"You have no idea what islam means..."

De flesta journalister och politiker har en åsikt om Koranen. Få har läst den. För sex år sedan tog jag med mig en muslimsk flykting – dotter till en saudisk Imam – till Stadsbiblioteket i Stockholm.

”Du ska få se”, säger Atiqua och drar handen genom håret med en trotsig gest. ”De kommer att stirra ut oss. De kommer att stirra ut mig för att jag inte bär hijab och för att jag går bredvid dig som är en vit man... det här är inte Sverige, Jens - det här är Mellanöstern. Allt det jag en gång flydde från. Det är vansinne.”

Det är en disig förmiddag i januari (2017). Jag sitter på blå linjen på väg ut till Stockholmsförorten Husby tillsammans med den avhoppade muslimska kvinnan Atiqa. Atiqa hamnade där när hon kom till huvudstaden för ett halvår sedan. Just nu lever hon som illegal flykting. Eller s.k 'papperslös'. Hon är uppvuxen i Saudiarabien; i en strängt religiös familj. Hennes pappa är teologie professor på universitetet i Riyadh. Atiqa själv började drillas i korankunskap redan i småskolan och den boken – och dess konnotationer – har (för)följt henne hela livet. Det här reportaget ska delvis handla om Koranen och vad som faktiskt står i den.

Fast just nu sitter vi på T-banan och skumpar. Jag nickar tyst när jag hör Atiqa beskriva hur delar av Sverige håller på att islamiseras. Jag har hört henne berätta förr om sina upplevelser som sekulär ex-muslim i den mångkulturella Sverige och jag lyssnat intresserat även den här gången – om än med den fredsskadade svenskens överseende självgodhet. Många gånger har jag tänkt för mig själv:

"Så illa kan det väl inte vara...?"

(...eller kan det?)

I vilket fall har jag tänkt göra den här resan länge, även om det tagit emot. Det var lättare förr, när jag visste allt i teorin och bara behövde googla saker. Det är lättare - för oss alla – att bara slå ETC och Fria Tider-länkar i huvudet på våra meningsmotståndare; lättare att avfärda kritik mot islam och Koranen som nåt 'fobiskt'... än att försöka borra djupare i vad det hela handlar om i praktiken.

Jag är, apropå det, väl medveten om att det här reportaget kommer att missbrukas. Jag vet redan nu när jag sitter och knackar ihop det att det kommer att gillas av sär skrivarna som älskar allt som framställer islam i dålig dager. Jag vet att det kommer att hatas och avfärdas av 'de goda' – av exakt samma skäl. Men jag försöker ignorera de aspekterna. För övrigt försöker jag inte framställa nånting i dålig dager med flit. Jag söker egna svar. Som Günter Wallraff en gång (mycket subjektivt) gjorde. Eller Tom Wolfe. Hunter S. Thompson. Och senare Anna Politkovskaja, VICE och Åsne Seierstad. New new Journalism. Embedded journalism. Gonzo journalism post Kod 291, Brexit och Trumpenreich.

När de 'riktiga' journalisterna inte gör sitt jobb blir det så här. Pöbeln tar över. Mark Dice får en miljon YouTube-prenumeranter på en vecka och folk väljer Tomi Lahren och Mia Khalifa istället för Björn Wiman och Lars Lindström; Paul Joseph Watson och Stephan Molyneux istället för Värmlands Folkblad och Hallandsposten.

Men innan vi går vidare, säg hej till Atiqa:

Nej, just det.

Du vet sannolikt inte vad hon sa där (men du kan ta reda på det om du verkligen anstränger dig). Atiqa är ateist, i vilket fall. Före detta muslim. Avfälling. Religiös och kulturell dissident. Hon kom som asylsökande till Europa i slutet av förra året (2016) och vi har träffats flera gånger tidigare för att diskutera Sverige, Mellanöstern och islam.

“Följ med mig ut till förorten nångång", har hon tjatat, "så får du se med egna ögon hur det är.”.

Och den här dagen gör vi alltså slag i saken och genomför vår exkursion. Tyvärr tvingas jag snabbt konstatera att – ja, vi blir utstirrade. Inte av alla, men av påtagligt många. Det är framför allt kvinnor som blänger ogillande. En kvinna på T-banan mellan Kista och Husby vänder sig om och ger oss onda ögat under en lång stund medan vi färdas. Helt oförblommerat. Argt. Förmanande.

”They can fuck right off”, säger Atiqa högt och jag rodnar å hennes vägnar, skrattar generat, fipplar nervöst med telefonen, tappar den. Klockren överslagshandling.

Atiqa ger mig en blick.

”I don’t care, Jens... this is Sweden. I’m supposed to be able to walk around freely, right? This is not the Middle East and this is exactly the kind of crazy shit I tried to get away from. I'm not going to sit quiet and take this...”

***

När Atiqa kom till Sverige hamnade hon på ett asylboende i Jämtland. Där blev hon vid ett tillfälle misshandlad av en irakisk man som ville att hon skulle hjälpa honom att tolka på engelska och ljuga inför Migrationsverkets personal om hans asylskäl. Därtill blev hon regelbundet hånad och trakasserad för sitt sätt att klä sig och inte täcka håret. Personalen på boendet uppmanade henne att inte prata med media om det som inträffat (misshandeln) och när hon sa att hon tyckte att det var lika illa på boendet som i sitt hemland och bad att få sitt pass tillbaka så att hon kunde åka vidare till ett annat land blev personalen förvånade och lite ledsna. De ville ju att hon skulle trivas i Sverige!

“But they have no idea what islam means”, säger hon trött, “Really no idea.”

“But you do?”

“Yes.”

“And what makes your interpretation valid?”

Atiqa ler snett.

“Look, I started reading the Qu'ran when I was six, so... I'm kind of brainwashed, you know... and I actually like some parts of it, just because the language is very beautiful. But the message...” Hon himlar sig uppgivet medan vi åker rulltrappan upp till gatuplanet. “It's fucked up.”

Det är ett drygt år sen Atiqua kom till Sverige nu, via Qatar och Tunisien. Det tog månader för henne att lura till sig det där åtråvärda passet från pappan. Atiqa ljög och sa att hon behövde det som ID för att kunna legitimera sig vid en internationell kurs på universitetet. Hon fick låna passet tillfälligt och lämnade tillbaka det efter att ha låtsats åka dit och skriva slutprov, allt för att invagga pappan i falsk trygghet.

“Somewhere in the back of his mind he probably suspected that I was going to try to run away”, säger hon och skrattar. “...but I was smart, I waited until the third time he gave it to me and by then he wasn't suspicious anymore!”

Atiqa fick gå in i sin pappas dator nattetid och förfalska det intyg som krävdes för att hon som ensam kvinna skulle få flyga till en av de andra gulfstaterna. Hon spelade högt och blev haffad på flygplatsen i Qatar. Säkerhetsdetaljen hade observerat att hon reste ensam, men eftersom hon kom från ett land med högre status kunde hon hota sig ur situationen.

“There's a strong hierarchy among those countries", förklarar hon medan vi strosar runt bland höghusen i Husby, "I made a big scene at the airport and threatened to call my embassy, so... in the end they let me board a plane to Tunisia and from Tunisia I flew straight to Sweden.”

Jag frågar varför hon valde just Sverige och Atiqa berättar att hon läst om 'the Swedish prime minister' Margot Wallström i tidningen; hur Wallström kritiserat Saudiarabien och kallat det för dess rätta namn - en diktatur. Det där gjorde djupt intryck på Atiqa som bestämde sig för att Sverige var ett land där en avhoppad muslim – en ateist – kunde finna fristad. Långt borta från patriarkal och religiös påverkan.

“But, I was wrong”, säger hon och kisar. “Boy, was I wrong... these radical motherfuckers are everywhere and I recognize their dirty little tricks from my old life. Sweden is being fucked by these liars, Jens, trust me. And you guys are just looking on! Like IDIOTS! “

Jag rodnar.

Trots att jag köpt och läst Koranen känner jag mig fortfarande osäker på om jag verkligen förstått vissa centrala passager rätt. Det är därför jag och Atiqa ska åka vidare till Stadsbiblioteket efter vårt besök i förorten. Atiqa ska läsa på arabiska ur Koranen för mig medan jag filmar och så ska vi se hur det stämmer mot den svenska översättningen.

***

Stadsbiblioteket, Stockholm.

Det tar lite tid att hitta en version av Koranen som finns på både arabiska och svenska men till slut håller jag den i famnen: Mohammed Knut Bernströms omfångsrika översättning/tolkning från 1998, med rikliga kommentarer och förklaringar till de olika delarna. Bernström konverterade från katolicismen redan 1986 och så här skriver religionshistorikern Jan Hjärpe om honom i samband med hans bortgång 2009:

"Det fanns i hans religiösa engagemang en självmedvetenhet men också en ödmjukhet. Han bad uttryckligen om kommentarer till sina tolkningar. Fanns det andra möjliga sätt att förstå texten? För honom var den arabiska texten sakrosankt (oantastlig, förf. anm.), men varje förståelse av den var en mänsklig ansträngning och kunde vara fel eller missvisande."

Det är den här boken Atiqa nu läser ur.

Ord och inga visor.

Och en fråga jag funderar på är: hur vet jag att Atiqa verkligen översätter allt detta rätt för mig? Svaret är givetvis: det vet jag inte. Jag skulle bara veta säkert huruvida Bernströms översättning/tolkning är exakt eller förskönad om jag talade arabiska och det gör jag inte. Men om det Atiqa påstår stå i Koranen verkligen står där – om ordet 'döda' översatts med 'bekämpa'... ja, då borde vi kanske ha en debatt om det? Med tanke på Koranens status i det muslimska samhället. Som rättesnöre. Som lagbok. Som intellektuellt och moraliskt epicentrum. Och lika intressant förstås: är 'religionsfrihet' rätten att implementera Koranens påbud? Eller rätten att slippa desamma?

***

Tillbaka i Husby.

Jag och Atiqa promenerar i grådiset mellan hyreskasernerna och Atiqa berättar om en svensk väninna som blivit våldtagen av en flyktingkille. Och ja – svenska män våldtar också. Definitivt. Men som engelsmännen säger: 'two wrongs don't make a right'och det finns nåt intressant med hennes redogörelse:

”I tried to warn her", säger hon och fixar med håret, “because she is really sweet this girl, and I like her very much, but she’s also really naive…!”

Atiqa gestikulerar upprört, en aning demonstrativt tänker jag för hon gör det lite extra när vi möter en arabisk man, men hon är ung och brådmogen; uppfylld av sin nyvunna frihet och färgad av uppväxten i en religiös diktatur. Gestikulerandet, det otäckta håret och den korta toppen som visar hennes mage är en politisk handling. Jag oroar mig mest för att hon ska frysa i sin tunna kappa, men för henne är det viktigare att visa upp sig där vi går och jag tänker, osökt, på när Lill-Marit Bugge visade brösten i SVT:s Daily Live i slutet på 1980-talet. Jag tänker på min egen liberala uppväxt. På Gudrun Schymans filmade, och offentligt visade, förlossning. På Nyfiken Gul, Sommaren med Monika, “G-punkten med” Traci Lords och Ginger Lynn.

”What happened to your friend?”, säger jag och avbryter den tirad med många frustrerade 'fuck:s' och 'shit:s'som rinner ur Atiqa där hon går bredvid mig.

”The guy tried to force himself on her in her apartment ...and then she kissed him to try to ’calm him down’…”

“For serious?”

“For serious.”

“Wow...”

Hon skakar på huvudet.

”I hear stuff like this all the time from Swedish girls... They want to ’save’ these boys that come from Afghanistan and Syria, but they don’t understand what they’re dealing with.

“They don't understand the cultural differences... And why the fuck are Swedish women not protesting in the streets against these kinds of attitudes?! Where are the feminists when these assholes are live-streaming rapes on Facebook!? Explain that to me!”

Jag tittar på en tidning som ligger en parkbänk där vi stannat till. Den visar en bild på vita kvinnor med virkade fittmössor på huvudet. Det här är dagen efter de globala demonstrationerna mot Donald Trumps nysvurna presidentskap och på nåt sätt tycks detta vara ett större hot mot världens systrar än ideologier som anser att det är ok att gräva ner kvinnor i marken och stena dem för påstådd otrohet.

”I swear", Atiqa skakar på huvudet, ”Sweden is a fucked up country these days.”

”Do you think you’ll stay?” frågar jag när kommer fram till T-banan igen.

Atiqa rycker på axlarna.

”I don’t know. I chose Sweden because of the things Margot Wallstrom said when she criticized Saudia Arabia. She's a very strong woman. I idolize her. Really. But then I come to Husby and it’s the same fucking thing here, so… maybe Finland would be better for me, because here things are getting out of hand.”

Jag påpekar att man knappast halshugger kvinnor på torget i Husby, eller ens piskar dem.

Atiqa ger mig en lång blick.

”Don’t think for a second that there aren’t men here who do just that if they got the opportunity…”

(Det här reportaget har tidigare publicerats på bloggen “Säg att du skojar”. Atiqa har sedan dess emigrerat till Nordamerika).

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---