En gång fanns det ett underhållningsprogram i USA som hette: Kids Say the Darndest Things, fritt översatt: “Barn säger de förunderligaste saker”. Det gör barnintresserade män också, när de konfronteras av Dumpen.se. I en svart parallelluniversum skulle spin off-showen kunna heta: Kiddyfiddlers Say the Darndests Things. Exempelvis:
“Det där är inte jag!”
“Det är inte en bild på min snopp – den är tagen från nätet!”
“Hon skrev att hon var 13, men det kan vara ett stavfel!”
“Nån har stulit mina Facebookbilder och skickat dem till barn för att smutskasta mig!”
“Jag kom hit för att förklara för barnet att hon borde akta sig – det finns många snuskgubbar därute!”
Karaktärerna som dyker upp på Dumpen.se är ofta osannolika. En blandning av högt och lågt; välklädda akademiker och sluskiga “reflexvästar”, älskade familjefäder och hopplösa incels om vartannat. Vissa – högpresterande, iskallt kalkylerande rovdjur – andra, inte fullt lika kalkylerande. Vissa har allt att förlora – den sociala fallhöjden är enorm.
….medan vissa redan har pajat sina liv (och andras) och inte verkar bry sig om ifall de, efter en offentlig Dumpenuthängning, måste kliva ner i en ny källare, belägen under den nuvarande. Bara detta i sig var förmodligen lockande för SVT:s Dokument Inifrån-redaktion: det osannolika persongalleriet. Freakshowen. Men också själva fenomenet Dumpen – det lilla medborgargardet som tar lagen i egna händer och åker ut på fältet för att göra det man anser att rättsväsendet inte gör.
Så SVT hade nåt bra på gång där – ett klassiskt gräv som kunde ha blivit ett tittarsuccé.
Tills jag la mig i.
Forts i del 2.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Tack, väldigt viktigt , men ack så jobbigt att läsa.
Du är en stor humanist. Du väjer inte för de svåra frågorna.