Handhjärtemänniskorna kommer att byta sida.
När Sveriges problem med kriminalitet och kaos blir omöjliga att ignorera kommer pendeln att svänga. Vänner som övergett dig kommer att krypa till korset. Men frågan är: vill du ha dem tillbaka?
Åker bil genom Stockholm sent en kväll i maj. Får skjuts av mediaproducent som i många år levererat innehåll åt SVT, SR m.fl. Han berättar, uppgivet, hur han gått den långa vägen i sin bransch, hur han gjort fotarbetet, tragglat med pitchmöten, med att lära sig tekniken, redigering, kameror, ljud… allt sånt som måste till för att det ska bli ett konkret innehåll. Han berättar också om hur hans kunskap och erfarenhet allt oftare trumfas av människor som blivit drillade av Dramatiska Institutet m.fl. att alltid tänka hud, kön och hierarki framför kvalitet på det man gör. Han berättar om ett filmcrew som fick beröm av producenten för att de var ”diversifierade” - inte för vad de faktiskt åstadkommit. Min vän skrattar, bittert, åt sina egna berättelser inifrån maskineriet:
”Det är som att vara med i en fars.”
Han är inte den förste mediemakare jag stött på som berättar om de ständiga charaderna inom branschen och han lär inte vara den sista. Det intressanta är att de är så många; att det under ytan spys så mycket galla på framför allt de institutionaliserade rasteorier som vuxit fram och ersatt… tja, de gamla antar jag. Förr i världen bedömdes människor utifrån sin hudfärg men till slut övervann vi, i stort, detta. Bara för att landa i ett nytt, liknande paradigm. Vissa skulle kalla det poetisk rättvisa medan andra tycker att det är mindre kul att arbetsmarknaden premierar deras melaninhalt snarare än deras kunskap och dessutom gömmer sig bakom floskler om att det är den personens ”erfarenheter” man vill åt. Alla vet att det är lögn: i mediabranschen vill de vita cheferna åt selfies med den svarte kollegan eller praktikanten. Det går inte djupare än så.
My black friend.
Reigns supreme.
Man ska akta sig för ordet ”många”, det är ett vanskligt begrepp, men jag tror ändå att många svenskar, i tysthet, går runt och mår pyton över saker de ser och hör omkring sig. Saker som de förstår, logiskt sett, inte hänger ihop, inte kan vara normala. Sprängda trappuppgångar. Skottlossningar på lekplatser. Barn som skjuts. Människor som lynchas. Handgranater som hamnar på villovägar. Knivattacker på bussar. Kapade polisbilar. Men de vågar inte säga ifrån. Gör man det tillhör man alarmisterna, de som alltid bara är ett halvt steg från att vilja gripa till vapen och skjuta besinningslöst in i folkmassan på kvinnor och barn. ”ÄR DU INTE KLOK! VILL DU ANSTÄLLA EN MASSAKER!?? FATTAR DU ATT DU KAN HAMNA PÅ ANSTALT!!”…för att parafrasera den julilske Tyko Jonsson.
Eller vår justitieminister.
Denna binära uppdelning av människor i änglar och djävlar har under 2010-talet sått split i folklagren på ett sätt som jag tror att få politiker förstår vidden av. Jag griper inte mina påståenden ur luften. Eftersom jag själv vid många tillfällen, offentligt, outat min tvivelaktiga värdegrund känner människor att de kan bikta sig inför mig. Detta händer, om inte varje dag så i allafall var och varannan och det har pågått sedan 2015-16. En av de vanligaste berättelserna ser ut så här:
”Jag skrev på Facebook/Twitter/Instagram att jag tycker att det är obehagligt med alla dessa skjutningar och/eller att jag ororar mig över islamiseringen i förorterna. Dagen efter blev jag kontaktad av en gammal vän/en chef/en journalist på Östersundsposten som heter Stefan och han/hon ifrågasatte varför jag sprider fake news på nätet och/eller hatar muslimer. Vi är inte vänner längre. Han/hon byter trottoar när vi möts på stan.”
Känner ni igen det?
Högst troligt.
Kanske har ni själva befunnit er i mottagningsänden av denna sociala och moraliska bannstråle. Kanske var det till och med ett syskon eller en maka/make som ställde er mot väggen. Sverige är numera ett angivarsamhälle. Vi skakar ogillande på huvudet åt den kinesiska kommunistdiktaturens system med ”sociala poäng” samtidigt som vi har ett eget, informellt sådant, framhetsat av en liten kader värdegrundsinkvisitorer och islamofobi-fobiker som Jan Guillou, Morgan Johansson, Mona Sahlin, Mattias Gardell, Anne Ramberg, Moa Berglöf, Fredrik Reinfeldt, Jerzy Sarnecki, Stefan Löfven, Antje Jackelén m.fl.
Innerst inne vet dessa människor att det mångkulturella drömsamhället där vargen och lammet, juden och muslimen, kurden och turken och de två fraktionerna av Ahlu Sunna Waljama lever sida vid sida är en chimär men… tyvärr för oss alla, har de surrat sig så hårt vid sina dogmer att de hellre ser det moderna, sekulära, fungerande Sverige malas ner av etniskt våld, klankonflikter och religiös fanatism än att ta reson. Det är ett irrationellt beteende men så bakvänt kan människan fungera ibland. Kalla det kognitiv dissonans, kalla det ett parallellsyndrom till det diaboliska cordycepsviruset som angriper djungelmyrans hjärna och förvandlar henne till en lydig zombie.
Handhjärtemänniskorna tror på Ciceros summum bonum, den yttersta godheten, och det får man förstås göra. Men som pragmatikern Hobbes konstaterade: det finns inte mycket som tyder på att denna kraft faktiskt existerar annat än i teorin, däremot existerar summum malum, dess nattsvarta pendang. Det ser vi bevis på varje dag: i Yemen, i Ukraina, i Kongo… men all sådan mänsklig ondska, alla människans usla och gemena sidor upphör den dag hon kommer till Sverige, den dag hon kliver över gränsen och blir svensk. Den amerikanske filosofen Eric Hoffer (1902-1983) beskrev detta fenomen mycket bra:
”Naivitet hos vuxna kan vara charmigt men när det kombineras med fåfänga går det inte skilja från dumhet.”
En dag kommer dessa värdegrundszombies, gråtande, att be om förlåtelse för sin ”naivitet”. De kommer att ropa: ”Vi ville väl! Vi trodde gott om alla! Förlåt oss!” Vi har redan sett tendenserna. Löfvens hastigt framsvamlade naivitetserkännande i SVT häromåret, proselyten Dambergs ögonflimrande kungörelse i Aftonbladet att debatten ”kommit ikapp”, att det ”funnits en ängslighet” att kalla saker vid dess rätta namn.
Det där är en försmak av kommande kovändningar och jag gissar att vi under tjugotalet kommer att få se logiska och moraliska piruetter som får den plötsliga S-NATO-omvändelsen under galgen att framstå som en mild västanfläkt. Bered dig på ett skamset samtal från din före detta arbetskamrat eller partner. Från din förlorade son. Från dina visklekande vänner.
Bered dig därtill på en obehaglig, småaktig känsla av att du själv inte kommer att vilja ha dem tillbaka.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
BIKT.
Jag är hemsk. Jag äger den här obehagliga småaktiga känslan. Har redan förlikat mig med den.
Och jag längtar efter dessa försoningssökande samtal då de plockar av sig bröstplåten för att visa god vilja och de här lite plötsliga vänliga tillropen ”mellan raderna” som vi ägnar oss åt i Sverige för att signalera att vi ”kanske hade lite fel” och vill försonas.
Väntar på de här skiftningarna. För när de dyker upp, när plåten åker bort och de förtäckta ursäkterna börjar flimra förbi, när garden sänks, så kommer jag sakta driva in det slöaste jävla spjutet jag hittar. Jag föraktar, och jag hatar dessa människor. Lägervakter. Honeckers. Det finns inga ursäkter för att låtit sig dras med i vad som pågått i Sverige det senaste decenniet. Inte när det gäller hur man betraktar människor med avvikande uppfattningar. Hur de betraktar sig själva. Vilka friheter man tycker sig kunna ta gentemot andra människor. Man ska inte förlåta dessa människor. Jag tror de har fröet latent i sig. Driften att vid första chansen vilja trampa på andra. De kommer göra det igen, om man låter dem. Och det tänker jag inte.
Hemskt va?
Så sant det du förutser Jens! Jag kan se dem krypa till korset en efter en och med skamlig blick viska till mig:
"Jag var naiv och trodde gott om alla flyktingar som ville bosätta sig i Sverige. Pojkarna... eller egentligen var de ju män... sa ju faktiskt att de flydde undan kriget.... fast nu när jag tänker efter... hur kunde de hoppa över så många länder på väg upp till Sverige... och varför tog de inte med sig sina systrar? Och hur ska vi göra med alla dessa somaliska kvinnor som föder i genomsnitt åtta barn? Och varför är de så våldsamma när de faktiskt borde visa oss lite tacksamhet?! Och visst var det en mor och hennes söner jag såg kasta stenbumlingar på polisen?!
Det är ju vansinne! Vi borde utvisa hela familjen för det där!"