"Vägra ta debatten." – revisited.

Jag recenserar två klassiska debatter från 2013/14. Debatter som på många sätt är orsaken till att vi befinner oss där vi är idag – 2023.

Foto: Publicistklubben.

Det var egentligen ett helt annat klipp jag letade efter – “SVT Debatt” från Mediedagarna på Svenska Mässan i Göteborg 2013. Minns ni det? Jag tror att jag minns rätt (?) att det var då författaren Gunnar Sandelin fick ta sig an forskaren Henrik Oscarsson, Aftonbladets Jan Helin, SR:s vd Cilla Benkö, SVT:s vd Eva Hamilton, journalisterna Jonna Sima och Lotta Gröning samt mediestrategen Brit Stakston – detta för att diskutera den då nyutkomna boken “Invandring och mörkläggning. En saklig rapport från en förryckt tid”.

Programmet marknadsfördes så här:

"Sveriges mediemakthavarelit är på plats och frågan är: Släpper de fram alla åsikter, eller finns det en gräns för vad man får säga i Sverige idag? Forskaren Henrik Oscarsson kallar det en åsiktskorridor. Enligt honom är varannan svensk skeptisk till att homosexuella ska få adoptera barn. Speglas den åsikten i medierna? Och hur är det: får man kritisera invandring eller feminism? Eller är det precis tvärtom – allt sägs hela tiden?”

…och det var alltså 1 mot 5 och en ½ den gången  (Gröning hade börjat vakna till så smått redan där om jag inte missminner mig). Jag kommer inte ihåg vem som var programledare, men personen i fråga var gissningsvis SVT-anställd och därmed inte neutral och knappast på Sandelins/Arnstbergs sida… så egentligen blev det väl 1 mot 6 och en ½.

Oavsett: det här är det “Debatt”-klipp som bäst av alla sammanfattar hur det sett ut i Sverige under många år. Kanske kan nån av er läsare hitta det? Länka i kommentarsfältet i så fall – det är PK-idiotin i sin absoluta prydno. Hamiltons och Benkös sötsura uppsyn när invandringen ska diskuteras i termer av fakta är obetalbar medan skolgårdsmobbaren Helin visar sitt rätta ansikte. Idag en av de högsta cheferna på SVT. En skön trio.

Nåväl.

När jag satt och letade detta episka klipp snubblade jag något annat som är nästan lika bra och som jag också vill påminna om. I denna tid av yrvakna uppvaknanden kring tillståndet i nationen kan det kan vara värt att gå tillbaka och titta på hur debatten lät nästan alldeles nyss – för bara tio år sedan. Det var då SVT gjorde misstaget att ställa den relevanta frågan: “Hur mycket invandring tål Sverige?” varpå gråterskorna på både vänster- och högerflanken satte igång att yla och vrida sina händer. Publicistklubben anordnade snabbt en paneldebatt i ämnet, eller snarare: de hjälpte till att flytta fokus från sakfrågan till en debatt om debatten.

Och där blev vi kvar.

Där är vi.

Jag ser om detta samtal med fascination. Debattrubriken lyder: “En ny ton av oförsonlighet smyger sig in när vi diskuterar svåra och angelägna samhällsfrågor. Vem får säga vad till vem och varför?” Moderator: Stina Dabrowski (S). I panelen: Åsa Linderborg (VPK), Jasenko Selimovic (L), Janne Josefsson (S), Lena Andersson (S/L) och sist men inte minst Utøya-överlevaren Ali Esbati (VPK) som är i högform. Han säger faktiskt en del kloka saker, men lyckas också vrida det till att Sverige är jämförbart med 1950-talets Alabama. Svarthåriga har inte samma rättigheter här som andra, eller så riskerar de att bli av med dem. Lite oklart vad han menar exakt, men det är ett skickligt sätt att bygga en halmgubbe.

Lena Andersson gör en ganska slät figur – det talade mediet är inte hennes styrka. Hon snurrar bort sig i halvfärdiga resonemang och verkar mest stå och läsa innantill; hävdar vid ett tillfälle att vi “röstar om invandringen”. Såpass? Närdå? Ali Esbati flikar in att han anser att frågeställningen “Hur mycket invandring tål Sverige?” sätter agendan för samtalet på fel sätt och kopplar ihop det med hatet mot judar i Tyskland på 1930-talet.

Stina Dabrowski (neutral debattledare) tar upp det obehagliga fenomenet att i grannlandet Danmark får man säga helt öppet: “Muslimer hör inte hemma här!” varpå hon genast kopplar ihop det hela med “rasism”, trots att “muslim” inte är en ras utan en religiös tillhörighet. Precis som “kristen” och “hindu”. Eller Centerpartist. Hon gör alltså exakt samma sak som NMR, om man ska vara elak. Åsa Linderborg citerar Avpixlat och raljerar över deras slängiga rubriksättning. Hon är ganska spot on där, fast i sak verkar det som att Avpixlat hade rätt. Iallafall när det gäller IQ:n (se tabell nedan).

Jo, hon säger så. Men det är ett “citat” av Avpixlat.

Det var alltså ännu lägre.

And on it goes.

Linderborg säger att hon inte tänker ta debatten om “allas lika värde” med högerextremister – Josefsson kallar Linderborg och Esbati för vad de är: "vänsterextremister”, eller kommunister, varpå Esbati fnyser föraktfullt. Han menar att vi inte gör något annat i Sverige än att tala om invandring och att alla “får” prata om det – Josefsson förfäktar teorin att det är konsekvenserna av sådant prat som är det intressanta. Repressalierna. Selimovic poängterar att man måste ta debatten även om obehagliga saker – exempelvis den om väl dokumenterade folkmord – det går inte att tysta de som säger att det aldrig hände, de människorna försvinner inte och man måste hela tiden orka argumentera emot, orka vässa sina argument. Att diskutera med en nazist eller kommunist är heller inte samma sak som att gå med på deras frågeformulering eller världsbild.

Roligast är ändå att se Åsa Linderborg pre- #meetoo-dikeskörningen, pre-Benny Fredriksson och pre-Martin Kragh… att se henne i hennes krafts dagar – som hon var innan hon “blev SD” och hittade sitt apokalyps-hideout utanför Bräcke i Jämtland. Det här var innan den nesliga degraderingen från kulturchef till… vad hon nu är på Aftonbladet dessa dagar. Här stod hon på topp. Detta var peak craziness och terrordåden på Drottninggatan, IKEA och Grundskolan Kronan hade ännu inte hänt, ej heller flyktingkrisen, Einár, Karolin Hakim, Yusuuf Warsame, skjutningen i Farsta, skjutningen i Flemingsberg, skjutningen på Emporia och bombdådsepidemin… och kanske var det därför Åsa kunde tillåta sig att avbryta Josefsson med ett abderitiskt: “Islamofoberna, då? Islamofoberna!” Hon står med armarna i kors, suckar, gör grimaser, hytter frenetiskt med pekfingret och beter sig överlag som den obstinata punkbrutta på fjorton vårar hon innerst inne alltid förblivit. “Vi har normaliserat SD så mycket att det nästan är förbjudet att säga att det är ett rasistiskt parti!” säger hon Freudianskt, men kommer på sig mitt i blamagen och skrattar till:

“…säger jag nu.” (vid 43.30)

(Kolla även den fantastiska grimasen/dissningen av Jasenko vid prick 43.47)

Lena Andersson invänder, fullt rimligt, mot Esbatis babbel om antisemitism i tredje riket att allt inte är rasism (50 till 51) och att vi kanske måste prata om definitionen ibland. Ali kontrar med ett klockrent “goddag yxskaft”:

“Det absolut enklaste sättet att slippa bli kallad rasist är att inte vara det!”

Swish! Anderssons invändning gick rakt över hans huvud. Stackars Lena. Kameran zoomar inte in henne när Ali kläcker ur sig sitt quod erat demonstrandum, men man kan ju tänka sig hur hon såg ut i det ögonblicket. Vid 54 minuter lackar Janne Josefsson ur och säger det många borde sagt till Åsa Linderborg långt tidigare, inte bara i det här sammanhanget:

“Men du snackar ju skit!”

Biter inte på Åsa, som anför Norge och Danmark som exempel på länder där det inte hjälpt att man tagit debatten med högerpopulister; där har debatten “förskjutits” och kommit att legitimera främlingsfientlighet. Tre år senare skrev hon detta:

Ur Aftonbladet

Hon undslipper sig också ett profetiskt:

“Jag tror att det är oerhört läskiga tider som ligger i pipeline…” …och spår att den sociala utslagningen kommer att leda till “främlingsfientlighet”. (vid 38.40)

Tänk att en människa kan ha både helt så rätt och helt så fel samtidigt.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---