håller jag på som jag gör? Varför skriver jag i denna spetsiga ton? I grunden är jag inte det minsta intresserad av ämnet ”integration”. Jag var inte särskilt intresserad av krimfrågor när jag växte upp. Jag har aldrig tagit mig igenom en deckare, även om jag på äldre dar intresserat mig för fenomenet ondska/anti-humanism och med stort intresse läst böcker som Miklós Nyiszlis ”Jag var Mengeles patolog: en läkares ögonvittnesskildring från Auschwitz”, The Night Stalker av Philip Carlos, Zombie av Joyce Carol Oates, ”Kommunistiska manifestet” av Karl Marx och Friedrich Engels m.fl.
Jag går tillbaka i arkivet och tittar på hur jag uttryckte mig i offentliga forum runt 2010, 2012, 2014… och jag ser att det – i stor utsträckning – är samma gnäll på brott och invandring som nu. Med den lilla skillnaden att jag på den tiden gjorde det utan att få betalt. ”Swish-horeriet” kom några år senare i samband med bloggen ”Säg att du skojar”. Fast jag hittar faktiskt inga tecken på att jag aktivt bad om pengar då – däremot satte jag ut mitt telefonnummer under vissa artiklar.
Jag har hursomhelst skrivit flera böcker i ämnet ”integration” sedan dess. Alla har gått med ekonomisk (och social) förlust. I praktiken har jag betalat för att få skriva dem – och på kuppen gjort mig omöjlig i andra sammanhang. Helt okej. Det ska kosta att vara obekväm. Om det inte gör det har man inte träffat en nerv. Den som aldrig trampat nån på fötterna har stått stilla hela livet. Etc.
…men jag ger akt på hatet i min själ.
Jag anstränger mig för att hålla det i schack – för det är verkligen ett hat. En exponentiellt tilltagande avsky mot den kader av politiker och journalister, från höger till vänster, som med berått mod sålt ut vårt land och vår gemensamma trygghet.
Tillbaka till Palme: när han turnerade i USA under slutet av 1960-talet blev han skälld för att vara “rasist” (vilket störde honom svårt, jag har skrivit tidigare här på substack om hans beef med USA:s dåvarande Sverigeambassadör Jerome Holland).
Han beskylldes dessutom för att vara kommunist och fackföreningsvänlig. De anti-svenska strömningarna i USA var starka under sextiotalets slut. Richard Nixon lär han skrikit till Henry Kissinger när de fick reda på att Palme demonstrerat ihop med Nordvietnams ambassadör:
“THAT SWEDISH ASSHOLE!”
Och precis som idag flög svenska journalister över till USA och intervjuade amerikanerna; lät sig fascineras av det utbredda svenskhatet, av den krackelerande ”Sverigebilden”:
Svenskamerikaner som kom hem from “over there” visste också att berätta om hur det stod till i väst. USA var möjligheternas land – yes – men emigranterna förde med sig ödesdigra varningar till hemlandet:
Med andra ord: allt går igen. Hatet. Den kulturella friktionen. Polariseringen. Sverige var aldrig någon idyll, samtidigt som det var det. I allra högsta grad. Med jämna mellanrum bör vi påminna oss om komplexiteten i det hela; om komplexiteten i oss själva.
Victor Hugo skriver i Les Misérables:
”…medan de välmående klasserna förblindar sig själva eller somnar, vilket också är att sluta ögonen, tänder de fattiga sin fackla och riktar den mot något oroligt eller missbildat sinne som drömmer i ett hörn och börjar undersöka samhället. Undersökning via hat – en hemsk sak...”
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Kanske är jag partisk eftersom jag uppskattar dina texter så mycket. Men jag upplever inte dig som en hatisk person. Tvärtom faktiskt.
Intressant och visst, det fanns ett stort hat mot Palme. Han delade landskapet, var konfrontativ och revolutions romantiker. Rökte med Castro, demonstrerade med Nordkorea, talet om barbari och USA, förde Sverige mot socialism och löntagarfonder.
Det är väl från honom som ointresset för Sverige och tok fascinationen för långtbortistan kommer. Ju längre bort desto bättre, SVTs rapportering mm. Att intressera sig för orättvisor i Zimbabwe, Palestina, Sydafrika mm är viktigare än inhemsk politik.
Jag tror att vi kan traca alla tokigheter i nuet till Palmes tid, hans inflytande och följare?