Den strukturella antirasismen.
Den finns överallt. I varje kommunalt och statligt styrdokument. På varje företag. I varje organisation. Den ger Mattias Gardell 8 miljoner kronor för forska om ”vit nostalgi” och ”arga vita män”.
Det talas ibland om att Sverige skulle vara ett land präglat av ”strukturell rasism” och så kan det möjligen vara. Man ska, i vilket fall, ta begreppet rasism på allvar och vara försiktig med att ta ifrån enskilda individer deras upplevelse av oförätter – oavsett hudfärg. Men låt oss öva oss på att se saker från ett annat håll, om än för en kort stund. Låt oss utgå från premissen att Sverige i själva verket är djupt antirasistiskt. Är det ett orimligt påstående? Går det att leda i bevis? Och är debatten om oss svenskar som Tredje Rikets tronarvingar en aning… orättvis?
För drygt tjugo år sedan publicerade dåvarande Integrationsverket en rapport med namnet ”Vardagsdiskriminering och rasism i Sverige: en kunskapsöversikt”. I rapporten finns ett stycke om diskriminering inom skolvärlden. Tesen att svenska skolor bidrar till att upprätthålla majoritetssamhällets uppfattningar framförs. Det “svenska” sägs vara normen. Kanske inte särskilt konstigt eftersom vi befinner oss i Sverige, men redan då var det svenska suspekt. I rapporten påstås också att det existerar diskriminerande och rasistiska attityder bland svenska lärare. Något som i sin tur sägs bidra till en: “osynlig rasism där minoritetseleverna kan ana en fientlighet, men inte ’ta på den’ eller bemöta den…”
Än en gång: detta ska inte förringas. Vem kan ta ifrån ett tioårigt barn upplevelsen av att ha blivit mobbat för sin hudfärg? Inte du. Inte jag. Å andra sidan är osynliga saker svåra att väga och mäta. Speciellt när man bara ”anar den” och även om det låter kallt så är kanske den ”fientlighet” de intervjuade minoritetseleverna kände försumbar? Kanske hade den med andra saker än ren, rå rasism att göra? Kanske var en och annan av eleverna skitstövlar? Latmaskar? Gaphalsar? Kanske var det därför folk tittade snett på dem?
Bara en tanke.
Än en gång: rasism existerar. Det råder det inga tvivel om. På amerikanska universitet anordnas separata diplomutdelningar för svarta elever. Louis Farrakhan – ledare för Nation of Islam – har vid flera tillfällen uttalat sig nedsättande om judar. Det afrikanska bantufolket är ökänt för att hålla pygméer som slavar. Världen är en ond plats.
Men i Sverige anstränger vi oss för att se minoriteter. Från sextiotalet och framåt har vi lagt hundratals (om inte tusentals) miljarder på att få minoriteter att trivas i vårt land. Inte minst via de frikostiga transfereringsssystemen. Barnbidrag, flerbarnstillägg, bostadsbidrag, pension… etc. En rad riksdagsbeslut har också sett till att säkra exempelvis romers, judars och samers rättigheter. Man skulle kunna säga att antirasismen har huggits in i Moder Sveas granitsockel – för hand, med mejsel och hacka – men detta glöms ofta bort i debatten.
Eller ignoreras – av politiska skäl. Antirasismen är en industri och för vissa ett sött och gott levebröd. Därför är det mer lönsamt för olika aktivister att ständigt låtsas som att Sverige är ett strukturellt diskriminerande samhälle än motsatsen. Som engelsmännen säger: ”squeaky wheel gets the grease”. Sverige har gjort allt och lite till för att blidka dessa aktivister/värdegrundskonsulter. Vårt samhälle har plockats isär i sina beståndsdelar för att motverka diskriminering; där har vi verkligen vänt på varje sten. Den som söker i riksdagens arkiv hittar ett stort antal motioner som syftar till att göra Sverige mer antirasistiskt och inkluderande. Allt har vid det här laget granskats: Myndigheterna. Vården. Totalförsvaret. Skolböckerna. Den svenska slavhandeln under 1700-talet. Romernas situation. Samernas. Klingonernas. M.m, m.m.
Och i skenet av detta kan man ställa sig frågan: när tar det stingsliga nagelfarandet av folkhemmet slut? När uppnår svenska minoriteter en dräglig tillvaro? Kan Sverige någonsin anstränga sig tillräckligt? Troligtvis inte. Av just det enkla skälet att det finns alldeles för mycket pengar att hämta i den beramade antirasismen. Alltför många organisationer och enskilda konsulter lever gott på den; de lever gott på att vara evigt kränkta och förfördelade, och på att hela tiden uppfinna nya forskningsbevis som syftar till att leda den vite mannens rasism i bevis (eller rasismer, för de är tydligen flera).
Vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala Universitet, för att ta ett exempel ur högen, kokar en god köttgryta för forskare med rätt värdegrund och bra kontakter hos andra statliga institutioner.
~Postdoktor Katrina Gaber får 3 600 000 SEK av Vetenskapliga rådet för att forska kring ”Vardagsnationalism under coronapandemin - en utforskning av vardagsnationalistiska praktiker i det svensk-finska gränsområdena.”
~May-Britt Öhman får 6 200 000 SEK för projektet ”Sijddaj máhttsat betyder ’kommer hem’”.
~Lenin-pristagaren Mattias Gardell får 3 988 000 SEK för ”Vit nostalgi. Hemhörighetens och tillhörighetens politik”.
~Tillsammans med Helen Lööw och Simon Lindgren får Gardell även 4 000 000 SEK för projektet ”Arga vita män?”…
~…och 5 000 000 SEK till för projektet ”Metodologiska laboratorier” som han driver ihop med partnern Edda Manga. (Syftet med projektet är att ”utveckla etiskt och vetenskapligt hållbara metoder, för att mäta diskriminering på grund av ras, etnicitet och religion på nationell nivå”).
Det är svårt att veta på förhand hur många som kommer att ta del av dessa rapporter men kanske är det ingen vild gissning att påstå att de kommer att nå en relativt begränsad läsekrets. Det spelar mindre roll, för i det här fallet syftar forskningen främst till att vidmakthålla ett akademiskt narrativ och se till att rasismen stannar kvar på agendan (högst upp). Därtill ska den befästa att rasism alltid är synonym med vitt förtryck. Forskningen ska också försörja en exklusiv klick skribenter och opinionsbildare som lever gott på att befästa bilden som Sverige som en rasismens högborg.
Trots att detta är en inpiskad lögn.
Det mest sorgliga, och paradoxala, med allt detta borrande i ”strukturer” och påstått strukturella oförrätter mot minoriteter är ändå att människorna bakom det i grunden behjärtansvärda arbetet inte sällan själva är intoleranta och icke-inkluderande. Forskning kring antirasism är en syssla för en utvald krets med på förhand färdigstöpta teser och konklusioner, nämligen att Sverige är djupt rasistiskt. Av hävd. Vi är bortom räddning och ingen nåd går någonsin att få. Detta sista påstående är en privat åsikt, jag saknar vetenskapliga belägg för det. Men kanske kommer någon, en dag, någon som inte är vänster och inte uttalad ”antirasist” att få ett större anslag från Vetenskapsrådet för att forska kring fenomenet.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Jag jobbar som lärare på en högstadieskola. Vi sliter och blir bara färre och färre lärare per elev. Likadant hör jag från en vän i vården där det blir fler och fler patienter per sjuksköterska. Jag blir verkligen genuint arg och ledsen när jag läser om detta men det är just sånt här som debatten måste börja handla om mer. Va fan går skattepengarna till???
Håller med dig, Jens. Det är en rasismindustri som föder mängder av godhetssignalerande typer som ständigt skall leta efter offer i samhället. De ser hudfärg när de möter en annan människa och, i sitt högmod, så missar de det enkla och mellanmänskliga mötet mellan individer. Jag har förmånen att ha hela världen som arbetsplats så jag har observerat mycket bemötande genom min karriär. Jag har själv blivit "utsatt" av "rasism" i länder som Sydkorea och Japan men fr a av misstänksamhet mot att jag är svensk i länder som Danmark, Irland, Norge m fl. Det är ett spel och möter man människor med respekt, pragmatism och samtidigt visar att man är där för att hjälpa dem och vet vad man pratar om, då når man fram till de flesta. Jag har bara blivit utkastad en enda gång under min karriär och det var i Tyskland. Ägaren till fabriken hade redan på förhand bestämt att ingen d-a svensk skulle få sälja nån maskin till honom. Inte ofta jag tappar humöret men efter ett alltför tidigt morgonflyg ifrån Köpenhamn så var jag inte på gott humör, jag bet tillbaka och det höll på att sluta med handgemäng. Min kontakt i Tyskland som hade ordnat mötet fick gå emellan...Vi svenskar har gått före sedan andra världskriget och därmed byggt upp ett högmod där vi anser att vi kommit längre i vår samhällsutveckling. Vi har tjänat för mycket pengar och byggt upp "godhetssignalerande industrier" likt den du talar om. Vi har trott att vi är oövervinnerliga. Vi har övertygat oss själva att vi är bättre än andra. Den eran tog slut redan på 80-talet men vi har inte velat fatta det ännu. Turkar och ungrare ger oss en dos av sanning hur andra länder ser på oss numera. Svensken är plötsligt en kränkt minoritet...