Svenska journalister – galna eller bara korkade? Del 1.
Länge agerade svenska journalister som att de var änglar – utsända från gud. Tack vare dem är vi i helvetet.
“We’re on a mission from god!”. Så säger The Blues Brother så fort de känner att de behöver motivera sin vansinniga framfart på restauranger, barer, motorvägar och köpcentrum i Chicago med omnejd. De kriminella bröderna, spelade av John Belushi och Dan Aykroyd, håller på att samla in pengar till ett katolskt barnhem och under detta kaotiska företag är allt tillåtet: stöld, lögn, bedrägeri, fortkörning, vandalism.
Ändamålet helgar medlen.
Länge var det just så med svensk journalistik och med invandrings- och kriminalitetsfrågan. Ändamålet – d.v.s. politikernas illa genomtänkta mångfaldsutopi – trumfade allt. Den – och risken att “spela SD i händerna”. Det handlade aldrig om hur världen faktiskt såg ut. Det handlade om hur man ville att den skulle ska vara. Önsketänkandet staplades i höga Jengatorn där brickorna bestod av uttryck som “kompetensregn”, “superekonomi” och “nyttoeffekter”.
Änglakören sjöng. Oavbrutet.
När det gällde invandringens negativa sidor användes kopiösa mängder Tippex för att korrigera narrativet. Man sminkade över problemen med hederskultur, klantänk och gängbildning samtidigt som man utsåg “den strukturella rasismen” till det stora samhällsproblemet. En taktik som med tiden väckte ett folkligt vrede och i förlängningen skänkte oss en spretig flora av “alternativa” nyhetssajter, YouTube-kanaler och poddar –med Avpixlat i spetsen.
Att läsa Avpixlat runt 2011-2012 var något förbjudet, på gränsen till oanständigt. Det var som att glutta i en bortslängd porrtidning i skogen när man var barn. Samtidigt gick alla mainstreamjournalister med jämna mellanrum in på sajten och smygkollade. Inte för att de trodde det som stod där – givetvis inte, allt var lögn och förbannad dikt – men ibland ville man se vad som hade hänt, på riktigt, därute i landet. Ibland behövde man kolla vem den gärningsman den egna tidningen skrivit om faktiskt var. Fanns det några utmärkande karaktärsdrag förutom de sedvanliga, “mörka kläderna”? Och de ojämna tänderna? Kanske t.o.m en… hudfärg?
Inom psykologin talar man om begrepp som “masspsykos” och folie à deux – alltså när två eller flera personer göder varandras galenskap och vanföreställningar i en nedåtgående spiral. Det finns varianter på tillståndet: folie à trois, folie quatre etc. Samt även folie en famille –'familjegalenskap' (Wahlgren, Myrdal, Kardashian) och folie à plusieurs –'gruppgalenskap' (DN Kultur, ETC, Aftonbladets ledarsida).
Människor som drabbas av sådana psykoser söker sällan vård. De inte är medvetna om sitt sjukdomstillstånd. Galenskapen har ofta satts igång av en auktoritet plus att den kommer smygande gradvis. I extrema fall utmynnar den i våld och ond bråd död. De “sinnessjuka” tror att resten av världen har gaddat ihop sig emot dem; att de är utsatta för en vittgående konspiration. Exempelvis av “judar”, “globalister”, “batikhäxor” eller “högerpopulister”. Eller som i Aron Flams och mitt fall: av public service (galenskapen finns i alla politiska läger.)
Ett av de mest kända fallen av folie à deux är de svenska tvillingsystrarna Ursula och Sabina Eriksson. Deras fall är exceptionellt och innefattar företeelser som mord och övernaturlig styrka. Den historien får ni dock studera separat – den är alltför osannolik och detaljrik för att hinna gå igenom här.
Vilken var den “auktoritet” som initierade den kollektiva galenskapen hos den svenska journalistkåren? Med risk för att spä på ett redan utbrett politikerförakt måste vi placera ansvaret där det hör hemma: hos Riksdagen och de sju på varandra följande regeringar som drev på den, i princip, gränslösa invandringen mellan 1991 och 2022. Regeringen Bildt, regeringen Carlsson III, regeringen Persson, regeringen Reinfeldt regeringen Löfven I, II och III samt regeringen Andersson. Jag vet – regeringen Kristersson har inte heller fått stopp på den tygellösa (anhörig)-invandringen, men jag inbillar mig att de gör vad det kan. Vi får avvakta med slutlig dom tills efter nästa riksdagsval.
Från första början, början av 1970-talet, var det i vilket fall Folkpartiet, VPK och Socialdemokraterna, som lanserade och drev igenom den ovetenskapligt grundade visionen om att Sverige borde/måste bli ett “mångkulturellt” samhälle. Idén om invandringen som en långsiktig vinstaffär kom långt senare och förfäktades då av alla partier utom SD.
LO:s Karl-Petter Thorwaldsson var inte ensam när det gällde vansinniga utfästelser som ovan, eller snarare: när det gällde barockt killgissande. Det fanns många andra politiker som målade med breda penseldrag och ljusa pastellfärger under den här perioden. Inte minst hos Moderaterna. Många, jag skulle säga de allra flesta, journalister valde å sin sida att okritiskt förmedla sagan.
Under dessa år styrde journalistkåren folkopinionen åt “rätt” håll med hjälp “rätt” val av bilder, rubriker, vinklar, tonfall och inte minst: rätt gästtyckare och experter.
Inte sällan grundande sig det journalistiska hantverket på vad journalisten hade för privata åsikter och på vilka myndighetsukaser de valde att hänga upp sin barnatro.
forts. i del 2.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Det som gör mig så förbannat vansinnig är att ALLA dessa rövhål slipper stå till svars för vad de ställt till med. Flera har till och med blivit belönade med styrelseuppdrag och toppjobb.
Tack Jens. Det är tufft när man nått toppen av Maslows behovspyramid. Det blir snabbt trångt däruppe på toppen när det ena onödiga och onaturliga behovet efter det andra skall tillfredsställas. Hur många myndigheter var det nu som vi skapat av våra skattepengar...? Måtte vi klara av att trilla ner från toppen utan ett tredje världskrig. Sätta fötterna på jorden igen, inse att vi fått hybris och sedan skapa framtidstro från en stark pyramidbotten där vi, återigen, strävsamt hanterar den grå verkligheten.