Är SR och SVT en konstinstallation?

Galenskaperna på statsmedia eskalerar. Klassnarrativet hamras in allt klumpigare: det är inte bombmakarnas och dynamitardernas fel att det är sprängs – det är ditt! Och nu måste du ta ansvar!

Jag jobbar på Studio Ett!

Jag fick lyssna fler gånger på inslaget med Södermalmsbon, och P1-medarbetaren, Susanna Einerstam för att vara säker på att jag hörde rätt. Sa hon verkligen att ”det är klart att man bombar till slut” apropå terrordådet på Södermalm häromveckan? För ja, det var ett terrordåd och vi borde alla använda den termen när det gäller de ”smällar” och ”sprängningar” media rapporterar om i princip dagligen. Ofta ackompanjerat av kommentarer från boende som får säga saker i stil med ”Jag trodde det var fyrverkerier!”, ”Vanligtvis är det jättelugnt här!” och: ”Man tror ju inte att sånt här ska hända!”

…men ja: hon sa så; enligt henne ska vi se terrordådet som ett utslag av frustration. Den som begick det har ”halkat fel” och det är nu allas vårt ansvar att åka ut i Orten och ta hand om de 12-13-åringar som sugs in i de kriminella gängen. Verkställ! Som av en händelse fick Susanna Einerstam inga följdfrågor från den intervjuande SR-kollegan, till exempel:

”Är det verkligen rimligt att människor i förorten som ’inte blivit sedda tillräckligt’ terrorspränger någons hus, bil eller trappuppgång som protest mot sociala orättvisor? Gjorde våra fattiga förfäder så? Karl-Oskar och Kristina tillexempel? De sprängde väl varken här hemma eller i Amerika?”

En annan fråga hade kunnat vara:

”Så du VET alltså att den som terrorsprängde ditt hus bor i Stockholms ytterkantsområden? Har du informerat polisen om detta? Kan du adressen?”

Men Einerstam fick framsäga sina galenskaper oemotsagd. Såklart. Jag ska inte säga att det beror på att den kollega som med bekymrad min och Kånkenryggsäcken och vattenflaskan inom tryggt räckhåll håller med henne rent ideologiskt. Men antagligen är det så. Det kanske rent av var en släkting till Einerstam som intervjuade. Kanske ett syskon. En pojk/flick-hen. Det verkligt intressanta är den bild, det ”narrativ”, SR och SVT så ofta råkar sätta kring frågor som rör exempelvis kriminalitet och integration. Det narrativ som stipulerar att lyssnarna och tittarna ständigt måste påminnas/uppfostras om klassperspektivet. Det är alltid fattigdom som är orsaken till det som sker i det svenska samhället. Och lösningen är alltid, i förlängningen, att höja skatten och att socialdemokraterna ska inneha regeringsmakten.

Obs! Inte ett fotomontage.

I samma anda sände SVT häromdagen ett reportage om fattiga människor. Jag har inget emot fattiga människor. Jag känner själv flera. De flesta av er skulle antagligen klassa mig som fattig om ni hade insyn i min privatekonomi (man blir inte rik på att ständigt kritisera de institutioner och människor som delar ut de fina kontrakten i mediebranschen) …men jag måste ändå reagera på det där inslaget. Det var nämligen musiksatt med det karakteristiska temat till ”Sagan om Karl-Bertil Jonsson” och Arne Domnerus fantastiska saxofonspel. Vilket dels blir ett hån mot människorna i inslaget eftersom de i och med det reducerades till stereotyper, seriefigurer rent av – dels blir det en infantilisering av hela problematiken med höjda mat- och energipriser; vi lever alla i en saga. Med allt vad det innebär. Vi kanske ska hoppas på att en stilig prins kommer ridande på sina vita häst och räddar oss? Eller att den rättrådige sonen till en ond kapitalist, efter att ha läst in sig på Robin Hood, får ett moraliskt uppvaknande och börjar dela ut julklappar till fattiga och ensamma?

I slutändan är det här bara ett sätt att bygga på narrativet om det nya fattig-Sverige som inträffade dagen efter regeringsskiftet. Ni kanske tror jag överdriver men tyvärr: jag känner de människor som är med och skapar nämna narrativ på SR och SVT. Jag har arbetat med dem till och från under drygt trettio år. Många av dem är kommunister. Gåsleverkommunister men ändå. De bor i bubblor som Södermalm eller Nacka (eller före detta bubblor kanske man ska säga…). De har en stuga i Skärgår’n och en annan i Sälen. De är röda in i själen men lever sina liv helt frånkopplade från den vansinniga verklighet den röda politiken skapat på platser som Rinkeby, Vivalla och Skäggetorp. All deras kunskap om hur det svenska samhället utvecklats på grund av en fullständigt orimlig och vettlös invandringspolitik bygger på teori och önsketänkande. Och när de tillslut med full kraft drabbas av denna politik, bokstavligen hamnar mitt i tryckvågen… som exempelvis Susanna Einerstam på Södermalm – då ställs denna institutionaliserade världsfrånvändhet i blixtbelysning. Analyserna framträder i all sin erbarmliga svagsinthet:

”Det är inte konstigt att fattiga människor som inte blivit tillräckligt sedda till slut smäller av en bomb i tätbebyggt område! Vi måste ha förståelse för detta! De är de som är offren här! Det är vi som har ansvaret – vi som är de verkliga förövarna! Vem som helst kan halka fel! Mot Vinterpalatset!

Galenskap är bara förnamnet.

Det kan nu komma att visa sig att den som smällde av bomben på Södermalm är en etnisk svensk som heter Kalle Karlsson. Och att han äventyrade oskyldiga människors liv som ett led i en konflikt kring ett arvskifte efter en gammal släktgård i Dalarna. Men oddsen talar emot det. Spåren leder sannolikt åt ett helt annat håll och det är väl därför som Einerstam, undermedvetet börjar babbla om unga pojkar i Stockholms ytterkantsområden som inte blivit tillräckligt sedda.

Vore man elak skulle man kunna kalla henne rasist för det reflexmässiga antagandet. Eller så räcker det att säga att såna som hon, och hennes kollegor inom Sveriges Radio, är en del av problemet, inte en del av lösningen.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---