Jag gillar inte Ulf Kristersson. Men jag gillar inte Morgan Johansson heller. För mig är det som att välja mellan pest och kolera. Och nu är det alltså pestens tid. Winter is coming. A long, hard krigs-winter som Mutti Magdalena varnade för in i det sista, med sina hesa, envist malande whiskyröst. Vi får se hur det går. På vänstersidan varnas det för folkmord. Många häpnadsväckande utfall de senaste dagarna. Timbuktus dårtweetande. Märtas varning om transpersoner som måste se sig om över axeln. Greider som vaknar upp i ”ett nytt Sverige”. Eller satt han törhända bara och sov i åtta år? Med näsan i Clarté.
”Det nya Sverige” har ju varit här en stund. Skjutningarnas, sprängningarnas, barnrånens, rasistkletandets. Det eviga. Och på toppen av detta: skenande mat-, bensin- och elpriser. Putins fel delvis. Men också en skattefråga. Det är häftigt att betala skatt kacklade Mona Sahlin en gång för länge sen. Höjda skatter är svaret på allt. Och fler fritidsgårdar. Men lek med tanken, om så bara för ett kort sekund, att det inte är så enkelt? Kanske finns det andra sätt än ”dialog” att neutralisera hänsynslösa mördare och terrorister? Inkapacitering. Inlåsning. På livstid. Låter hårt, jag vet, men ja… i sina celler kan de varken skjuta eller spränga.
Det är märkligt.
I åtta år var vi som försökte peka ut oroväckande nya trender ”alarmister”. Jag tror min själ att det bor en liten alarmist i såna som Märta, Göran och Timbuktu också. För nu är det fara å färde. Nu brinner det i knutarna. ”Sörj inte! Organisera!” som Joe Hill en gång sa. Och i andra änden av organisationsspektrat sitter, i detta nu, Åkesson och Pehrson och skålar bakom lykta dörrar, drar upp riktlinjerna för byggandet – inte bara av nya kärnkraftverk – utan även nya gaskamrar. Den såg man inte komma; Liberalerna i glad armkrok med Voldemort.
Man förstår att Annie inte orkade längre. Hon vek ner sig. Hon fick ett sista, lägligt dödshot dagen innan hon tog sin Mats ur skolan. Nota bene: hon avgick alltså inte för att hon sabbat sitt parti och hjälpte borgarna till seger utan för att hatet och hotet till slut blev för mycket. Jag förringar det inte. Det kan mycket väl vara så. Både hon, Ebba och Jimmie har verkligen stått i skottgluggen senaste åren. Ebba utmålad som muslimhatare över hela världen (av Sveriges Radio), på flera språk därtill. Så att ingen skulle missa det. Jimmie bakom larmen och säkerhetsdörrarna i sin Mexitegelvilla i Sölvesborg. Aldrig mer ett normalt liv. Aldrig mer en normal dag. Inte för Morgan och Annie heller. Folk kommer att minnas, i långeliga tider, vad de åstadkommit. De får gå runt med sina ansikten resten av livet. Mitt lilla fejs och jag. Precis som Reinfeldt. Och Wennerström.
Men hur blir det med Det Nya Sverige nu då? Allt är ju redan sagt och gjort som Marilyn Manson konstaterade i This is the New Shit från 2005. Allt är utrett och forskat på, utom invandring och kriminalitet för det tyckte Morgan var överkurs. I alla fall i början. Nåja. Annars vet vi ganska väl vilka problem vi har. Alla dessa spännande ”utmaningar” som staplats på hög de senaste åtta åren. Eller är det kanske sexton? Trettiotvå? Exponentiell segregation. Exponentiell förnekelse och idioti.
Till och med Miljöpartiet började tveka på slutet. Märta åkte till ”utsatta”, skattefinansierade Skäggetorp och batikdansade hemma hos en somalisk kvinna. DN var där och dokumenterade den historiska händelsen. Ululerande invandrarkvinnor, doften av puttrande couscousgrytor, Märtas moves… Dancing Queen, young and free… Inte ett öga torrt. Fast på väg hem kunde inte Märta hålla sig, det bara bubblade fram, hon var tvungen att säga till journalisten, lite i förbifarten, att man kanske ändå måste börja prata om barnbegränsning med dessa frodiga, entusiastiskt dansande – men inte förvärvsarbetande afrikanska kvinnor. Annars kommer samhällsekvationen inte att gå ihop. Den ekonomiska. Den demografiska. Timbuktu har rätt: tiden är på hans och hans kompisars sida. Alltså de godas. Dock inte på skattebetalarnas.
”Tiiii-hi-hi-hime… is on my side… Yes it is!” Som John Goodman sjunger, kusligt, i slutet på Fallen med Denzel Washington. Filmen handlar om en uråldrig demon som hoppar mellan kroppar. Mördar sig fram genom världshistorien.
Annies tid rann också ut, apropå demoniska shapeshifters. (Politiska!) Hon blev för orimlig till slut. Till och med för Sverige. Hennes återkommande cirkelresonemang och non-sequiturer fick även garvade teckentydare som Mats Knutson att klia sig i skallen. Vad menar människan? Vems breda mitt? Vilket fruktansvärt rasistiskt samhälle? Och nu kanske det blir Martin Ådahl istället. Som satiriker hoppas man ju. Innerligt. Kan bli en fest. Många intressanta förklaringar i pipeline där.
En förflugen tanke mitt i detta kaos: kanske växer rasismen ju mer vi pratar om den? Kanske är det precis som med SD? Man ska inte tiga ihjäl diskriminering och orättvisor, det är inte det jag menar. Men kanske ska man inte heller överdriva dem? Det har vi i alla fall fått lära oss: att så länge min bil inte brinner är det okej. Så länge min trappuppgång inte sprängs kan jag fortsätta spela padel och dricka vin. Lyssna på Bo Kaspers. Trycka gilla på Schyffert och Wisti. Med den logiken är det också okej att inte oroa sig för rasism om man inte själv drabbas av den.
Hänger ni med?
Inte jag heller.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
”Kanske rasismen växer ju mer vi pratar om den” - precis så är det!
När jag pluggade i Lund på 70 talet så hörde man talas om en liten grupp kufar och överliggare som brukade samlas vid monumentet för att hylla Karl den 12te i November.
Det hade de gjort i åtskilliga år och ändå brydde sig nästan ingen om saken.
Sen kom vänstern på att ”detta är ju höger nationella extremister” och började protestera och ordna motdemonstrationer. Afa supportrar från Danmark kom och kravaller utbröt! Pressen hängde på och körde krigsrubriker och efter några år var cirkusen igång! Det blev en självuppfyllande profetsia om antirassistisk kamp mot en imaginär ”fiende” Hade man ignorerat den ursprungliga lilla gruppen som ville lägga ner en krans så hade dt hela förblivit ett studentikost upptåg som få hade brytt sig om.
Detta kan vara symboliskt för den Svenska samhällsutvecklingen sen dess!
Tack Jens.
Om Annie ersätts med Martin så är det bye-bye med Centern. Ska de ha någon chans att få tillbaka gamla kärnväljare som jag själv så måste de få fram någon från myllan och med skit under naglarna. Det finns ingen plats för fler dylika partier i den rakbladstunna (men breeeda...) mitten längre. De klyvs sönder av eggen.
Jag tycker dock naturligtvis att det är tragiskt att politiker skall vara en så extremt utsatt position. Frågan är om vi inte måste titta på lite nya former för hur demokratin skall administreras. Klart som f-n att folk blir förbannade när de röstar på någon, typ Annie, och sedan svänger hon och partiet 180 grader efter ett val. Det håller inte.
Jag tror att man måste börja med att bygga upp en mer levande demokrati och då får man börja på kommunnivå. OM folk blir mer deltagande så tror (hoppas) jag att hatet mot politiker minskar. Varför skulle vi inte kunna börja använda den digitala tekniken och ha vägledande omröstningar i större frågor rörande en kommuns utveckling? Nån d-a app som skickar ut meddelande och sedan omröstningar med inloggning via bank-id. Vi har ju de politiker vi förtjänar och den lille svensken har sovit och tagit demokratin för givet. Vi röstar på samma partier utan att bry oss om att kritisera (och hur f-n skall man orka kritisera...). 99,99 % av befolkningen väljer ju inte en karriär som din, Jens, utan skiter fullständigt vad som pågår runt omkring dem så länge de har några hundralappar över den 25:e. Vi måste förtjäna demokratin igen och det måste tas fram nya sätt att få den mer levande annars kommer gapet mellan politiker och folk ifrån verkligheten att öka ännu mer. Gapet är redan så stort att politiker kan fritt härja sönder ett land med känslostyrd politik istället för konsekvensstyrd politik.
Greta-effekten är ett skrämmande exempel på hur känslostyrda våra ledare är. Den stackars lilla grabben som spolades upp på en strand i Medelhavet en annan.
Jag besökte San Francisco några veckor under 1990. Bodde hos Bambi McDonald (hon hette verkligen så...) som drev ett litet Bed & Breakfast i Chinatown. Varje fredag så samlades ett gäng vänner i hennes kök och gick igenom en lista med frågor. "What are you doing?" var ju min självklara fråga. "We are just doing our civil duties and take a stand on these proposals for the development of our city", blev svaret. City council skickade alltså ut ett antal frågor som de kunde ta ställning till. De knappade sedan in sina svar vi en knapptelefon. Direct democracy in the making.
Lite jobbigt att aktivt deltaga i samhällsutvecklingen kanske men hur mycket tid lägger vi inte på att titta på nån ny meningslös serie på Netflix...?