Tro ont om folk.
En gång var Sverige ett öppet och välkomnande land. S försökte dra i handbromsen redan i slutet av 1970-talet men misslyckades. Sverige 2024 är numera ett land präglat av våld och misstänksamhet.
Ingen vill bli cynisk. Alla vill gå genom livet med ett öppet hjärta och stor tilltro till sina medmänniskor. Den som gång på gång blir lurad och utnyttjad utvecklar dock med tiden en reflexmässig misstänksamhet mot främlingar och/eller mot de som påstår sig vara ens vänner och sedan lurar en. En hund som blir slagen utvecklar aggressivitet och biter tillbaka. Liksom ett land och ett folk. Det är en klumpig liknelse, icke desto mindre sann.
I Sverige har vi fått lära oss att tro gott om alla. Det sas att alla som kommer hit vill oss väl och därtill: att alla som söker asyl vill bli svenskar; de vill bli en del av den sekulära, demokratiska, progressiva kulturen. De är lika civiliserade som vi.
Tyvärr har svensken fått lära sig, med ränta, att så inte är fallet.
Redan i slutet av sjuttiotalet fick ledande socialdemokrater med Olof Palme i spetsen tänka om vad det gällde kriminalitet och invandring. Studera klippet nedan. Palme har märkbart svårt att få ur sig det han säger, men det råder ingen tvekan om att han – redan då – har förstått.
När man sedan tar i beaktande vad Palme – enligt partikollegan Anna-Greta Leijon – sa till henne i mitt av 1980-talet – om den stora invandringen och dess risker – blir dagens kaosartade situation än mer obegriplig. Leijon beskriver själv svensk invandringspolitik helt illusionslöst i sin självbiografi från 1991:
"De förslag jag lägger som invandrarminister är möjliga därför … […] ... att avståndet till världens allra fattigaste länder är långt och därför att förtryckta och förföljda människor kontrolleras så hårt att utresor inte är möjliga.
I boken återger hon vad Roland Morell (dåvarande gen.sekreterare i Folk & Försvar) ansåg om inställningen. Enligt Leijon tyckte Morell att regeringen och partiet är naiva i sin världsuppfattning och delvis oärliga. Ställd införd kritiken mörkade Leijon sina personliga insikter:
“Inte vill jag erkänna att den svenska invandringspolitiken bygger på förutsättningen att inte alltför många har den praktiska möjligheten att knacka på vår dörr."
I en riksdagsdebatt från 1989 hittar vi sedan följande ordväxling* mellan Leijons efterträdare Maj-Lis Lööw (invandrarminister 1989-1991) och Moderaternas Gulla Lindblad:
LÖÖW: ”Vi har nu nått gränsen för vad vi klarar av. Ska vi framöver på ett bra sätt bereda fristad åt dem som behöver det allra mest, måste vi idag inskränka möjligheterna för andra att få uppehållstillstånd i Sverige.”
LINDBLAD: ”Herr Talman! Det är bara att konstatera att verkligheten nu nått regeringen även när det gäller flykting- och invandrarpolitik.”
(Källa: Riksdagens protokoll 1989/90:46)
Socialdemokraterna – även känt som det “statsbärande partiet” – hade med andra ord god insikt om Sveriges begränsade förmåga till “integration” av stora mängder människor från andra delar av världen. Med tanke på det är det obegripligt att vi hamnat där vi är: med extrem segregation, mängder av ”utsatta områden”, parallella klansamhällen och en gängkriminalitet som polisen till och från beskriver som “systemhotande”– och som dessutom börjar spilla över till våra grannländer.
Hur kunde det bli så?
Det korta svaret: Bengt Westerberg och Carl Bildt. Fredrik Reinfeldt, Gustav Fridolin och Åsa Romson. Stefan Löfven och Annie Lööf. Annullerandet av Luciabeslutet 1991, Migrationsöverenskommelsen 2010/11. Gymnasielagen 2017.
Jag ska inte gå in på alla deras vansinnigheter i detalj, men man kan sammanfatta det hela med att mycket liten grupp människor sålde ut det moderna Sverige på snällismens altare. Arrogans, intellektuell medelmåttighet och en institutionaliserad övertro på “den svenska modellen” ställde till det och nu är vi i det trista läget att vi svenskar inte längre kan kosta på oss att tro gott om folk (ej heller finländarna). De senaste årens konstanta rapporter om korruption inom Migrationsverket, polisen, rättsväsendet m.fl – samt de senaste årens många oprovocerade vansinnesdåd, bombdåd, skottlossningar på offentlig plats – har tvingat in svensken i sitt skal. Hon har tvingats att bli paranoid, att tänka defensivt, att hela tiden vara på sin vakt mot lögnare, bedragare, våldsverkare och religiösa extremister.
…eller gå under.
Apropå religiös extremism… eller kort och gott islam: fortfarande finns det de som vill fortsätta på den inslagna vägen. Ärkebiskopen Martin Modéus sa under Almedalsveckan 2024 att han anser att minaretutrop “berikar Sverige”. Några år tidigare – under just Almedalsveckan 2018– valde hans kollega, domprost Mats Hermansson i Visby, att ringa i kyrkklockorna för att störa ut ett seminarium som Thomas Gür försökte hålla på kyrkbacken.
Människor som Modéus och Hermansson säger sig vilja ha ett öppet och humanistiskt samhälle, samtidigt som de inte skulle känna igen en religiös fascist om den bet dem i rumpan. Detta gäller även en stor del av våra politiker och journalister. Vi hade ett fantastiskt, öppet, modernt samhälle, men denna öppenhet missbrukades. Sverige släppte in människor från andra delar av världen som kom hit och drog fördel av vår naivitet – som utnyttjade oss.
Skamlöst.
Vi hade nog av vår egen, inhemskt odlade kriminalitet och korruption; det fanns tillräckligt med hänsynslösa psykopater i de egna folklagren – men av oklara skäl ville etablissemanget ha hit fler. Det gamla Sverige är därför snart helt borta och det kommer aldrig att komma tillbaka, trots enskilda politikers orimliga utfästelser om att den grova, fullständigt hänsynslösa kriminalitet vi ser överallt på något magiskt sätt ska plana ut och upphöra:
Dessa människor har anställt ett bokstavligt och bildligt blodbad på svensk mark. De har tvingat ett folk som vågade tro gott om sina medmänniskor – om främlingar – att börja tro ont om dem.
Detta är inte folkets fel.
Skulden ligger hos de som vägrade lyssna på de tydliga varningssignalerna om att saker var på väg åt fel håll och som valde att gömma sig bakom floskler om ”rasism” och ”naivitet”.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: glöm aldrig vilka de var.
Foto: Wikipedia.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
*Läs gärna hela riksdagsdebatten kring det s.k. Luciabeslutet, ord för ord, finns på sid. 78-86.
Jens du skriver att det var en mycket liten grupp, men jag tycker att du glömmer en annan grupp, inte så liten som deltog och fortfarande till största delen deltar i det här godhetsknarkandet och det är journalistkåren.
Vi var i Vilnius i helgen. En fantastisk stad som jag verkligen kan rekommendera alla att besöka. Konst, historia, mysiga restauranger etc etc. Men ffa slås jag av att det var som att vandra runt i en svensk stad när jag var liten (70-talet). Vänliga människor, väluppfostrade barn, inga säkerhetsvakter utanför pubar el dyl, inga moskéer, inga muslimer, inget klotter, inga palestinska flaggor (de flaggor som syns i den officiella stadsbilden är Litauens, Vilnius stadsflagga, EU-flaggan och NATO-flaggan samt den Ukrainska el Israeliska på vissa hus). Underbart!