Till dig med kvinnligt personnummer.

Du är numera en teknikalitet. Utan inre väsen. Utan essens. Utan historia. Och vad värre är: utan framtid.

Det står så i utskicken från exempelvis mödravårdscentralen nuförtiden: “alla med kvinnligt personnummer”. Jag vet inte om det finns en motsvarighet när det gäller män. Jag har inte fått något utskick där mitt kön reduceras till ett antal siffror. Men det kommer säkert. En välvillig tolkning av den språkliga krumbukten är att myndigheternas främsta prioritet är att rädda så många som möjligt från exempelvis livmodercancer; i det sammanhanget orkar man inte hålla på att tjafsa om vem som “är” man eller kvinna. Den som föddes med två X-kromosomer har ett kvinnligt personnummer och går att spåra via det. Punkt slut. Om personen ifråga sedan födseln har opererat bort sin livmoder/klär sig som man etc. spelar ingen roll. Och om Björn Söder bli upprörd över att det inte står: “Till dig som är tjej!” i det aktuella utskicket är, i sammanhanget, av marginellt intresse för sjukvården.

Från 1177.

Samtidigt är det svårt att inte se att det pågår ett (nytt) krig mot kvinnan här i väst. Kvinnan är numera obsolet som historisk företeelse, henne väsen reducerat till bröst och vagina. Skär du bort dessa blir du man – vips – och vice versa: bygger du ett par bröst av silikon och knipsar bort penisen förvandlas du till kvinna. Ett instrumentellt sätt att se på företeelsen kön; pseudovetenskap á la Trofim Lysenko. Ve den som börjar prata om muskelmassa, hormoner, fettvävnad, bäckenben, predisposition för MS och stroke… och värst av allt: kvinnligt och manligt psyke. Det är förmodligen en form av rasism att göra det. Men jag måste ändå få ställa frågan: går det att framkalla, exempelvis, modersinstinkt på artificiell väg, eller är den bara en myt? Precis som mödomshinnan?

Herr Lysenko.

Alla vet att det här är nonsens; alla vet att det är skillnad mellan män och kvinnor, både fysiskt och psykiskt. Det är så evolutionen konstruerat oss under miljontals år: som varandras komplement. Ändå spelar de flesta med i charaden. Även kvinnor, med några få undantag. Några tjejer höjer faktiskt sin röster för att höras. De ställer frågan:

“Ska vi ge bort hundra års kvinnokamp på ett bräde? Ska vi utplåna vårt eget kön med allt vad det innebär… bara för att blidka en extrem minoritet som anser att kön som företeelse inte existerar/är helt flytande/går att byta efter humör?”

“Är det verkligen rättvist att en liten tjej tränar hela sin ungdom för att bli bra på exempelvis brottning, hockey eller bågskytte för att sedan bli slagen på mållinjen av en person som fötts med helt andra fysiska förutsättningar? Är det rimligt?”

Tydligen.

För som kollektiv anpassar sig samhället efter det nya paradigmet. Samtidigt som en liten grupp män, s.k “drag queens” just nu tar stor plats i offentligheten. På kort tid har det av oklar anledning blivit väldigt viktigt att detta särintresse, i en rad offentliga sammanhang, får definiera sig själva, sin sexualitet och även agera förebilder åt mycket unga barn. I rollen som kvinnor. Jag utgår nämligen från att män som klär sig som kvinnor, sminkar sig som kvinnor, bär peruk för att kunna ha långt hår och i alla avseenden imiterar den kvinnliga estetiken också vill att omvärlden (inklusive små barn) ska tycka och tro att de är kvinnor? Fast kanske har jag fel… drag queens kanske ska ses som ett helt eget könsligt koncept? Alla drag queens jag ser är dock intill förvillelse lika kvinnor. Det är svårt att tolka det som att de inte vill uppfattas så: som kvinnor. I nio fall av tio som slampiga, vulgära, horiga sådana. Gärna med enorma bröst, massor av smink och en allmänt sexualiserad karisma.

Jag utesluter inte att det finns drag queens därute som ser ut som ingenjörer, lärare, hemtjänstassistenter, busschaufförer, städare, tingsnotarier… som kvinnor som bara gör jobbet utan större åthävor. De flesta av oss är ju såna: det är inte så mycket glitter och glamour. Å andra sidan är vi inne i en tid när en busschaufför kanske ska se ut som RuPaul för att… tja, det vette fåglarna. För att det går? Det är svårt att hänga med i svängarna. Lika svårt är det att förstå varför vi å ena sidan ska lära barn att inte kalla varandra “hora”, samtidigt som deltagarna i SVT:s “Drag Race” gör det (se bilder nedan). Låt vara på ett lite kitschigt, uppenbart manierat sätt… men ändå. Det skär sig. Speciellt när drag queens också ska uppträda som sagotanter på dagis.

Sådana här tankar och resonemang är, som vi vet, förbjudna. Det sorteras direkt in under rubriken “transfobi”. Ungefär som kritik mot islam klassas som “islamofobi”. Och “fobi” är ett slags sjukdomstillstånd. Du är alltså sjuk om du ifrågasätter det som händer. Kanske borde du till och med omhändertas. Budweiser-tales…kvinnan… Dylan Mulvaney anser apropå detta att “felköning” av transsexuella borde vara “olagligt”. Ett hårresande uttalande, oavsett om det är ens eget hår som ställer sig på ända eller om det rör sig om en rosa peruk. Kanske borde vi diskutera sådana uttalanden även här hemma? Dylan Mulvaney får klä ut sig till liten tjej hur mycket hon vill för mig. Det är helt ofarligt. Hans syn på oliktänkande och på yttrandefrihet är däremot fullständigt vansinnig. Han är en bona fide crackpot, för att låna från engelskan. Livsfarlig. Jag ser honom gärna som gäst hos Carina Bergfeldt framöver.

Det skulle bli en fest.

Originalet.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---