Jag tittade in i SVT:s humorholk igår. Jag fick för mig att jag skulle ta ett stickprov på några av deras senaste produktioner, bara för att få en känsla av var svensk humor befinner sig i dessa oroliga tider. Först tittade jag på “Koppla av” med Björn Gustafsson, sen på “Terese i kassan” och sist på något som heter “Per och Bettan” där det stora gaget verkar vara att en av huvudrollsinnehavarna bär rolig peruk.
Jag utgår från att ni inte sett något av de serier jag nämner, men det är okej. De flesta tittar inte på sånt och SVT redovisar heller inga tittarsiffror. De behöver inte. Pengarna kommer oavsett.
Innan jag startar motorsågen: jag vet att SVT är inte representativt för hela det svenska humorspektrat. Det försiggår mycket bra där ute i verkligheten som inte har ett dugg med public service att göra – tack gode gud för det – men SVT/SR är ändå den största mediala plattformen alla kategorier och deras genomslag är stort – like it or not. Deras statliga humor blir också ett slags måttstock på var samhället befinner sig vid varje givet tillfälle. Vad får sägas? Vad får inte sägas? Vem får man driva med? Vem går fri?
Jävla misstag det där, kan jag säga. Att gå in och kolla på svensk samtidshumor helt utan skydd. “Svenska Nyheter” har fortfarande sina poänger, de sticker ut kvalitetsmässigt, och Fredrik Anderssons ståupprutiner drar fulla hus över hela landet. Med all rätta. Men det andra…
Söte Jesus.
Jag har numera mycket låga förväntningar på skattesubventionerad humor, fast att det var så här kasst gjorde mig uppriktigt förvånad. Jag kastar in en brasklapp: jag såg inte allt. Och jag tittade inte klart på en enda av ovan nämnda serier. Förlåt, men jag pallade inte. Jag lider fortfarande av PTSD sedan jag försökte plåga mig igenom Özz Nujens senaste SVT-produktion från ifjol, den som handlar om en tokrolig invandrarpappa från Malmö som får ärva en massa pengar och flyttar upp med hela familjen till Östermalm. Jag tror den heter: “Sparka in vidöppna dörrar” eller något liknande. “Roliga rasstereotyper” möjligen.
W’allah. Jag svär: den och de tre killarna från Mellansel som också fick en teveserie av SVT… det höll på att förstöra mina förmåga att överhuvudtaget uppfatta humor. Permanent. Så jag tittar liksom med ett halvt öga på sånt SVT släpper. Man får konsumera det i små doser.
Ggiftig materia.
Efter att ha sett Speciellt Özzs serie började jag f.ö. känna en märklig avoghet inför roligheter överlag. Jag kände mig smutsig. Gör det fortfarande. Som att den där serien för alltid grumlat mitt sinne för humor; befläckat hela det svenska humorarvet. Visst, Hasse och Tage, Partaj, Hemma Hos, Nattsudd, Papphammar, Tre Knas, Kurt Olsson, Killinggänget, Lorry, Helt Apropå, THOR Radio, Clownen luktar bensin, Lilla al-Fadji, Karatefylla… allt kanske inte håller världsklass femtio år senare, men det fanns ändå en sorts genialitet i botten.
Dagens svenska humor är piss överlag och jag ska förklara varför:
Det har aldrig funnits så mycket att driva med i detta land som hösten 2024 – politiskt, medialt, yttrandefrihetsmässigt. Trots det fegar de allra flesta komiker ur. De river ut sig med flit. Varför kan man fråga sig? Kanske för att de vet precis var gränsen går. Speciellt de som har som huvudsyssla att producera humor åt SVT och SR. Bit inte den hand som föder dig. Spela den roll du tilldelats.
Jag tänker på en kille som Björn Gustafsson.
I tjugo års tid har han fått höra av etablissemanget att han är rolig, trots att han inte är det. Han företräder ett slags pueril icke-humor som precis i början, i fem minuter, var lite småskoj. En kille utan punchlines, en kille som inte kunde sjunga… men som ändå drog skämt och sjöng.
Ok, lite kul. Fniss.
“Ironi”.
Men med hjälp av PS har man dragit ut den där femminuterssketchen till en hel, lång “humorkarriär” som nu kulminerat med den obegripligt humorlösa humorserien “Koppla av”. En radda mördande långsamma roliga timmen-sketcher vars komiska premiss skrivs med eldskrift över himlen under de första tio sekunderna och sen knuffas vidare långt – långt – bortom originalidéns absolut bortersta rimliga gräns.
Serien “Artist in Residence”, en sorts realitysåpa om två holländska konststudenter i Sverige, bevisar å sin sida min tes om att vem som helst med rätt värdegrund kan gå upp på SVT och få gehör för sin pitch. Vem som helst. En huggkubbe. Özz Nujens svåger. Det finns inget dessa människor kan dra ur röven som inte en botoxad SVT-mellanchef kommer att tycka är “lite roligt” och värt att lägga två eller tre sköna skattemiljoner på för att förverkliga.
Jag säger inte att alla måste göra politisk humor, men tittar man västerut, mot USA (något svenska komiker alltid gör) har humorn aldrig varit så politisk som nu. Eller vass. På gott och ont. Kanske för att det blivit så uppenbart vad framför allt den globala vänsterns främsta mål är: Censur. Likriktning. Anpassning. Regnbågscertifiering. Ingen ska bli “kränkt”. Etc.
Det är just då vi ska streta emot extra mycket; när konformisterna och moralpoliserna försöker tysta alla “obehagligheter”.
Apropå det: så här ser en del av det inhemska humoristiska råmaterialet ut just nu:
– Vi har en regering som gick till val på minskad invandring och bekämpad kriminalitet men som när det kommer till kritan är helt oförmögen, eller ovillig, att leva upp till sina egna grötmyndiga utfästelser. En regering utan att dra på munnen knuffar fram namn som Jacob Forssmed, Paulina Brandberg och Pål Jonsson i strålkastarljuset. En regering som leds av den här mannen:
– Vi har en opposition bestående av kommunister, judehatare, “antirasister” och alkoholiserade helgtwittrare som på fullaste allvar hävdar att det största hotet mot Sverige är den fullt befogade rädslan för och fullt befogade misstänksamhet mot en människofientlig, antidemokratisk dödskult från Mellanöstern – inte den människofientliga, antidemokratiska dödskulten i sig.
– Vi har en socialdemokrati som leds av en kvinna som utan minsta tecken på avmattning staplar den ena PR-katastrofen efter andra på varandra (den illegala hemhjälpen, gråtattacken i riksdagen över islamisten Jamal Hamal, näpsningen i Skärholmen efter mordet på Mikael Janicki, DN-attacken på Henrik Jönsson, kombilotteriskandalen… Tobias Baudin…) och som därtill har samma diskreta charm som en lapplisa från Blängträsk.
Nurse Ratched på steroider.
Lägg därtill:
– En ständigt perplex, ständigt förvånad Rikspolischef som redan innan hon tillträdde meddelade att hon inte jobbar övertid och inte på helger. Detta i ett läge när landet tagits över av kriminella nätverk och klaner och 13-åriga kontraktsmördare dirigeras till sina offer på distans från Teheran.
– En somnambul kulturelit som leds framåt i nosringen av en nådig mecenat i form av svenska staten. Kulturarbetarna hålls på gott humör med hjälp av bidrag, stipendier, P3-Guld-bucklor och annat lull-lull. Människor som så fort de får chansen gallskriker om vikten av att hålla utkik efter alla former av “strukturell rasism”, men som kniper ihop ögonen och tittar bort som små barn när verkliga rasister tågar gatorna fram under terrorns gröna och gula banér.
– En journalistkår som i decennier sett som sin störta uppgift att, in i det längsta, förneka hur verkligheten ser ut. Dirigerade av överbetalda värdegrundskommissarier och sprängmätta Övertyckare som – utan att skämmas det minsta över sin skamlösa opportunism – varit med och piskat in fåren i rätt värdegrundsfålla.
Jag eldar upp mig.
Sorry, fruktansvärt, jag ber om ursäkt som Mona skulle ha sagt.
I vilket fall: detta (ovanstående) och mycket, mycket mer, går att göra humor av. Svart sådan. Farlig humor. På ett sätt är det svårt – jag vet – eftersom den svenska verkligheten numera är så skruvad, så ondskefull, att den är svår att parodiera. Det är inte längre Palme som inte vet vad en liter mjölk kostar (Hasse & Tage, “Under Dubbelgöken”, 1979). Men som komiker måste man försöka. Man kan för fan inte låta karaktärer som Morgan Johansson, Muharrem Demirok, GW, Guillou, Kristersson, Damberg, Wolodarski, Annie Lööf, Jonas Gardell, Anna Kinberg Batra, Anders Lindberg, Cilla Benkö, Eva Beckman, Nooshi Dadgostar m.fl passera helt utan andligt straff. Deras arrogans måste ha ett pris, om så bara i form av folkets hån och begabbande. Komiker har ett ansvar att rikta folkets uppmärksamhet mot dessa intellektuella halvfigurer och deras institutionaliserade hyckleri.
Som ni märker utelämnar jag SD ur uppräkningen.
Inte för att man inte ska driva med dem också utan för att de redan har varit måltavla för decennier av statsfinansierad “humor”. Dels för att de efter EU-valvakan (“Ausländer Raus”) och Jimmie Åkessons bröllop parodierar sig själva helt på egen hand.
Synd att sparka på den som ligger.
I vilket fall mår Sverige inte bra, det har alla fattat vid det här laget. Och visst, problemet med brist på verkliga humorister förbleknar i jämförelse med den terror i form av bombdåd, skottlossningar och massbilbränder som dagligen drabbar oskyldiga invånare i Sverige. Eller de mördade israelerna 7e oktober… de söndersprängda, palestinska barnen i Gaza och Libanon… Men ett lands humorister är en del av varningssystemet. Hajar ni? De ska fungera som kanariefågeln i kolgruvan; brandlarmet som börjar pipa när det minst passar sig. Ett lands humorister ska gå först i kampen mot fascismen.
Nej.
Inte Trump.
Den verkliga fascismen.
Jag fasar för framtiden.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Lorry hade inte gått att sända i det skitnödiga näste som Sverige utvecklats till. I stället har vi fått Terese i kassan. Vilket nerköp.
Jag håller verkligen med. Svensk humor var tidigare ofta ett mästerverk i ironi, parodi, underfundighet och på något vis genomtänkt intellektuell. Detsamma gäller till stor del reklam. Idag är praktiskt taget allt utom Fredrik Andersson ren dynga. Tillrättalagd ”humor” med svt-korrekt värdegrund och avskalade så att våra invandrare ska fatta och skratta är det nya genomtråkiga. Därav peruken. Och Özz.