Ni känner igen Yonael från hans uppmärksammade intervju med Aron Flam från ifjol. Kan lyssnas på här.
Jag flyttade till Sverige för ungefär elva år sedan. En varm sommardag i juli lyfte mitt plan från Uganda och landade några timmar senare i det molniga landet som jag nu kallar mitt hem. Jag var bara åtta år gammal, men var redan bekant med Sverige. Jag hade besökt landet under de två föregående somrarna och tillbringade till och med julen 2011 i Östersund, staden som blev min hemvist i tio år.
Majoriteten av min tid i Sverige, både före och efter min flytt från Uganda, tillbringades i två städer: Stockholm och Östersund. Stockholm var en väldigt stor stad i mina ögon. Jag hade kusiner i Hagsätra och kusiner i Tensta, två förorter belägna på motsatta sidor av tunnelbanesystemet, men som var nästan identiska. Resorna mellan dem kändes ofta som en evighet, särskilt eftersom jag växte upp under en tid då det inte var kutym för sexåringar att ha surfplattor och mobiltelefoner som kunde stilla deras hunger för underhållning.
Somrarna i Stockholms förorter var fantastiska. Jag och mina kusiner brukade spela diverse sporter i området och ofta var det med de lokala barnen. Tensta var mångkulturens Mekka, barn från världens alla hörn sprang runt och lekte tillsammans bekymmerslöst. Eller ja, barn från nästan alla länder i världen. Det fanns en nationalitet som lyste med sin frånvaro i den här svenska förorten och det var svenskarna själva. Efter otaliga resor längs blå linjen kan jag fortfarande räkna på ena handens fingrar hur många etniska svenskar jag har sett i Tensta.
Östersund var motsatsen till denna tillvaro – på alla möjliga sätt. En liten stad i Norrlands inland som jag alltså flyttade till 2012. Min pappa hade flyttat till staden två år tidigare och jobbat som lärare i över ett år innan jag anlände. Omställningen var rätt tuff i början. Jag kunde inte språket och hade inga vänner. Efter att ha gått på en internationell skola i Uganda under de senaste fyra åren stod jag inför en stor kulturell omställning.
I Östersund bodde jag på Frösön, en ö belägen på promenadavstånd från centrala Östersund. Jag började spela fotboll i Frösö IF och gick i en s.k. förberedelseklass för att lära mig språket och systemet. Efter ett par månader hade jag lärt mig svenska tillräckligt bra för att få börja i en ordinarie klass och fick då påbörja min “svenska barndom”.
Det första året var periodvis ganska jobbigt. Jag var den enda invandraren på hela lågstadiet och den enda svarta eleven på hela skolan. Detsamma gällde även i mitt fotbollslag och i princip alla andra delar av mitt liv. För många av mina barndomsvänner var jag den första invandraren de hade träffat. Jag fick också utstå rasistiska påhopp vid flera tillfällen, särskilt under de första åren, men över tid så släppte det. Efter ett tag såg jag mig själv som genuint svensk. Jag pratade språket utan brytning, var påläst om landets historia och presterade bra i skolan. Att umgås med svenskar var inget konstigt för mig eftersom alla mina vänner med ett fåtal undantag var etniska svenskar.
Under mina tonår blev jag alltmer politiskt intresserad och engagerad. Jag älskade samhällskunskap och jag älskade debatter. Det föll sig naturligt att jag diskuterade politik med mina kusiner varje gång jag åkte ner till Stockholm. De är sju respektive åtta år äldre än jag och våra politiska åsikter skilde sig åt enormt. Våra starkt kontrasterande barndomar blev uppenbara och våra individuella erfarenhet färgade alla diskussioner vi hade. Mina kusiner hade en syn på det svenska samhället och på svenskar som – i mina ögon – var både felaktig och pessimistisk. Enligt dem fanns det barriärer och hinder överallt. Människor som inte var etniska svenskar befann sig i permanent underläge.
De kände alltid att de inte passade in i Sverige, att människor alltid skulle se dem som icke-svenskar. Jag kunde inte förstå mig på detta. Båda mina kusiner var födda i Sverige och kände sig ändå mindre svenska än vad jag gjorde, trots att jag bara hade bott i landet i ett par år. Trots att båda mina kusiner gjorde bra ifrån sig akademiskt, studerade på universitet och skaffade bra jobb var de fortfarande övertygade om att “systemet” höll tillbaka dem. Vid släktträffar när jag pratade med alla mina kusiner och bekanta från Stockholm blev jag ofta retad för att alla mina vänner från Östersund var etniska svenskar. Svensk kultur och svenskhet i sig sågs som något främmande och fjantigt.
När jag anlände till Göteborgs universitet för att börja studera på läkarprogrammet hösten 2022, var jag fortfarande fast övertygad om att mina kusiner hade fel. Efter min uppväxt i Östersund kunde jag inte se hur det kunde anses vara normalt för vuxna människor att frivilligt segregera sig själva – på rent etniska grunder. I Östersund umgicks alla med alla och om det uppstod någon typ av etnisk gruppering skedde det exempelvis endast om ett fåtal invandrare från samma land gick i samma klass. Det fanns ingen samhörighet mellan invandrargrupper. Jag såg mig själv alltid som eritrean och i viss mån svensk, så jag såg inte logiken i att jag skulle känna mig nödgad att umgås med människor från Vietnam, Irak eller Somalia bara för att vi alla var invandrare.
Det jag fick se under mina första veckor i Göteborg chockerade mig. Redan efter den första dagen var klassen uppdelad i mindre grupper vilket självklart är förväntat i en klass på 160 elever, men det som gjorde mig häpen var på vilka grunder grupperingen hade skett. Invandrarna i klassen umgicks nästan exklusivt med varandra och svenskarna gjorde detsamma. Som jag tidigare nämnt kände jag mig inte bunden till någon av dessa grupper, så jag försökte att socialisera fritt under de första dagarna.
Konversationerna jag hade med bägge grupper var i många fall förbryllande.
Många av invandrarna jag pratade med hade ungefär samma mentalitet som mina kusiner i Stockholm. De kom från stora städer och var vana vid den segregation som hade uppstått i klassen. De hade också en någorlunda skeptisk syn på svenskar och det svenska samhället som helhet och beskrev sig själva ofta som “outcasts”. De var inte särskilt bekväma runt svenskar och kände inte riktigt att de passade in bland dem.
Att de flesta invandrare i min klass skulle ha denna hållning var jag redan beredd på. Det jag inte var beredd på och som kanske chockerade mig mest, var att beteendet från många svenskar i min klass skulle påverka mig att tänka i liknande banor. Efter nästan varje konversation med en svensk person i min klass gick jag därifrån med en otroligt märklig känsla inombords. Nästan alla kom från stora städer och liksom mina kusiner var de vana vid att deras klasser från grundskolan och uppåt hade varit uppdelade på just etniska grunder.
Många gav intryck av att de aldrig tidigare hade haft en vanlig konversation med en invandrare, vilket var förbryllande eftersom de flesta hade växt upp i stora städer med höga nivåer av invandring. Några exempel på kommentarer jag fick höra från etniskt svenska personer i min klass under de första veckorna var:
“Jag tycker att det är så synd att du har en så stor uppförsbacke jämfört med mig på grund av din hudfärg!”,
“Jag hoppas inte du tog illa vid när jag frågade vart du kommer ifrån.”
och (jag skojar inte):
“Tycker du att det är acceptabelt för svenskar att lyssna på musik från din kultur?”.
Ni förstår kanske känslan av förvirring som uppstod inom mig? Det var tydligt att både svenskarna och invandrarna i min klass hade en, enligt mig, märklig fixering vid ras. Denna fixering förstärktes och förvärrades – enligt min mening – av skolan och delar av den undervisning som bedrevs. Efter vår första tentamen i anatomi följde en vecka av så kallad “professionell utveckling”. Veckan hade några intressanta föreläsningar och delar av materialet var lärorik, men jag upplevde att en orimligt stor del av lektionstiden gick ut på att kategorisera “marginaliserade grupper” och diskutera hur förtryckta de är.
Under en av föreläsningarna uppmanades vi exempelvis att försöka lista alla förtryckta minoriteter vi kunde komma på. Om det här förfarandet är standard på universitet i stora städer kan det möjligtvis förklara den hyperkänslighet kring politisk korrekthet som finns bland många svenskar. Den mest intressanta kommentaren fick jag dock när jag frågade en svensk i min klass om segregationen i klassen och han svarade att det inte bara var vanligt, utan även logiskt eftersom det finns “kulturella skillnader mellan grupperna”.
Det här förtydligar det jag nämnde tidigare om en gemensam “invandrarkultur” i stora städer. I Östersund såg jag mig själv som eritrean och svensk, inte som en eritrean och invandrare. Det finns kulturella skillnader mellan mig och svenskar, men det finns minst lika stora skillnader mellan mig och invandrare som kommer från andra länder än Eritrea. Just det tankesättet existerar dock inte bland invandrare i stora städer och i synnerhet andra generationens invandrare, uppväxta i vad som nästan kan beskrivas som etniska enklaver.
Mina kusiner och klasskamrater är på papperet mer svenska än mig eftersom de alla är födda här i Sverige, men deras socialt segregerade uppväxt har hämmat deras förmåga att associera till den svenska kulturen och till Sverige. Många invandrare känner därför en större tillhörighet till orten de växte upp i och därmed den rådande kulturen i förorten, än vad de gör med Sverige och den svenska kulturen.
Många känner sig övergivna av det övriga samhället. De känner sig i många fall “dömda på förhand”. Efter att ha flyttat till Göteborg har jag fått en större förståelse för den känslan, eftersom ovanan att klumpa ihop olika invandrargrupper till en enda homogen samling uppenbarligen påverkat storstadssvenskarnas syn på invandrare. I Östersund hade det inte ansetts vara normalt för mig att aktivt söka kontakt med de andra invandrarna i min klass och bilda en gruppering – alla anses tvärtemot vara någorlunda unika individer med olika intressen och värderingar. I Stockholm. Malmö och Göteborg är det annorlunda. Den extrema rasfixeringen i såna städer har helt enkelt lett till en situation, där “rasmedvetna” och politiskt korrekta aktivister har skapat ett system som propagerar för segregation.
Det är därför som jag paradoxalt nog har känt mig mindre svensk och mer isolerad i storstäder fyllda med invandrare, jämfört med när jag var den enda invandraren på en skola i Norrlands inland.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
På pricken. All denna neurotiska fixering vid kön, ras, sexuell läggning, hudfärg, religion etc skapar just den segregation den säger sig vilja bekämpa.
Mycket intressant läsning. Och lite nedslående. Och hög igenkänning, det var lite såhär på KTH också när jag gick där för 15 år sen. Vi hade en hel del förorts-killar på maskin. Ingen av dem var med på insparken. Alla svenskar sjöng, festade och umgicks med varandra i 4 veckor, medans ”invandrarna” stod (ställde sig) vid sidan av. Tyckte det var bra märkligt även då.
Ser redan fram emot Yonaels nästa text!