Karen Pettersson i Aftonbladet är irriterad. Enligt henne “skrek” jag i P1 Morgon häromdagen. Sändningen blev ett “publicistisk haveri” och ja förvisso, men… kanske inte riktigt som Karen tror. Och vill. Om hon inte menar att ett sakligt ifrågasättande av programledaren Elias Wahlbergs dubbla roller som “neutral” utfrågare och betald SR-anställd är ett “haveri”. Jaja. Jag vet. Vi pratar Aftonbladet. Tidningen som en gång i världen betalade några halvkriminella nassar för att ta hotfulla bilder utanför journalisten Alexandra Pascalidous och polischefens Claes Cassels hem. Apropå publicistiska haverier. Vi minns också den mystiskt begravda internutredningen i kölvattnet av Virtanen-gate. För att ta några få bollar ur tidningens ständigt skramlande fejk-newstombola. Karen Pettersson erkänner dock att hon “räknar ut saker med röven” och det är väl därför hennes analyser blir som de blir.
På ett sätt är dock hennes starka reaktion logisk. Jag tror att såna som Karen blir så här störda, echaufferade, över att någon kritiserar “deras” – det vill säga woke-vänsterns – public service… att de, på riktigt, uppfattar en smålivlig diskussion som “skrik”; som något genuint hotfullt. Ett hot mot demokratin som Alice B brukar säga med ett litet barns troskyldiga uppsyn. Av Karens inlägg på kultursidorna framgår det att hon nog troligen inte läst boken. Alls. Hon bara gissar vad som står i den. Karen är verkligen en duktig journalist/ledarskribent. Synsk rent utav.
I och för sig: hon skulle ha sett f.d. SR-chefen Ove Joansons ilskna gestikulerande efter att jag nämnt den där olycksaliga gamla fallskärmen på 12 miljoner. Det var verkligen ilsket. Ove pekade vildsint på mig och viftade fram ett tyst: “Nu håller du käften, Ganman!” Rätt underhållande ska erkännas. P1-människornas ögon vidgades skräckslaget: “Hjälp! Nu blev det bra radio. Folk därhemma kanske spetsar öronen lite extra och tänker efter. INTE vad vi vill…!”
Jag rekommenderar Karen att lyssna på senaste avsnittet av “Dekonstruktiv Kritik” och till det bandade “försnacket” mellan Aron Flam, mig och P1-producenten Pontus dagen innan sändningen. Det framstår tydligt att den där intervjun, av olika skäl, var tvungen att bli “rätt”. Jag berättade för PS i förväg exakt vad jag tänkte fråga om och att jag inte köpte deras resonemang om hur samtalet dagen efter borde utveckla sig. De lyssnade inte.
Mycket av SR och SVT-producenternas arbetstid går också åt just till detta eviga “försnack” med alla inbjudna gäster – så att alla eventuella överraskningar ska slipas bort i förväg. Så jobbar man inte riktigt i tidningsvärlden. Där åker man (oftast) ut och intervjuar folk på uppstuds, hoppas på lite nerv i citaten och en bra, spontan bild. Ungefär som den där bilden Aftonbladet arrangerade utanför Alexandra Pascalidous dörr i nådens år 1998. Eller, nä… kanske inte den. Dåligt exempel. Men jag kan lova att Expressen inte “försnackade” Mona Sahlin den där gången de stod och lurpassade utanför Riksdagshuset och ställde henne mot väggen om livvaktens löneintyg…
Hursomhelst. Nu har Karen P och hennes övre medelklasskompisar tjatat sönder att jag är “rasist”. Från och med nu ska jag utmålas som “haverist” för att jag hade fräckheten att konfrontera P1 med deras pissiga 2-1-”journalistik”. Det spinnet lär hålla på ett tag. Jag ser fram mot en rättvis recension på Aftonbladet Kultur. Kommer säkert vilken dag som helst. Kanske han femfemman på Magasinet Paragraf kan recensera? Eller Arnstad. Eller Allram Est.
Jag gräver vidare i arkiven om Palmemordet. En favoritsysselsättning. Konstaterar att många av de intressantaste – och mest kuriösa – artiklarna skrevs dagarna direkt efter mordet. Många hungriga kvällstidningsmurvlar var ute och jagade då. Dygnet runt. Här är några bortglömda guldkorn: den indiske frilansjournalisten Alfred de Tavares som hittade en av mördarens kulor genom att försätta sig i “självhypnotisk trans”.
Killen som filmade Västerlånggatan i ett halvår (alltså där paret Palme bodde) och därmed kanske hade mördaren på bild. Märkligt. Vad är oddsen på det? Att någon satt och filmade just den gatstumpen just under den perioden…
…kartläggningen av mördarens rutt… som dagarna efter mordet slutade ända borta vid Snickarbacken och inte halvvägs ner på David Bagares gata, versionen alla verkar vara överens om idag.
Konstnärinnan som mötte “mördaren” i en gränd och hann se hans ansikte tydligt, så tydligt att hon kunde rita av det i detalj för polisen (spoiler: det såg inte ut som Stig Engströms).
Med mera.
Jag återvänder till min kvällslektyr: “Afrikanska strövtåg” av G. Lindblom. Jag måste säga att jag uppfattar den som rätt modern i tilltalet, trots att den är skriven samma år som första världskriget började. I kapitlet “Medmänniskor” talas om östafrikaners grundmurade förakt mot invandrade hinduer; det talas om den “bornerade rashögfärd” som florerar i regionen… det är väldigt intressant. Jag pendlar mellan att läsa den och David Baas “Segra eller dö” (Mondial) om SD:s historia. Och Carl Bergs “Den Sakkunnige” (LAVA). En liten läsfest.
Men i alla fall.
Karen… baby…. “Älskade Public Service” är ingen “hatbok”. Du inbillar dig saker. Jag vet att du så gärna hoppas att den ska vara det men det är bara en genomgång av några av huvudproblemen med SR/SVT och UR: storleken, pengaslöseriet, närheten till den politiska makten, nepotismen, problemet med “granskare” som granskar sig själva, P3:s gamla hat mot nationalikonen Lars Winnerbäck, godisklubben på P4 Radio Jämtland… m.m, m.m. Läs den! Du kommer att hålla med om massor. Jag lovar.
I nästa “BREV” kommer jag att berätta allt smaskigt backstageskvaller från “Sista Måltiden Live” på ett fullsatt Scala-teatern igår kväll. Nästan femhundra nazister hade samlats.
Men det blir bakom betalvägg.
Ses där.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Det är riktigt kul att du och Aron lyckas uppöra alla dessa PS-vurmare. Men de högsta cheferna håller sig undan debatten. Fegisar.
Noterar epiteten, skojaren Ganman och Komikern Flam. Intressant, ni är alltså inget annat?