Gäng för gäng, kvarter för kvarter.
Regeringens enda chans att få bukt med gängen är att ta till extrema åtgärder. Spärra av. Ringa in. Häkta. Inkapacitera. Men det skulle kräva undantagslagar. Är vi beredda att gå så långt?
Hong-Kong 1991: den komplicerade utrymningen av Kowloon – The Walled City påbörjas. Femtio tusen människor ska avhysas på ett bräde. Myndigheterna gör det genom att gå från dörr till dörr, genomsöka korridor efter korridor, rum efter rum, prång efter prång. Det finns ingen förhandlingsmån för de boende. Alla ska ut. Allt ska bort. Utan undantag. Kowloon har blivit en sanitär olägenhet. Det pågår kriminella aktiviteter i många av de 300 ihopgyttrade husen: knarkförsäljning, sprittillverkning, häleri, prostitution och människohandel… Kowloon är inte en säker plats, allra minst för barn.
Så man river stället.
Demoleringsarbetet pågår mellan 1993 och 1994 och idag är allt borta. Varenda cementbit är bortfraktad. Varenda hem. Varenda människa. Spåren efter den gigantiska slummen är minutiöst bortsopad och numera finns bara en gjuten modell kvar, som ett minnesmärke över en av den moderna civilisationens allra märkligaste platser. Så kan man göra – om man vill bli kvitt ett stort problem: man kan ringa efter grävskoporna. Chicago gjorde samma sak med slumområdet Cabrini Green på 1980-talet (ni känner igen miljöerna från skräckfilmen Candyman). Man jämnade en hel stadsdel med marken och ersatte de slitna höghusen med exklusiva bostadsrätter. Gängen “försvann” från området. Danskarna har satt igång att bygga bort sina egna ghetton och om tjugo år lär en liknande strategi slå igenom i Sverige. Man kan tycka att fenomenet som sådant är drastiskt men när kriminalitet och fattigdom ätit sig in i väggarna permanent kan det vara enda lösningen. Kanske ingen bra lösning rent moraliskt, men – en lösning.
Det för oss osökt in på den nya regeringens arbete med att försöka “knäcka gängen”; det omöjliga arvet efter dilettanter och desinformatörer som Fredrik Reinfeldt, Morgan Johansson, Anders Ygeman, Mikael Damberg, Stefan Löfven och Jerzy Sarnecki. Jag ska inte orda för mycket om dessa människors medvetna svek mot sitt eget folk och det Sisyfosarbete vi på grund av dem står inför. Gissningsvis förstår Ulf Kristersson och de flesta andra att vi aldrig kommer att kunna lösa det här – med mindre än att vi tar i med de berömda hårdhandskarna och det politiska modet finns inte i Sverige. Tyvärr. Dessutom befolkas landets myndigheter (inklusive polisen) av rödgröna aktivister som skulle göra allt i sin makt för att sabotera en eventuell generalplan för att en gång för alla stävja gängens framfart.
Men hur skulle den planen se ut i praktiken? Det kan vi iallafall kosta på oss att diskutera även om vi därmed hamnar på ett juridiskt och medmänskligt gungfly. Måste vi förvandla oss till en totalitär polisstat för att få ordning på torpet? Ja, närapå. Det skulle i vilket fall med krävas långvariga insatser i stil med Operation Rimfrost från 2019 för att ens göra en buckla i plåten på de kriminella “nätverken”. OR upphöjt till två. Det skulle krävas att polisen, med hjälp av militär och hemvärn, spärrade av gata för gata, utanförskapsområde för utanförskapsområde, och genomförde husrannsakan i samtliga lägenheter, källarförråd och garage. De skulle behöva dammsuga varenda kvadratmeter efter vapen, narkotika och stöldgods; spåra allt till “ägarna” och därtill använda sig av provisoriska, mobila “jourdomstolar” med särskilda befogenheter.
Staten skulle behöva anhålla, häkta och låsa in ett stort antal människor på mycket långa fängelsestraff. Ett stort antal barn skulle behöva omhändertas och omplaceras. Ett stort antal papperslösa och “illegala” skulle behöva utvisas; först hållas inlåsta under sträng bevakning och sedan skickas iväg som rekommenderade brev. Allt detta skulle framstå som oerhört brutalt i allmänhetens ögon. Det skulle uppfattas som drakoniskt. Fascistiskt. Mediahanteringen skulle bli ytterligt svår. En borgerlig regering skulle aldrig överleva den; kanske inte ens en socialistisk… minsta felsteg, en oskyldig person som kommer i kläm, en kriminell som skjuts ihjäl och vi skulle få George Floyd-liknande upplopp på halsen. Internationell media skulle vallfärda till platser som Rinkeby, Vivalla, Rosengård och Biskopsgården. Sverige skulle bli en global snackis. Om inte polisen var förberedd även på detta och slog ner på minsta våldsyttring med tårgas och batonger och utfärdade förbud för media att närvara.
…vilket förstås också skulle bli en global snackis. Ungefär som när Justin Trudeau tog i med hårdhandskarna mot covidprotesterande lastbilschaufförer. Det skulle bli en PR-katastrof av enorma dimensioner. Men igen: på papperet går allt detta att göra, kanske även i praktiken… på sikt… med det skulle bli en lång och omständlig process. Sverige saknar undantagslagar och det är tveksamt om vi kan åberopa konstitutionell nödrätt, ens tillfälligt (alltså med hänvisning till ett nationellt nödläge – ett nödläge där den organiserade kriminaliteten hotar hela samhällsordningen). Myndigheterna kan tvinga fram beslut om husrannsakan och tvångsomhändertaganden i enskilda fall men skulle det gå i stor skala? Det skulle krävas Riksdagsmajoritet för sådana lagändringar och man kan nästan utgå från att partier som MP, C, VPK och L skulle blockera alla sådana försök (även om vi nu faktiskt fick en ny blåljuslag första januari 2020).
Generella undantagslagar är på en helt annan skala. “Särskild händelse” är, just nu, det närmsta ett undantagstillstånd vi kommer i Sverige och det är mest ett praktiskt sätt att organisera myndigheters arbete, exempelvis vid skogsbränder och terrordåd. Hur mycket vågar vi böja existerande lagar och paragrafer för att “knäcka gängen”?Det skulle krävas en ingående, offentlig debatt om ord som “krig” (inklusive “inbördeskrig”) och begrepp som “förrädisk gärning”. Varenda journalist och ledarskribent i Sverige skulle gå i spinn. Anders Lindberg skulle stå i Aktuellt varje kväll och varna för Tredje Riket. Kanske med viss rätt. SD å sin sida skulle antagligen älska att använda befintlig lagstiftning på det sättet men det är knappast rättssäkert i ett långsiktig perspektiv – om ens i ett kortsiktigt. Bara den teoretiska diskussionen om något sådant skulle arta sig till ett nationellt trauma.
… så nej – undantagslagar är inget roligt alternativt. Det är ett trubbig instrument och det skulle riskera att drabba oskyldiga. Rent ideologiskt gränsar det till fascism. Å andra sidan måste vi fråga oss: vad är alternativet? HBTQ-certifierade fritidsgårdar? Förbjud mot rappare på P3 Guld-galan? Ska vi låta gängen och ghettona växa år för år? Då blir det – obevekligt – som i USA och där har vi ett utmärkt facit. Detta facit finns komprimerat i de här två dokumentärerna: PBS:s rapport från Cabrini Green anno 1982 och High on Crack Street anno 1995. Jerzy och de andra “forskarna” behöver inte bry sina huvuden mer. Det här är Sveriges framtid.
Vare sig vi vill eller ej.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
* Foto: http://cityofdarkness.co.uk/order-print/01-aerial-view/ Also found in the book City of Darkness - Life in Kowloon Walled City by Ian Lambot (ISBN 1-873200-13-7). | Ian Lambot
Johan Westerholm skrev för flera år sen om ett möte med ngn politiker i Marocko eller om det var Libanon som sa just detta. Ingen lyssnar. Jag sa till en socialdemokratisk valarbetare i september att Sverige är över tippingpoint när det gäller kriminalitet och fick svaret "så kan man ju inte säga". Jo, det kan man om man har insikt. Men det har inte S. Än.
Intressant om Kew Lon - kriminalitet sitter i väggarna!
När det gäller tuffare tag mot kriminella så är det tråkigt nog ”allt eller inget ” som gäller om man vill lösa problemet och inte bara dölja det!
Sedan är det ju tyvärr så att kriminella finns och frodas även i diktaturer, oavsett hur repressiva de är!
Men tanken att det går att ”bota” brottslighet är är absurt!
Fasta, tydliga spelregler och lagar som tillämpas strikt och konsekvent under lång tid utan undantag är det enda som möjligen kan hjälpa oss- men det kan vi nog bara drömma om!