Svenska kändisar har haft det bra i många år nu. Pandemin var ett gupp i vägen, visst, men i övrigt: en hyfsat lång rad av sötebrödsdagar. Det har räckt med att då och då byta profilbild på Facebook – från: ”Rör inte min kompis” till: ”I’m quadrupel-boosted!” så har man varit hemma. Och i skenet av sin till intet förpliktigande kvasihumanism har man kunnat fortsätta att, i lugn och ro, åka ut på årliga julturnéer och råma fram ”Helga natt” ihop med Sanna Nielsen – eller komma in i pausen på Doobidoo i halmhatt och röd lösnäsa, åkande på en enhjuling, så att populasen får slå sig lite på knäna och skratta bort ångesten över att det numera skjuts och bombas även i idylliska samhällen som Kattvik, Smygehuk och Morgongåva.
Många svenska kändisar försörjer sig på just sånt: att ihop med SVT och TV4 distrahera folket från vad som faktiskt håller på att hända med deras land. Missförstå mig rätt: jag menar inte Måns Zelmerlöv och Morgan Alling har ett större ansvar än andra att offra sig och säga obehagliga sanningar – de är clowner till yrket och det är helt okej. Det är väl snarare så att när den typen av underhållare också får moraliska ambitioner så kan det bli riktigt tokigt.
Maxim Gorkij sa en gång, apropå, goddagspiltar:
”När allt går lätt blir man fort dum i huvudet.”
Är Stellan Skarsgård, Pernilla Wahlgren och Veronica Maggio dumma i huvudet för att de skrev på den där olycksaliga appellen ”för Gaza”? Inte nödvändigtvis. Snarare är de drillade att reflexmässigt säga ja så fort någon vänsterknickedick ringer och frågar dem (eller deras pressansvarige):
”Ska ni inte stå med på senaste uppropet? Stå upp för bla-bla-bla?”
”Jo, självklart. Är det för en god sak?!”
”Ja! Jättegod!”
Och någon närmare förklaring behövs inte. Ingår ord som ”klimat”, ”anti-rasism” och ”flyktingar” skriver man i regel på. Det spelar ingen roll hur antidemokratiskt, intellektuellt ohederligt och kontraproduktivt uppropet är: det finns alltid en kändis (eller två) som tar chansen att profilera sig som ”socialt medvetna” och som hoppas att deras ställningstagande ska fungera som motvikt till den ytliga skit de sätter sitt namn under i andra sammanhang. Eva Röse är ett exempel på en sån person. Liksom Malin Darcy Poppy Mörner, Sania Claus Demina, Therese Krupa Syllner och en rad andra Ackebo-människor som tydligen finns på riktigt, på Söder i Stockholm.
Det är inget fel att vilja protestera mot att civila får sätta livet till i krig, men kanske hade man kunnat börja med ett upprop mot Hamas slakt av 1200 judar den sjunde oktober i år? Och kanske bör man fråga sig vems ärenden man i slutändan går? De religiösa fascisterna i Hamas älskar det villkorslösa stödet för “Gaza”. Tänk om Skarsgård, Maggio, Thunberg och de andra kunnat protestera mot att fegisarna i Hamas gömmer sig bland civilbefolkningen? Och mot att islam i slutändan vill ta över världen? Det hade varit något att hänga i julgranen. Vad är dessa kändisar förresten rädda för, apropå Expressen-faksimilen ovan? Bli av med framtida jobb om jag fattar saken rätt. Eller bli strukna från Bindefeldts gratisätarlista.
Ryggradslösa amöbor.
Har ni inte förstått att Sverige inte är Sverige längre? År 2023 går det inte att gå balansgång på staketet. Ni måste välja sida: medeltid eller civilisation, religiös fascism eller demokrati, jämställdhet eller stening av kvinnor, islam eller inte islam, slöja eller inte slöja, Seinfeld eller Pioneers of Tomorrow – den palestinska motsvarigheten till Sesame Street där barn får lära sig att räkna – antalet dödade judar.
Det är här frontlinjen går: inte vid ”klimatet” eller ”ja eller nej till vindkraft”, utan mellan två totalt diametrala världsbilder. Tyvärr fortsätter många politiker, inklusive statsministern, att glida baklänges i det sluttande planet. När muslimer blir “kränkta” (av än det enda än det andra) ska offentliga ursäkter genast framföras.
…trots att “kränkt” är ett helt subjektivt och mycket elastiskt begrepp som kan appliceras på precis vad som helst. Själv blir jag kränkt av socialdemokraternas accelererande hyckleri kring Jamal el-Haj och av Aktuellts allmänt låga verkshöjd. Behöver jag en ursäkt för det? Nej. Man kan stänga av. Eller välja att inte rösta på partier som främjar islam och segregering. Att en statsminister ber om ursäkt, retroaktivt, för att folk tvångssteriliserats eller deporterats till andra länder är helt i sin ordning. Att be om ursäkt för att någon förolämpat en sagobok eller en litterär figur – vansinne. Men där är vi nu: Ulf Kristersson är (misstänker jag) nödd och tvungen att försöka gjuta olja på terrorvågorna efter att en rad regeringar innan denna krupit och krälat för en totalitär dödskult.
Samtidigt går alltså ett knippe B- och C-kändisar omkring och vrider händerna över att de eventuellt förlorat en biroll i en sängkammarfars på Intiman för att den har en judisk regissör; och för att de själva skrev på ett upprop för Hamas. Eller Palestina. Sak samma. Den judiske regissören – å sin sida – är rädd för att bli mördad. Men för detta arrangeras inga massmöten på Sergels Torg där Sarah Dawn Finer bölar ut att det är dags att gå vidare.
På ett sätt ska vi kanske vara tacksamma för det.
De grönvita flaggorna hade antagligen vajat även där.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Efter en miserabel vecka med grått decemberväder och ännu mera politisk soppa är dina texter Jens, likt ett ljus i mörkret. Jag menar det av hela mitt hjärta. Annars lever jag med en slags domedagsstämning, allt kommer att gå åt skogen.
Jag hoppas att jag har fel.
Kan inte annat än att hålla med, man blir
bedrövad av att det finns så många godhetsknarkare som inte ser längre än
näsan räcker.