Det var så här det började – en historielektion.
Islamiseringen av Sverige – den som så länge var en ”myt” – började på allvar sommaren 2023. Vi blickar tillbaka och hör kommentarer från några av arkitekterna bakom projektet.
I efterhand undrar många historiker hur ett sekulärt land som Sverige på så kort tid kunde vika sig för den organiserade religionen. Hur gick det till när man gled in i ett tillstånd av kulturell och intellektuell underkastelse? Svaret ligger i den här textens första mening – för i den skrev jag ”den organiserade religionen” – inte islam – och jag gjorde det medvetet; jag försökte göra en pedagogisk poäng. Det var nämligen så det fungerade i Sverige på 00- 10- och 20-talet. Alla visste vad problemet var, alla journalister, alla politiker, alla ledarskribenter… Tyvärr hade en liten grupp opinionsbildare med skriftställaren Jan Guillou och statsministerkandidaten Mona Sahlin i spetsen redan på 1990-talet lyckats etablera uttrycket ”islamofobi” i den inhemska debatten (andra namn värda att nämna: Jan Hjärpe, Jerzy Sarnecki och Mattias Gardell). Att på något sätt kritisera islam blev likställt med en ”fobi” – alltså ett sjukdomstillstånd; en irrationell skräck för något.
Många viktiga röster tystnade därmed.
Det gick trettio år och i början av 2020-talet hade Sverige välkomnat en stor muslimsk befolkning till sin nationella gemenskap. De flesta var kulturella muslimer. M.a.o. brydde de sig inte särskilt mycket om religiösa spörsmål, men många av dem ansåg ändå att attacker på islam var ”onödiga” och att konst, satir och yttrandefrihet på något sätt borde regleras. När radikala med-muslimer talade om hämnd och vedergällning mot det västerländska samhälle som tagit emot dem som asylsökande, tittade många av de kulturella muslimerna åt ett annat håll. Historiker debatterar än idag om det berodde på att de var lika rädda för nämnda vedergällning som de etniska svenskarna. Eller om deras flathet var ett tyst medgivande
Sverige började falla isär.
Sommaren 2023 skakades landet av en rad spektakulära upplopp och våldsdåd kopplade till de så kallade ”koranbränningarna”. En typ av anti-islamsk manifestation som under en kort period var på modet. Dessa koranbränningar var beställda av Iran och/eller Ryssland och syftade bland annat till att sabotera Sveriges relationer med Turkiet. Sverige var beroende av den krypto-sekulära diktaturen för att få gå med i NATO och Rysslands president Vladimir Putin (sedermera dömd till döden vid krigstribunalen i Haag, tillsammans med Donald Trump och Andrew Tate) tyckte, gissningsvis, att försvarsalliansen NATO:s expansion med femton nya medlemsländer åren 1989-2023 räckte gott. Det var nu inte svenskar som brände koranen utan irakier och innan det: en svensk-dansk högerpopulist och påstådd pedofil).
Etablissemanget stod lamslaget.
Under många år hade både den svenska högern och vänstern etablerat goda relationer med etniska grupper som kurder, syrier, somalier och iranier. Många svenska opinionsbildare satt i samma bostadsrättsföreningsstyrelser som människor från Teheran och Mashhad. Många svenska socionomer och biståndshandläggare hade inlett kärleksaffärer med män från Kandahar och Mos Eisley.
Därmed blev det svårt – i princip omöjligt – att tala klarspråk om både koranbränningarna och de våldsamma reaktioner de utlöste (även bland vanliga muslimer). Förklaringarna av och försvaret för vad yttrandefrihet faktiskt innebär drunknade i ursinniga krav på ”respekt”. Många kloka debattörer höll tyst. Det går inte att vinna mot en ideologi vars företrädare kan tänka sig att spränga sig själva och alla andra i luften bara för att, bokstavligt talat, få sista ordet.
Socialdemokratin hittade en väg ut ur problemet. Detta genom att fästa uppmärksamhet på det faktum att koranbrännarna påstod sig vara medlemmar i systerpartiet Sverigedemokraterna. Denna fokusförflyttning bidrog inte till att lösa problemen med den religiösa fundamentalism som nu börjat äta sig in i den svenska stats- och kommunförvaltningen. Enligt vissa historiker ledde socialdemokraternas hållning fastmer till att de s.k ”islamisterna” runt om i landet kunde flytta fram sina långt framskridna positioner ytterligare. Svenskarna var upptagna med att käbbla inbördes, medan genuint mörka krafter i fred kunde ägna sig åt att hacka sönder det sekulära samhällets fundament.
I en av sina sista intervjuer, gjord från vinter-, vår-, sommar- och höstvistet i Marbella, kommenterade den före detta statsministern Stefan Löfven utvecklingen så här:
”I efterhand var det sommaren 2023 som staten på allvar borde ha satt ner foten. Det var här och nu vår svenska journalistkår borde ha mobiliserat. Framförallt SVT borde ha berättat för folk: ’Så här står det i Koranen. Så här utbrett är hatet mot judar och kristna. Detta om något var ju ’hets mot folkgrupp’! Man borde också ha informerat folk om att Koranen inte är ’tolkningsbar’. Den är direkt dikterad från Allah. Men jag och resten av etablissemanget vek ner oss… och så här i efterhand inser jag att både jag och mina partikamrater var på helt fel sida av historien. Jag skäms över min bottenlösa dumhet och arrogans.”
Löfvens efterträdare, Ulf Kristersson – som efter sitt politiska värv gick vidare till att arbeta som talesperson för den internationella HBTQ(r)-lobbyn – kommenterade också vid flera tillfällen utvecklingen, men var oftast mer försiktig i sin analys. Så här sa han till tidningen Ottar 2030:
”Det är klart att vi hade yttrandefrihet i Sverige på den tiden, det var jag den förste att försvara… men samtidigt kunde jag inte låta bli att tycka att det var väldigt onödigt att provocera muslimerna. Det tyckte jag redan när jag satt som socialförsäkringsminister i regeringen Reinfeldt. Väck inte den muslim som sover som vi brukade skämta inne på Rosenbad.”
Exil-svensken Omar Makram, tidigare professor i islamomani vid Finspångs högskola och mottagare av Nobels fredspris 2035, var en av få svenska intellektuella, som tog tydligt avstånd mot islam under 2020-talet. Han ser tillbaka på den perioden i Sveriges historia med lika delar sorg och skadeglädje:
”Sommaren 2023, len… det var då tåget gick slutgiltigt… Svenska politiker, från höger och vänster borde ha ’krokat arm’ som det så populärt hette. De borde ha poserat på en klassisk DÖ-bild med rubriken: NEJ! UT! men de fegade ur. Antingen förstod de inte vad som höll på att hända eller så struntade de i det – jag vet inte vad som är värst. Sverige styrdes i vilket fall av landsförrädare… av fucking putas… det går inte att säga på ett snällare sätt.”
I ett sista, senkommet försök att stävja utvecklingen försökte regeringen Kristersson implementera en rad åtgärder som strypta skattebidrag till etniska föreningar och religiösa samfund. I kulisserna uppmanade man också Säpochefen Charlotte von Essen (sedermera Charles von Essen) att för en stund fokusera mindre på de högerextrema (de uppgick vid tillfället till 300) och mer på de tiodubbelt många muslimska extremisterna.
Man talade för döva öron.
På sin dödsbädd, omgiven av familjen och representanter för Internationella Valutafonden, kom nämnde Reinfeldt med sin slutanalys över Sverige, invandringen och islam:
”Jag hatade mitt land. Jag ville tillfoga det så mycket skada jag bara kunde under mina år som statsminister. Ibland undrar jag varför. Jag minns inte, jag åt mycket Setralin under den här perioden. Många gånger har jag dock blickat in i min egen spegelbild för att få svar… men jag ser inget i dessa, stora tomma döda ögon. Jag är en produkt av MUF, Lacoste, tidningen Contra, seglarskor med tofs och 1980-talets samvetslösa nyliberalism. Jag läste Camilla Läckberg medan andra läste Douglas Murray. Jag lyssnade på DaBuzz medan andra lyssnade till God Ton och Sista Måltiden. Någonstans gick jag bort mig.”
När Reinfeldts tidigare regeringskollega Annie Lööf av några hjärnforskare uppmanades att förklara hur hon tänkt under åren som islamistisk kollaboratör upprepade hon sin gamla talespunkt från 2014:
”Det är oerhört viktigt. Vi pratar svenska, människor som kommer hit pratar svenska.”
Lööfs hjärna finns bevarad på institutet för cerebrala anomalier i Sorbonne.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Din hjärna borde ju också finnas där. Du är fenomenal. Helt klart one of a kind.🌟
Det sorgliga med texten, som när man bara läser enskilda meningar kan tyckas satirisk och rolig, är att den kan vara sann...