Med svenska mått mätt är Sveriges Radio och Sveriges Television enormt stora företag. De ingår i en gigantisk mediakoncern med mellan 4 000 och 5 000 anställda. Och en budget på runt tio miljarder.
Är det, utifrån det, rimligt att tro att de i alla lägen ska vara felfria?
Inte statistiskt sett. Med så många medarbetare kan man inte förvänta sig att alla ska vara lika otadliga som, exempelvis, Fredrik Furtenbach eller Johan Zachrisson Winberg. Vissa är givetvis rent olämpliga för sin uppgift; lata, dumma, slarviga eller bara sämre bevandrade i pressetik än sina kollegor. Det finns måndagsexemplar på SR, SVT och UR, precis som på Volvo, Ericsson och ASEA.
Är detta en ursäkt för att statsteve med jämna mellanrum verkar ägna sig åt politisk propaganda? Exempelvis när det gäller vindkraft, elbilar eller invandring? Egentligen inte. Men det är en indikation på att koncernen borde bantas. Om så bara för att ge de ansvariga utgivarna bättre överblick när det gäller de hundratals timmar journalistik SR och SVT producerar i veckan.
Låt oss titta på några, mer eller mindre, bortglömda historier som på ett pedagogiskt sätt åskådliggör problemen med en kraftigt utbyggd statsmedia. De kan framstå som anekdotisk bevisföring ställt mot public services enorma programproduktion; exemplen drunknar i helheten och det är, förstås, ett problem i sig. Genom åren har SR och SVT tagit så många, vanskliga publicistiska beslut att det blir ett heltidsjobb att hålla reda på dem. Vanligt folk har inte tid. Netflix. Livspusslet. Allt det där. Men kanske är det ändå, ur ett demokratiperspektiv, viktigt att minnas vad statsmedia gjort? De sätter ju standarden för all annan journalistik i Sverige och ses av många yngre journalister som en sorts rättesnöre.
Med det i åtanke, låt oss blicka bakåt.
Först till 2021. I oktober det året inträffar nämligen ett terrordåd i norska Kongsberg. En ensam galning skjuter ihjäl fem människor med pilbåge. SVT sänder den norska polisens presskonferens. Man väljer dock att då och då döda ljudet, något många tittare reagerar på. I efterhand har SVT svårt att förklara sitt märkliga agerande för allmänheten. En av de få som i efterhand vågar ge sig på en analys av händelsen är frilansjournalisten Emanuel Karlsten. På sin blogg försöker han reda ut begreppen:
“SVT hade ett utgivarbeslut att förhålla sig till: Att vara återhållsam med uppgifter om gärningsmannen … (…) …därför uppstod den unika situationen där SVT satt med volymreglage och försökte gissa när polisen skulle säga en personuppgift om gärningsmannen.
Resultatet blev en märklig presskonferens som ibland bara sände bild utan ljud. Ett grepp från SVT som jag antar aldrig kommer göras igen. För det enda som skapas är förvirring och konspirationsteorier från en allmänhet som inte alls förstår varför polisens sanna information skulle kunna stå i konflikt med SVT:s utgivaransvar.”
Det kan mycket väl ligga något i den analysen – alltså att det var ett strikt juridisk/publicistiskt ställningstagande som låg bakom SVT:s spattiga agerande. Statsmedia ska vara försiktiga med att gå ut med information om människor som inte är åtalade för ett brott. Även om det kanske är troligare att de skulle råka hänga ut en vit människa än en brun.
I fallet med namnpublicering av politiker brukar SR och SVT stödja sig på det s.k “allmänintresset”. Politiker ses som offentliga personer med makt att påverka samhällsutvecklingen. Den devisen gäller oavsett vilken nivå politikern i fråga befinner sig på och oavsett om de är åtalade för ett brott eller ej. Det räcker med en polisanmälan. Vilket fallet i Kungsör bekräftar.
När det gäller terrordådet i norska Kongsberg, där fem personer sköts ihjäl med pilbåge, florerade rykten om att gärningsmannen kunde vara muslim. Kan det ha påverkat SVT:s beslut att sända presskonferensen med fingret på volymknappen? Det får vi aldrig veta. Men vi kan gissa.
“Muslim” är i och för sig ingen ras, men det indikerar att personen, troligen, har brun hud. Kanske gjorde den möjligheten någon i TV-huset nervös? Oklart, men som tur var visade det sig till slut handla om en vit konvertit – vilket betyder att SVT hade kunnat sända polisens presskonferens. Med ljud.
Lex Breivik.
När det gäller namnpubliceringar generellt ser den praktiska tumregeln ut så här: När SVT eller SR publicerar namn och/eller bild på en ännu inte dömd människa kallas det “allmänintresse”. När någon annan gör det kallas det “uthängning”.
Det finns andra tillfällen när SR och SVT slirat på lamellerna ur publicistisk synvinkel. Tillfällen där enskilda medarbetares politiska åsikter i värsta fall kan ha påverkat den objektiva journalistiken. Cecilia Uddéns Mellanöstern-rapportering och anti-israeliska aktivism är ett känt exempel. Söndertjatat rent av. Sanna Dryséns rapportering kring den utpekade islamisten Abo Raad ett annat. Turerna kring den historien var så många och komplicerade att det slutade med att Sveriges Radio beslöt sig för att, retroaktivt, förse Dryséns redan publicerade artiklar med varningsetikett.
Vid andra tillfällen har kritiken om politisering kommit inifrån organisationen och lett till uppslitande konflikter i offentlighetens ljus. Särskilt jobbiga var anklagelserna från SR-journalisten Amun Abdullahi som ansåg sig motarbetad av de egna kollegorna; hon blev anklagad för ”svartmåla somalier” (Sic!) när hon satte strålkastarljuset på den muslimska terrorgruppen Al-Shabaab och dess rekrytering på en fritidsgård i Rinkeby.
När SVT valde att använda pseudonymen “Hassan” i ett reportage om ungdomsbrottslighet blev medarbetaren Christian Catomeris så upprörd att han valde att säga upp sig från Agenda-redaktionen, till vilken han på den tiden var knuten. Den sista historien skvallrar, måhända anekdotiskt, men ändå, om den infekterade stämning kring brott och invandring som i många år rått även inne på SR och SVT. Man kan inte låta bli att undra vilka såna här historier som aldrig nått allmänhetens ögon och öron.
SVT:s ihärdiga avståndstagande från olika Sverigedemokrater, med hänvisning till den s.k. ”demokratiparagrafen” var, under en period, ett annat hett ämne i bunkern på Gärdet. Till slut blev de så graverande att programdirektören Jan Helin såg sig nödgad att gå ut med ett offentligt klargörande. Ett mycket bra sådant, ska tilläggas: SVT ska inte ”ta avstånd” från vad enskilda politiker säger. Oavsett om de är röda, gröna, gula eller blå.
Ovanstående exempel vittnar om att det finns en levande debatt internt på SR, SVT och UR – alltså om hur man uppfattas utåt; av allmänheten och av branschkollegorna. Det där är en debatt som är bra för ”demokratin”, även om det mesta stannar innanför koncernens väggar. Vi kan bara spekulera om hur det lät i fikarummet på den tiden Olof Wahlund var biträdande SVT-chef (sent 1960-tal). Wahlund pekades ut som informatör till socialdemokraternas åsiktsregistrerande “Informationsbyrå”. En historia som hakar i DN:s anklagelser mot Sveriges Radio och deras påstådda samarbete med Säpo och statsmedias roll i totalförsvaret. Kanske sitter det “mullvadar” där man minst anar det? Och kanske fanns det anledning, både för Säpo och IB, att jaga kommunister inne på SR och SVT när det begav sig.
I de flesta fall är det som – utåt – uppfattas som kalkylerade, politiska ställningstaganden av PS ett resultat av den mänskliga faktorn: Slarv, lättja, förvirring, VAB-trötta reportrar, allmän publicistisk osäkerhet och brist på journalistisk fingertoppskänsla. Ibland bottnar tokigheterna i konflikter och rivaliteter mellan chefer och redaktioner. Men då och då handlar det om medvetna strategier. Det är svårt att inte se den livstidstillsatta SR-chefen Cilla Benkös larmande om demokratins och den fria journalistikens förfall som något annat än en sån. Den globala journalistiken har i och för sig aldrig varit så fri, bred och diversifierad som 2026, men så sent som i förra veckan hävdade Benkö motsatsen. Ett kuriöst ställningstagande, om man inte ser det som ett inspel i Sveriges Radios ständigt pågående kamp för att försvara sin budget och helst se den utökas. Benkö skrev så här i Dagens Industri:
”Efter decennier som journalist har jag aldrig varit mer övertygad om vikten av oberoende och fria medier än nu. Ett pluralistiskt, välmående medielandskap, med starka public service- medier och välmående kommersiella mediebolag sida vid sida, minskar sårbarheten mot demagogi.”
Att hon räknar in ett starkt statsmedia i ett ”pluralistiskt, välmående medielandskap” är kanske inte så oväntat – det är staten som betalar hennes lön. Men är verkligen ”kommersiella mediebolag” det andra starka benet i den här ekvationen? Det finns ju en tredje kategori sanningssökare som Benkö helt glömmer/medvetet ignorerar: de bland SR och SVT-journalister så illa sedda ”medborgarjournalisterna”. Mediamakarna på TikTok, YouTube, Twitch, Rumble, Substack … vars tittar- och lyssnarsiffror (globalt sett) slår ut alla etablerade kanaler, inklusive BBC, FOX, CBS och CNN.
När den konservative, amerikanske YouTubern Tim Pool besökte Sverige 2017 anklagades han för att syssla med “fallskärmsjournalistik”. Rubrikerna när han åkt härifrån var talande.
“Nu är den över”… Och ordet “äntligen” hänger i luften. Fast Pools besök var nog inte slutet på något – det var början. Början på en ny och mer demokratisk era inom journalistiken.
Debatten om SR och SVT:s beställda, betalda och i slutändan friserade opinionssiffror är slutet på den gamla.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Dina fantastiska brev och dina vederhäftiga sammanställningar av kritik mot den statliga mediekoncernen, kommer att utgöra viktig remissinformation när väl en framtida regering tar tag i problemet public service. Mark my words. Tack!
Och ovanpå allt detta: SVT:s "underhållning"sprogram. Jag har inte tittat på SVT på årtionden, men man vet ju ändå vad som försiggår där, eftersom reklam för deras program dyker upp lite här och var. Som min "salig" man sa: JAG VÄGRAR TITTA PÅ NÄR KÄNDISARNA ROAR SIG. Det är ju samma människor som dyker upp hela tiden i SVT-programmen.