Svenska arketyper. Del 1 – Släpvagnsmannen.

Allt kan flyttas. Allt MÅSTE flyttas. Inget står bra där det står.

”Titta höger, sväng vänster. Hur jävla svårt ska det vara?”

En gång för många år sedan skrev jag en pjäs om Norrlands inland. Titel: ”Backa med släp”. Det blev aldrig så att någon satte upp pjäsen, men den handlade om hur det är att växa upp som ung man i den delen av landet. I gudsförgätna orter som Backe, Hoting, Kaxås, Tandsjöborg och Blattnicksele. Vad krävs? Vad förväntas? Vilka kunskaper har man (inte hen) nytta av i dessa universum? Vad skänker social status? Vad skänker acceptans? Kunna hantera en klarinett? Kunna skriva en dikt? Kunna tala begripligt om sitt känsloliv? Veta vem som brukade sucka uppgivet:

”Liv! Jag förstår dig inte…”

…eller vem som gned sin svarta fiol i eldglans röd.

Nej, bättre lyss till det spännband som brast, än att aldrig spänna ett… tja, spännband.

Ni fattar.

Och spännbandet för oss osökt in på en av våra svenskaste arketyper: gubbe med keps och släpvagn. Ibland är kepsen symbolisk, den finns inte, men den sitter där likväl, barskt nertryckt över det potatisformade huvudet. Ibland står det Ski-Doo på skärmen, ibland LRF, ibland Biltema. Ibland är gubben tjugo år gammal, eller fyrtio, eller sextio. Ibland har han utbildning, ibland inte. Ibland är han sosse. Ibland moderat. Det spelar ingen roll. En släpvagnsman är en släpvagnsman, oavsett när han är född. Och var. Hans existens är klasslös. Schablonmässig.

Personlighetsdragen är desamma: butter, fåordig, självsvåldig, patologiskt oförmögen att ta kritik.

Och att tillfredsställa en kvinna.

Såvida kvinnan ifråga inte vill bli tillfredsställd på just en släpvagn. Och fastsurrad med ett orange – eller i nödfall, ljusblått – spännband. Det där sista låter hemskt, jag vet, men ibland hittar man inga orangea. Och det ska givetvis vara den breda sorten, med ordentliga spännen och stora, aptitligt klickande kuggar.

Pratade vi om kvinnor?

Varför det?

När det står en halvfull IBC-behållare i ena änden av gården som behöver flyttas! Bums! Alternativt en möglig brädhög. Eller en snöslunga. Eller en jordfräs. Eller en gräsklippare. Eller alla släpvagnsgubbars ohotade favorit: en skoter. Färdmedlet som är byggt för att ta sig fram överallt, men som brukar tillbringa större delen av sin livstid fastsurrad på en trailer (uttalas ”trajler”) på väg mellan gud vet vad.

Det spelar ingen roll.

Vägen är målet.

Det är själva fastsurrandet och flyttandet som är grejen. Målet är inget, vägen är allt. Och med tanke på hur många vägar i Norrlands inland ser ut så behövs det rejäla spännband. Helst dubbla. Kanske en presenning också. Fast riktiga släpvagnsmän kör utan presenning. Att flytta en skoter inslagen i presenning är som att äta kola med papperet på. Folk måste ju SE vad det är man åker runt med på sitt fina släp.

IBC-behållare. Står alltid fel.

Stå inte där och såsa!

För så är det också: att den som behöver mer än fem sekunder på sig för att räkna ut åt vilket håll spännbandet ska vara vänt och i vilken springa tampen ska träs får räkna med att bli bryskt åthutad, undanknuffad, desavouerad. Iallafall om det finns en svensk släpvagnsman i närheten. Han har inte tid att vänta på tekniskt efterblivna skönandar som tror att de är till hjälp när de i själva verket bara är i vägen. Snorhyvlar som tror att de vet något om världen för att de läst sextio poäng statskunskap i Uppsala eller liftat tvärs över Australien. Nänä, gosse lilla. Här ska inte komma och kommas. Stig åt sidan och låt Släpvagnsmannen vissa hur en slipsten ska dras.

Eller ett släp ska backas.

Hans fru vaknar i gryningen och mumlar yrvaket.

”Men snälla Reidar … klockan är halv sex… vart ska du?”

”Flytta vedkapen.”

”Men det är ju söndag…? Reidar?”

Släpvagnsmannen justerar sin keps och går iväg, bistert mumlande. Det ser ut att kunna bli regn idag. Så bäst att flytta kapen innan det sätter igång. Fåglarna kvittrar. Det är första semesterdagen. Solen är på väg att stiga mot en klarblå himmel, men man vet aldrig. Flytta aldrig imorgon det som kan flyttas idag.

Han dricker sitt kaffe stående vid diskbänken, med en sockerbit fasttryckt i mungipan. Han bligar ut över villagatan med en blandning av harm och förtrytelse. Inga grannar är vakna än. Oduglingar. Latmaskar! På garageuppfarten mittemot står ett gammalt kylskåp som borde flyttas. Det har stått där i flera dagar nu. Det kliar i fingrarna på Släpvagnsmannen, men… han har sin egen vedkap att tänka på. Och sen en röjsåg, modell äldre. Och en mossrivare. Han kan inte åka runt och flytta andras saker också. Han kan inte knacka på en tidig söndagsmorgon hos grannen, som är precis nyinflyttad, och fråga om han ska köra bort kylskåpet?

Eller kan han det?

Nä.

Folk får sköta sig själva. Sköta sitt. För det gör Släpvagnsmannen. Han betalar skatt och sköter sitt. Han tittar på Tipsextra. Han somnar med hakan mot bröstet, snarkande, med en halvdrucken starköl i handen på lördagkvällen medan hans fru stickar i fåtöljen bredvid och minns den gyllene eran i deras äktenskap, för länge sedan, när hennes man bytte skjorta varje dag istället för vart tredje och inte automatiskt somnade över henne som en drogad valross, post coitus. Och ibland till och med frågade om det varit skönt för henne också.

Släpvagnsmannen muttrar nåt i sömnen där borta i soffan.

Han drömmer att han tvättar bilen och att han har hela tvätthallen för sig själv. Obegränsat med svampar och bilschampoo. Och en högtryckstvätt med ett utblås som ett jetplan. WOOOOOSSSHHHHH!!! Han drömmer ofta om såna situationer. I grunden är han en solitär. Han avskyr social interaktion, såvida den inte begås med likasinnade; andra släpvagnsmän, som man kan prata – korthugget – med om relevanta saker som däcktryck, vridmoment, drivmattor … lambdasonder … jakt möjligen. Jag frågade en släpvagnsman en gång, på skoj, lite på prov, vad han ansåg som varats olidliga lätthet? Köttets lust? Själens obotliga ensamhet?

Han log snett.

”Sånt dä’ tyll bry’ ja’ mej int’ om. Fli deck nu så får ja’ dra om spännbanna’, de’ där kom’ aldrig te å hålla.” (Fli deck. ”flytta på dig, klantskalle” på jamska förf. anm.)

Jag hade gjort misstaget att försöka surra lasten (en elefantofon) på egen hand. Jag tänkte att nånstans måste man ju börja och övning ger färdighet. Plus att jag hade instruktionsbladet till spännbanden att läsa från.

I släpvagnsmännens värld funkar det inte så.

Man kan inte läsa sig till dessa kunskaper. Antingen har man det i blodet eller så har man det inte. Ungefär som med svarta och rytm. En släpvagnsman bär keps redan som spermie. Han backar ur sin mors sköte med två fingrar nonchalant placerade på rattens nederdel, runt hörnet, utan att tjuvtitta en enda gång över axeln, han tittar bara i backspeglarna. Han rätar opp sitt välsurrade ekipage perfekt, utan att någonsin hamna i fällknivsläge, och fortsätter sedan ut i världen med nämnda keps käckt på svaj. Och powerboots. Och rutig skjorta och cargopants med flertalet funktionella fickor. Och en grundmurad övertygelse om sin egen, svenska förträfflighet. För som Simone de Beauvoir inte skulle ha skrivit:

”Man blir inte släpvagnsman, man föds som det.”

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---