Svensk media vs Trump.
En ojämn kamp. Endast Bildt kan rädda oss nu.
Jag vet inte hur många gånger gammelmedia räknat ut Donald Trump vid det här laget. Mannen som vunnit två presidentval i USA. Båda gångerna efter att ha varit dödförklarad både politiskt och juridiskt. En person som därtill, så när som på en halv centimeter, blev mördad under ett kampanjmöte i höstas.
Eller “föll” som det först hette.
Trump har, utöver detta, kallats galen, idiot, Hitler, fascist, rasist, sexist, svin, drummel, grobian, buffel, knöl, råbarkad sälle, ett barn, en fjant och inte minst: “ en fara för demokratin”. Detta efter att han, på demokratisk väg, vunnit de där två olyckliga valen.
Det sista behöver man inte gilla.
Och man behöver definitivt inte gilla Donald Trumps personlighet eller ledarstil. Men som ledarskribent eller välavlönad omtolkare av verkligheten på exempelvis SVT och SR måste man kanske ändå ha en viss förmåga att bortse från sina personliga antipatier när man ska ge sig på att bedöma internationella politiska skeenden.
Jag kastar sten i glashus här – jag vet – jag har aldrig kunnat bedöma exempelvis Reinfeldt och Löfven på ett neutralt sätt, men det beror på att den ene är en vettvilling och den andre en medelmåtta. Småhandlare i vilket fall som helst, sett i ett globalt, internationellt perspektiv. Det är det som är den springande punkten: Donald Trump är ingen småhandlare, vad man än tycker om honom som person, och han måste bedömas i ett större perspektiv.
Det största, till och med.
Fast svenska journalister utgår just nu, mer än någonsin, från sig själva och sin egna hemsnickrade värdegrund när de skildrar världen. Provinsialismen griper omkring sig: Tjump dum – orange man bad. På ett sätt är det naturligt. Man är alltid sig själv närmast, men när världen omformas på ett så dramatisk sätt som nu; när det gamla geopolitiska “paradigmet” förändras i blixtsnabbt tempo, kan man inte stå kvar och stampa på samma fläck hur länge som helst. Folket måste erbjudas uppdaterade analyser, annars kommer gammelmedia att tappa greppet om det omhuldade “narrativet”.
Kanske lika bra när man tänker efter.
I vilket fall är det fascinerande att se hur många svenska journalister som fortfarande vänder sig likt gnyende hundvalpar till en sån som Carl Bildt i hopp om att få tips och ledtrådar till hur de ska reagera på det som händer i USA. Turerna kring Lundin Oil, Gazprom, Vostok Nafta och East Capital är glömda och förlåtna. Liksom det skamlösa krämandet åt Blackrock.
Bildt är vår man i världen, vår ende!… även om det ibland är oklart exakt vad han bidragit med, annat än att han suttit i många styrelser och varit statsminister under en period när både statsskulden och rasismen steg till rekordnivåer.
Redan 1992 konstaterade brittisk press att Bildt med stor sannolikhet var född med övertygelsen att han var “mannen att leda sina obildade landsmän in i det tjugonde århundradet”. Hans hårdaste bedömare har kallat honom springpojke åt CIA, aningslös Erdogan-påhejare (pre-Trump), unghögerns Che Guevara (Anders Lindberg i Aftonbladet) och en person helt utan förmåga att läsa rummet. Det sista manifesterades med all önskvärd tydlighet i Rinkeby Folkets hus 1991 när en samling rädda invandrare – människor som fruktade för sina liv och trodde att Lasermannen skulle skjuta dem – möttes av en högstämt docerande Bildt som över huvudet på församlingen talade om “en motsatsernas fredliga dynamik” och (gode gud) “friktionsytor”.
Han retoriska magplask räddades endast av att han den gången flankerades av en medarbetare som – möjligen på grund av att hon tagit sig några stärkande järn strax innan framträdandet – fick för sig att stämma upp allsång ihop med infödingarna. Om hon inte gjort det hade vi kommit ihåg hennes chefs befängda framträdande på ett helt annat sätt.
Oavsett: våren 2025 är Carl Bildt svensk medias pålitliga “go to guy”-när det gäller alla slags utrikespolitiska analyser. Han och CNN och New York Times. De senare riktade f.ö. hård kritik mot Bildt i samband med hans medlaruppdrag under Balkankriget. Speciellt mot vad som ansågs vara en slapp inställning till massakern i Srebrenica, där över 8 000 människor mördades. New York Times anklagade Bildt för att vara obalanserat serbvänlig och för att se mellan fingrarna på angrepp på civila.
Glömt och förlåtet.
Det är Trump och Amerika som är fienden nu. Men fredens vindar verkar – tyvärr – blåsa och nu uppstår en märklig situation i Sverige. Vi är det land i Europa där mannen på gatan är mest välvilligt inställd till kriget i Ukraina. Ska vi nu arbeta för att hjälpa till med en fred (!) – som inte kommer att bli perfekt på något sätt (inte heller denna gång). Eller ska vi fortsätta driva på kriget? Ska Ryssland “provoceras tillbaka” eller ska vi försöka blidka dem med handelsavtal och fortsatta gas- och mineralaffärer? Vad leder till minst blodspillan i längden? Går sånt ens att diskutera utan att Oksanen får en direktsänd hjärtinfarkt i Sveriges Radios P1 och nätets alla “ryzzhatare” bombar sönder fredsivrarna med anklagelser om att vara “Putinistas” och “vatniks”?
Troligen inte.
I Sverige är det bara tillåtet med en åsikt åt gången, inte minst när det gäller Putins invasion av Ukraina. Hittills har alla nyanseringar sablats ner som form av landsförräderi; man anklagas för att ta emot pengar från Ryssland, man är en hopplös dåre… Det spelar ingen roll om man skriver: ja – Ryssland _ÄR_ en skurkstat, och ja Putin _ÄR_ en sadistisk psykopat som bör ställas inför krigsrätt… den som på minsta sätt kritiserar media för att agera som en vindflöjel i frågan ska brännmärkas.
Kanske inte så konstigt.
Många har investerat både pengar och politiskt förtroendekapital i att kriget ska fortsätta – i många år till. Nu verkar det bli annorlunda och svensk media står inför ännu en jobbig 180-gradersvändning med Finlandsfärjan i akvariumet. Man borde ha en viss vana efter debaclen kring “Russiagate”, “The Steele Dossier”, ”The Trump tapes” (där två prostituerade påstods kissa på Donald Trump på ett hotellrum i Moskva), Hunter Biden’s till en början icke-existerande laptop, New York Posts avstängning från gamla Twitter, Covid 19-virusets ursprung, sambandet mellan invandring och kriminalitet, Northvolt och det ”gröna guldet”, kanoniseringen av Greta Thunberg… samt en rad andra mer eller mindre pinsamma historier där media först gick ut hårt och sa: “SÅ HÄR ÄR DET OCH DÄRMED BASTA!”
…för att senare tvingas modifiera sina analyser.
I vissa fall kraftigt.
För att inte tala om alla intressanta sidohistorier som aldrig någonsin syns till i svensk mainstreammedia.
Jag skrev till Nike Nylander om just Kaloompshistorien när det begav sig; påpekade att en rättelse vore på sin plats. Hon svarade stressat. Avvisande. Jag fick intrycket av att såna rättelser inte står särskilt högt på agendan på SVT. Även om statstelevisionen för all del inrättat en egen ”verifieringstjänst” sedan dess.
Det är mycket som skulle behöva ”verifieras” i nyhetsflödet de sista tio åren. De globala katastroferna har avlöst varandra i ett rasande tempo, kommit slag i slag: ”flyktingkrisen”, BLM-upproret, #metoo, Covid 19, kriget i Ukraina, kriget på Gazaremsan, X, Elon Musk… journalisterna springer allt snabbare för att hinna med alla uppgifter, samtidigt som de snubblar på sina egna fötter i ivern att ”förklara” världen för oss vanliga dödliga.
De ser som sin gudagivna uppgift att stävja alla former av” desinformation”. Fast det är märkligt: ju hårdare de anstränger sig desto mer utvattnad och likriktad blir “sanningen”. Ibland rent motsägelsefull; som i fallet med Trump och Ukraina; Trump är en sinnessjuk diktator – men han arbetar för fred.
Folket tittar på.
Under stigande förvirring.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Carl Bildt denne självgode stropp ges gång på gång utrymme att fila på sitt genmäle med sina till synes statsmannalika retoriska gírlanger.
Jag häpnas över att denne lillgamla politiker decennie efter decennie kommer undan med att beskriva sakernas tillstånd och få det att låta som en analys. Tillför inget, åstadkommit nära på lika mycket, förutom ett ändlöst orerande med plattityder i en skrud av avancerad meningsbyggnad pimpade med ord som; förvisso, och dock, och ansenlig...
"Man har ofta frågat mig" inleder han ännu en mening med. Nej Carl, ingen frågar dig.
I ett ändlöst "namedroppande" försöker han få det att framstå som om han är en person som hör hemma bland de stora namnen i de historiska rullorna.
Och i varje möte med folket, det vill säga i mötet med journalister har han uppvisat en trumpliknande attityd och i sin arrogans menar att han inte kan ställas till svars av en simpel journalist och vägrar svara på frågor.
Hans hela livsverk är att urholka demokratin då han uppvisar en nidbild av ledarskap. En fjant som gjort det till en konst att föra sig i förnäma rum och framhäva sig själv.
Kejsaren har inga kläder på sig.
Ej heller glömma att... "Bildt satt i The Committee for the Liberation of Iraq och lobbade för irakkriget - han hade bjudits in av f.d. drektören för världens största vapenindustri, amerikanska Lockeheed Martin, Bruce Jackson. Bildt lobbade med artiklar i inhemsk och utländska tidningar - som tack inbjöds han även att sitta i styrelsen för Legg Mason som investerar i Lockeheed martin samt andra vapenindustrier, tobaksbolag och porrindustrier. Bildt investerade för en kvart miljon i porrbolaget Royce & Associates - Han "tjänade" 22 miljoner på Irakkriget."
Återigen en briljant analys, Jens! Hur skall svensk media reagera om Trump ställer till det med fred i både Ukraina och Mellanöstern? Ett fredspris vore självklart , men det kommer aldrig att ske....