”Det är förjäkligt hur det har blivit”, tänkte Gråsossen där han satt på sin veranda och drack kaffe i det vackra sommarvädret. ”Ny skottlossning inatt. Mitt i centrala Stockholm. Och explosion i Örkelljunga. Och massknivskärning i Sunne. Och klanbråk i Visby. Och skenande lastbil i Arjeplog. Och balkongflygning i Nikkaluokta…” …fast å andra sidan: vad skulle man göra? Det gick ju inte att utvisa alla…
Han ruskade på sig och vände blad i tidningen, övergick till att läsa sporten. Zlatan skulle sluta. Jamen, se där: en invandrare som skötte sig iallafall. Och det hade ju funnits andra genom historien. Cyndee Peters var fin. När hon sjöng i Café Norrköping 1987. Och Martin Dahlin 1994. Och Fatima Ekman på sin tid. Och han greken, han som skrev böcker… Gråsossen läste dem aldrig när det begav sig, men han mindes att han känt stolthet över att en invandrare kunde komma till Sverige och lära sig svenska så bra att han till och med kunde ge ut böcker. Vad hette han nu igen? Teodorikis? Teodorakis? Nej, det var han med dansen, det… Hette han inte nåt med Kalifat…? Eller…? Nää… Gråsossen måtte ha förväxlat killen med nåt slags muslim… fast en vacker dag kanske en sån också skrev en bok på svenska. Allt var möjligt nuförtiden. Män fick mens och kvinnor vann i tyngdlyftning. Utvecklingen gick inte att stoppa.
Gråsossen tittade ut över nejden. Eller iallafall: över villakvarteret där han bodde, på behörigt avstånd från motorvägen och gångbron över till miljonprogrammet. Frid och fröjd rådde ännu i hans rike. Så långt ögat kunde nå. Han såg sina grannar påta i rabatterna, han såg dem studsa på sina studsmattor, tvätta sina bilar, dricka sitt lådvin… Vem kunde påstå att Sverige inte fortfarande var ett bra land? Världens bästa till och med. Trots allt. Visst finns det utmaningar men det var bara att plöja på, tålmodigt, som förr, med reformer och nysatsningar… en extra pappamånad där, en återinförd förmögenhetsskatt där. Det var så man byggde ett stabilt samhälle. Sten för sten. Avgift för avgift. Sen kunde man alltid hoppas att Miljöpartisterna gjorde slut på sig själva och försvann en gång för alla. Som pesten. Centern kunde ta deras plats vid bordet. Det hade de gjort förr. Den där nya killen… invandraren… han kunde nog växa in i rollen med tiden. Han fick sluta babbla om rasism bara. Lära sig att prata realpolitik. Dieselpriser och skogsavverkning. Sånt gick hem ute på landsbygden.
Kristersson skulle ändå aldrig klara fyra år med flåspellen Pehrson i baksätet, och Ebba med sina byxdressar och höga kindkotor… hon var snygg, det fick man ge henne, men var folk verkligen så ytliga? Röstade de med pitten? Ja, vissa gjorde ju det… bevisligen… I vilket fall kunde inte Magdalena mäta sig mot sånt. Gråsossen gillade henne, det var en duglig kvinna, för all del, men man fick inse att den där rösten inte var nån vinnare i längden. Den lät som Gul Blend under köksfläkten. Som en kvinnlig kåkfarare. Och så hade hon kärringfrisyr… var förjävla fyrkantig överlag när man tänkte efter… Nej, det skulle behövas nåt nytt och fräscht där framöver. Varför inte en snygg negress? En piffig iranska? Det gällde att passa på innan SD ersatte Åkesson med en sån; gjorde dom det kunde det bli kärvt vid nästa val.
De plingade till i mobilen. Gråsossen tog upp den och kollade: Avanza-appen.
”Vill du köpa…?”
Nej, inte just nu. För varmt. Fick bli senare. Kanske investera i Engelska skolan? Det var ju i och för sig inte bra det där med privatskolor, rent moraliskt, men vad skulle man göra? Det gick inte att ha ungarna i det kommunala längre. Där satt det tre-fyra tolkar och simultanöversatte i realtid för att alla skulle förstå vad läraren sa. Han hade sett klipp på nätet. Jodå. Hucklen och hijab i var och varannan bänk och det var berikande, såklart, men… många av dem kom från länder där man satt på jordgolv och ristade siffror och bokstäver i dammet. De var födda i hus gjorda av komockor som fått torka i solen. Det är klart att det blev kulturkrockar. Sverige hade ett ansvar att ta emot folk med annan hudfärg, men det fick ju finnas en gräns… En gång hade han, med egna ögon, sett en svarting komma cyklande med en levande höna bakpå. Killen hade klämt fast fågelns hals under pakethållaren. Mammor hade hållit för ögonen på sina ungar och själv hade han velat ropa nåt men hejdat sig i sista sekund. Såna råd i all välmening kunde lätt misstolkas som rasism. Och de kom väl ikapp till slut, även negrerna… om de fick några decennier på sig.
Gråsossen gick och hämtade en kall pilser i kylen. Han var ensam hemma idag. Frugan var på kurs nere på Västkusten med väninnorna. Yoga och isbad, eller vad det nu var. Han brydde sig så mycket, bara hon var glad. Man fick lära sig att tolerera varandra på ålderns höst. Till slut blev nån sjuk och då gällde det att man hade nån vid sin sida, nån som orkade visa solidaritet även i praktiken. Sånt gick inte att köpa för pengar. Sexlivet var dött sen ett kvarts sekel tillbaka, men det fanns andra världen i livet. Sprit tillexempel. Och öl. Och fotboll.
Gråsossen tänkte mycket numera på hur ålderdomen skulle bli. Han hörde skräckhistorier om gamlingar som låg och dog i sin egen avföring för att hemtjänstpersonalen inte pratade ett ord svenska. Kanske var det mesta högerextrem propaganda, men han hade bekanta som berättat liknande saker om sina egna föräldrar. Han kände sig inte helt säker på hur det skulle bli för egen del. Hans egen dotter hade sommarjobbat i hemtjänsten för några år sedan och hon kallade den ”en avstjälpningsplats för kleptomaner och analfabeter”.
Å andra sidan: var skulle de göras av? Det gick ju inte att alla invandrare gick och slog dank hela dagarna. Det såg illa ut. Dumt att provocera högerextremisterna i onödan.
På kvällen kom grannen över för att grilla och ta en liten rackabajsare. Grannen hade börjat rösta på SD. Det erkände han öppet. Gråsossen tyckte att det var för sorgligt, men han försökte att undvika att tänka på’t. Ville inte ha bråk. Grannen diskuterade desto hellre. Han la fram den ena skrönan efter den andra. Berättade om fruktansvärda våldsdåd runt om i Sverige. Saker som i många fall lät påhittade. Han berättade makabra detaljer – om mordet på Tommie Lind i Härnösand, rånmordet på 89-åriga Helga Stenmark i Norsjö, slakten av 57-årige Kjäll Gustafsson i Gislaved, våldtäkten på 11-åriga Luna i Skellefteå, handgranatssprängningen av 8-årige Yuusuf Warsame i Biskopsgården, massakern i Hallonbergen… han fäktade med armarna och eldade upp sig, pladdrade om ”Kalergiplanen” och ”Barcelonaavtalet”…. ”Operation Mockingbird”… ”Operation Northwood”… alla journalister var köpta! Av CIA! Även de svenska!
Gråsossen satt tyst och nickade.
”Jo… jo… så kan det säkert vara…”
Grannen gapade dumt.
”Vaddå ’säkert’?! Det här är FAKTA!”
”Jaså, minsann?”
”Jamen vafan, Birger, har du helt missat allt?!”
Gråsossen skrockade och sveper sin grogg.
”Jaja… men man kan inte hålla reda på allt som händer…”
Grannen blängde misslynt på honom:
”Men det är ju ditt land det handlar om! För helvete! Dina barn och barnbarns framtid! Fattar du inte vad som håller på att hända? Bryr du dig verkligen inte ett dugg?!”
Gråsossen ryckte på axlarna. Han visste inte vad han skulle säga såna här gånger. Det liksom låste sig. Innerst inne förstod han att nåt hade hänt med Sverige, något fundamentalt, men det tog emot att erkänna. Och han vägrade att gå in och läsa på Axpixlat. Där gick hans gräns. Han tittade på SVT. Det fick räcka. De tog ju ändå upp det mesta som hände i världen. Hon Hedenmo var bra. Vass. Och lite sexig. Pressade alla lika hårt och SD lite extra. Så som det skulle vara. SVT visste vad de gjorde.
Men grannen gafflade på. Nämnde en massa namn Gråsossen aldrig hört och inte tänkte ta reda på vilka det var… det var ändå bara fejk news. Eller A.I. Man fick passa sig numera vad man klickade på. Jordan B. Peterson, Joe Rogan, Henrik Jönsson, Karl Popper, Douglas Murray, Aron Flam, Thomas Sowell, Matt Walsh… What is a woman? Gender Wars! Died Suddenly! Det öppna samhällets fiender! Demarkationsproblemet! Gråsossen hade inte hört talas om en enda av dessa företeelser, men grannen gav sig inte. Han satt där och bankade i bordet så att glasen hoppade.
”För helvete Birger! Du måste titta på annat än Aktuellt och läsa annat än Aftonbladet! Du blir dum i huvudet!”
Gråsossen tittade på sitt armbandsur.
”Hördu, du ska nog gå hem nu. Det börjar bli sent.”
”Jaså, det säger du?”
”Ja.”
Grannen reste sig med en suck. Han såg uppriktigt ledsen ut.
”Du får väl leva kvar i din fantasivärld, då. Lycka till. Det kommer att behövas framöver.”
Gråsossen grymtade till svar. Utan att titta upp. Synd att det skulle sluta så här igen… men, men… det gällde att hålla rent åt höger. Och inte låta sig luras in på nya farliga tankegångar. Hitlers väg till makten hade gått genom medelklassen, genom såna som han själv. Det fick man inte glömma.
Skymningen sänkte sig över den välskötta trädgården. Över ölandstok och doftschersmin. Gråsossen svepte ännu en grogg och kände hur han försvann in i dimman. Han satt där och tänkte på sin far. Och sin mor. Och alla de som kommit innan dem. Han tänkte på berättelser ur sin egen släkt, saker han hört i barndomen. Mytiska ord och uttryck: Besman, häckla, täckraka, navare, timmersax, vask, garnvinda, svepask, flåhacka, vingspindel, tjärsmörja… Allt svagare ekon från ett svunnet lyckoland. Fast han hade fortfarande allt i bakhuvudet; berättelserna om ett annat Sverige där det fanns folk som led och svalt. Frös ihjäl. Dog. På riktigt. Det verkade så fjärran idag, men han visste ju att det var sant. Det var så förr. Det var hårda bud. Inga sötebrödsdagar. Och plötsligt en dag i januari 1952 stod Snoddas i radion hos Hyland och sjöng och allt blev ljust och vackert. Världskrigets fasor bleknade och försvann. Nästan för gott.
Gråsossen plockade fram mobiltelefonen och började fippla, med spritstela fingrar. Han letade reda på klippet på YouTube och medan syrsorna knirpade i bersån satt han tyst och lyssnade till den infantila texten. Den var som att lyssna på en bit av himmelriket, på något gott och rent och fint som aldrig mer skulle komma åter.
Och han grät tyst för sig själv.
Foto: @amixstudio
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Jag är så tacksam och glad att min framlidne Far skrev sin livshistoria färdig lagom till ingången 2010. Han gick bort mars 2014 och jag är så tacksam å hans vägnar att han a) fångade så väl vilken framgångssaga vårt land genomgått (han var född 1929) samt b) slapp att få uppleva allt det han i sin inledning förutspådde skulle hända med vårt fina land p.g.a. det han själv redan fångat upp vid ingången utav 2000-talet kring hur misskötseln av Sverige redan då var märkbar...
'Sorgligt' är inte ens ord nog att komma i närheten utav vad Sverige genomlidit och fortsatt genomlider som nation...
Har en gammal ungdomskompis, vått och torrt, vi ställde alltid opp för varandra. Träffats nu igen några gånger. Prenumererar på DN. Rapport och Aktuellt varje dag. Punkt.
Försöker prata och lirka, föreslår att jag kan länka lite andra ingångar, tipsar om tokar som Jens Ganman och Sista måltiden, där är det uppenbart inga rasister som driver agendor om den frejdliga invandringen som den störta elefanten.
Men nää. Frugan gillar inte att prata om sånt. Heter det.
Herr och fru Aningslös. Hur många såna finns det.? Tror det kryllar.