Trettiotalet är här. Äntligen. Som vi väntat. Fast den nya, nazistiska eran kom inte riktigt på det sätt som vi blivit varnade för. Vi varnades, nästan uteslutande, för vit högerextremism. Redan för åtta år sedan stod författaren Henrik Arnstad i svensk-dansk teve och larmade om just den – om den tilltagande “fascismen” ledd av partier som SD och Dansk Folkeparti. Han talade om “rasistisk normalitet” som ett problem (i framför allt Danmark) och benämnde invandringen till Europa från Mellanöstern och Afrika som “en liten rännil”. Försumbar alltså. Inget som på något sätt skulle kunna påverka denna rika kontinent. I en minnesvärd passus gör Arnstad analysen att bara tevehuset i Köpenhamn måste ha kostat “miljarders miljarder miljarder” och att vi – underförstått – borde ha råd att ta emot lite flyktingar.
Det gjorde vi och, voilá – nu är fascismen här.
Judestjärnor på dörrar i Tyskland…
…ilskna, judejagande mobbar i bortre Ryssland. Minns ni rabaldret kring “nazister” bland de covidprotesterande lastbilschaufförerna i Kanada häromåret? Folk upprördes över att chaffisarna “bar svastikor”. En av dem fångades till och med på bild. Mannen ifråga jämställde de drakoniska covidpåbuden från regeringens sida med nazism – och förvandlades på kuppen själv till en sådan…
Läs förresten den här “nyhets”-artikeln från SVT (nedan). De är förbannat skickliga – det får man ge dem. De undviker med kirurgisk precision att berätta för allmänheten vad det här faktiskt handlar om. Och i och för sig behövs det inte – alla har redan sett på Twitter och YouTube vad som hänt. Men ändå. Ett uns ärlighet kunde man kanske förvänta sig av en nyhetsorganisation som vimlar av “grävande” journalister i jakt på sanningen.
“Få tag” i passagerare.
“Flera personer”.
Det vill säga: en uppretad, muslimsk mobb försökte få tag i judar som de kunde misshandla/mörda.
Den kognitiva dissonansen ljuder som gigantiska kyrkklockor över Sverige. I åratal har vänstern haft känselspröten utrullade för att upptäcka minsta antydan till fascism, rasism och nazism. Nu står den muslimska communityn och bokstavligen vrålar sin rasism i ansiktet på oss alla… och vänstern tittar bort. Inte alla. Men många. Deras krönikörer snubblade över varandra i ivern att “ta avstånd” från Jessica Stegrud och hennes tweet om Fredrik Reinfeldt häromveckan. Det muslimska judehatet… not so much. Där tar det stopp. Där slocknar stora delar av det politiska Twitter. Som på befallning, som vore det koordinerat.
Fascinerande.
Deprimerande.
För ni vet vad som kommer, eller hur? Den islamiska fascismen är här för att stanna och den kommer att växa sig extremt stark i Sverige. Varför? Jo, för att vi hela tiden pumpar upp den med statsbidrag via studieförbund, kulturföreningar, radikala, kvinnofientliga moskéer etc.
Och för att en liten grupp människor med Mona Sahlin, Jan Guillou, Jan Hjärpe, Rashid Musa, Mattias Gardell i spetsen tillåtits tjata in begreppet “islamofobi” i folks medvetande. Fobi är en sjuklig, irrationell rädsla för något. I Sverige (och många andra länder) har emellertid all kritik av islam likställts med “fobi”. Oavsett om den varit berättigad eller bara hatisk – allt har kastats ner i samma påse. De politiska analyserna har varit konsekvent ensidiga. Konsekvent okunniga. Konsekvent infantila.
Den skada dessa människor åsamkat Sverige är omätbar.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Detta nu helt synliga judehat i vårt land och övriga världen skrämmer mig oerhört.
Jag tänker (bittert) på allt (tomt) prat om värdegrund och alla likas värde och bla,bla, bla ... som de tryckt ner i halsen på oss. Det betydde noll, nada, inget.
Sorg och ilska upptar alltför stor plats i mitt inre just nu.
Tack. Finns inget mer att tillägga. Luften känns lite lättare att andas efter dina ord.
P.s. Lånade ut boken “Det lilla landet som ångrade sig”, till en vän igår.