Dumpen 4ever.
Världen har sina Epstein-filer. Sverige har sina gäddor.
Vid det här laget har ni noterat att etablissemanget inte gillar Dumpen. De tar alla chanser de kan att sparka på dem. Robert Aschberg och Thomas Bodström har tagit täten i diskussionen om varför vi inte kan ha privat rättskipning och ett gatans parlament. I Aschbergs fall är det logiskt eftersom hans tidning Aftonbladet aldrig ägnat sig åt att jaga och hänga ut folk. Deras journalistik är alltid eftertänksam och välavvägd. Vad gäller Bodströms engagemang handlar det troligen om en osjälvisk vilja att agera i demokratins och rättsstatens namn – inte att han företräder människor som har en tvist med Dumpen.
Bodström och Aschberg är, som man sa förr, otadliga.
Just nu – i samband med den uppmärksammade förtalsrättegången mot Dumpens ansvariga utgivare Sara Nilsson – passar en och annan på att göra Dumpen till en fråga huruvida det är moraliskt försvarbart att “hänga ut” människor offentligt.
Ett mångfacetterat begrepp. När SVT, Expressen, Aftonbladet, DN m.fl bestämmer sig för att hänga ut någon kallas det namnpublicering. Det sker i regel efter att en person åtalats/dömts för brott, men ibland anses allmänintresset så stort att en namnpublicering/uthängning ändå är på sin plats. I dessa fall gör journalisterna en noggrann avvägning. Personer som hängs ut är oftast människor med stort politisk inflytande och stora möjligheter att påverka den allmänna samhällsutvecklingen. Att inte namnpublicera sådana gånger är otänkbart. Man är, mer eller mindre, tvungna att göra det.
Som här.
Men inte här. Trots att det i det senare fallet handlade om en person som jobbat på en av landets mest inflytelserika nyhetsredaktioner. Mannen ifråga blev i och för sig inte polisanmäld och han har inte begått något brottsligt, men kanske fanns det ändå ett allmänintresse? En svår avvägning för Sveriges Radio och P1.
När en person med nära anknytning till Aftonbladets tyngsta namn i somras dök upp på Dumpen blev det också svårt att skriva. Lika svårt som det var att skriva om den före detta medarbetaren Andreas Harne. Som blev dömd.
Allmänintresset rör till det. Och till syvende och sist är det alltid upp till enskilda redaktörer och ansvariga utgivare att bestämma vad folk ska få veta – och inte. Bor det en pedofil intill ditt barns dagis? Bor du granne med en IS-återvändare? Var bor Lille Abushi, känd från det groteska överfallet på Luna i Morö Backe? Finns han kvar i Sverige? Bor han i närheten av barn och kvinnor? Bor han på Värmdö? Eller i Nacka?
Var i geografin finns trippelmördaren Rickard Nilsson? Mattias Flink? Hagamannen?
Drar man allmänintresset till sin spets riskerar det att bli komplicerat.
***
Jag har intervjuat Patrik Sjöberg och Sara Nilsson vid flera tillfällen. Jag har medverkat vid några av deras konfrontationer med s.k “gäddor”. Jag tror att jag var den förste reporter som följde med ut på fältet för att se vad de höll på med. Du kan läsa det reportaget här. Och här kan du läsa varför SVT la ner sin stora dokumentärsatsning om Dumpen.
Det var mitt fel.
Vid flera tillfällen har jag också sagt till Dumpens grundare:
“Etablissemanget kommer inte att ta er verksamhet på allvar förrän ni sätter dit en riksdagsman. Vilket ni kommer att göra en dag.”
Man ska inte önska olycka över de barn som i så fall drabbas av den personen, men kanske vore en sådan konfrontation bra för samhällsdebatten? För några år sedan torskade flera riksdagsmän för bordellbesök. Det glömdes snart bort och det smäller heller inte lika högt som pedofili.
I samband med släppandet av Epstein-filerna har vi påmints om att den s.k “eliten” inte står över oss andra, varken moraliskt eller intellektuellt. Ibland verkar det snarare vara så att de beter sig sämre och mer gränslöst än gemene man. Och har sämre omdöme. The Artist Formerly Known as Prince Andrew är ett exempel på detta. Torbjörn Jagland ett annat. Bill Clinton och Bill Gates ett tredje och ett fjärde. Många vill att även Donald Trump ska vara insyltad i Epstein-härvan även om det har framkommit uppgifter som tyder på att han tidigt försökte polisanmäla sin vän Jeffrey.
Epstein omgav sig med mäktiga män, men några av hans mest handgångna medhjälpare var kvinnor: Ghislane Maxwell, Barbro Ehnbom och Sarah Kellen.
Epstein-filerna skakar om en stor del av det politiska etablissemanget. Och journalistiken. De flesta är överens: det här är groteskt och den sexuella fascinationen för barn är förkastlig. Men denna fascination finns även bland väletablerade, ibland högt uppsatta människor i Sverige. Människor med som på ytan har exakt rätt värdegrund.
Några särskilt minnesvärd fall på temat finner du här. Här. Här. Här. Här. Här. Här. Här. Här. Här. Här. Här. Här. Här. Här. Här. Här.
Och inte minst här.
Dessa människor har funnits rakt framför näsan på oss och det blir ett problem för många – speciellt när det är Dumpen som pekar ut dem och inte “riktiga” journalister. Att flera företrädare för SD har stöttat Patrik Sjöberg och Sara Nilsson offentligt ställer också till det eftersom allt SD rör vid per automatik blir moraliskt besmittat –framför allt för socialdemokrater, liberaler och centerpartister.
Det blir även jobbigt när “gäddorna” dyker upp i de egna leden.
De har de förresten gjort även hos SD.
Hur det än går framöver med rättegångar och lagändringar är Dumpen – som fenomen – här för att stanna. Diamant Salihu och SVT har spelat in en intressant dokumentär på ämnet pedofiljakt. Under ett år följde man polisens arbete mot de barnkära männen (och kvinnorna). I en sekvens framkommer att en person som häktats försökt och nästan lyckats ta livet av sig. Man får också se hur polisen går in i människors hem och griper misstänkta pedofiler – inför förskräckta familjer och bekanta. Och grannar.
Det är intressant för just detta – risken för självmord och socialt stigma – har länge varit belackarnas främsta argument mot Dumpen.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Var gång jag hör nån dra upp dravlet om att Dumpen orsakar olycka för anhöriga och risk för självmord iom risken för socialt stigma, brukar jag ställa följande motfråga:
Betänk att det inte var dumpen, utan en riktig mindreårig flicka som gäddan skulle träffa och våldföra sig på och att gäddan då skulle blivit gripen av polisen. Skulle det varit bättre för de anhöriga då? Skulle risken för att gäddan ville ta livet vara mindre ifall det var polisen som kom på honom? Men framförallt, hade det sociala stigmat, anhörigas utsatthet och ett eventuellt självmord varit polisens fel? Eller skulle ansvar för handlingarna och konsekvenserna av dem, kanske varit gäddans?
Jag har aldrig hört talas om nån som INTE sexchattat med barn som råkat ut för dumpen. Just saying.
Vi hade en barnkär man hemma i byn på 50-talet. Ingen brydde sig, han höll sig till de undanträngda barnen. I de kretsarna förstod man inte betydelsen.
Tills han bjöd han min bäste vän på födelsedagskalas. Inget vanligt barnkalas. Kompisen berättade för sin far. Kompisens farsa hade nävar som julskinkor. Fadern gick hem till den barnkäre, som efteråt såg ut som en busskrock i nyllet.
Den barnkäre tog sedermera livet av sig
Tack Dumpen för att ni belyser ofoget. Det finns ingen förlåtelse. Häng ut dom bara!