Få av er kommer att orka plöja antologin “Public Service: En kunskapsöversikt” från Göteborgs universitet. Inte heller ni som jobbar på SR, SVT och UR kommer att göra det. Så jag har plockat ut några intressanta passager åt er. Så här presenterades f.ö. texten i statsmedia som var snabba med att dra följande slutsats:
De bekräftar alltså direkt sin partiskhet genom att vantolka rapportens “Nja” som ett glasklart “Nej – vi är inte partiska!” (Notera också distinktionen mellan “public service-medierna” och “public services nyheter”...). På ett sätt lite dråpligt men också rätt deprimerande att se hur statsmedia – via sina gigantiska digitala plattformar – så snabbt kan trycka ut ett budskap som inte rättvist avspeglar det som sägs i den aktuella rapporten. Medieforskaren Jesper Strömbäck har – apropå partiskhet – skrivit ett kapitel i den tillsammans med Adam Shehata. Den retoriska rubriken på kapitlet lyder: “Bidrar public service till bättre informerade medborgare?”. Svaret kommer på samma sida som frågan (så att skumläsande reportrar på Ekot och Aktuellt inte ska missa det.)
Pudelns kärna är förstås vad man menar exakt med “informerade” fast den frågan lämnar Strömbäck/Shehata därhän. Jag tror – för att peka på det vanskliga i såna utfästelser – att Rysslands medborgare är relativt välinformerade om kriget i Ukraina. Frågan är om informationen de får stämmer. Parallellt kan man ställa frågan: är svensken välinformerad (via statsmedia) om ex. brottsutvecklingen i sitt land? Om de bakomliggande orsakerna? Om de långsiktiga konsekvenserna av regeringens kriminalpolitik? Kanske. Eller så är vi, i vissa avseenden, lika felinformerade som ryssarna.
Strömbäck och Shehata hänvisar till flera studier i sitt kapitel och ganska många gånger till saker de själva skrivit. Inget fel i det, sånt är vanligt i forskarvärlden, men lite rundgång blir det. Den här brasklappen är dock intressant:
Vad detta betyder i klartext är att SR/SVT/UR kan vara bra om de producerar “kvalitet” och om politikerna inte har chans att påverka koncernens arbete. Vad som är “bra” teve- och radioprogram och vem som ska värdera detta fördjupar sig Strömbäck/Shehata av förståeliga skäl inte i. De många kopplingarna mellan svensk public service och regeringen har f.ö. Thomas Gür med flera skrivit om tidigare. Helt kort vill jag här påpeka att styrelseledamöterna i den stiftelse som i sin tur utsett Cilla Benkö (vd SR), Hanna Stjärne (vd SVT) och Sofia Wadensjö-Karén (vd UR) själva är politiskt nominerade. Och att ledamoterna i “Granskningsnämnden” utses av regeringen.
En intressant aspekt – kanske lika intressant som antologins slutsatser – är vilka som står bakom dem. Vilken ideologisk lutning har upphovsmännen? Den som tittar in på Jesper Strömbäcks sociala medier behöver inte sväva i okunnighet om hans politiska åskådning särskilt länge (se nedan). Jag misstänker att den åskådningen då och då slår igenom i hans forskning och kanske också präglar hans “ingångsvärden”. Inte minst i detta fall. Men det är min personliga teori. Ni får ta den för vad den är värd. Jag är fullt medveten om att min argumentation tangerar både ad hominem och “guilt by association” fast jag vidhåller att det är intressant att fråga sig vilket tankegods som format rapporten, helt eller delvis. Det är lika relevant att peka ut som att peka ut att Aron Flam och jag är partiska. Vilket vi är. Kanske mest för att vi under många år arbetat för SR/SVT/UR och bygger våra slutsatser på empiri.
Två citat från den här rapporten är värda att reflektera lite extra över. Läs det första och tänk på hur SR och SVT valde att lyfta fram den forskning som sägs visa att de “inte är partiska”. Fundera på vinkeln. Och på begreppet “lying by omission”. Om SR och SVT varit det minsta ärliga (och modiga) hade deras rubrik kunnat lyda: “Vänstervridning av Public service kan inte uteslutas.”
Fundera sedan på innebörden i citat nr 2 (ur kapitlet Hur står sig public services förtroendekapital? av Ulrika Andersson och Marina Gherzetti):
“En egen samhällsinstitution”. Ganska remarkabelt när man tänker på saken. Hur värderar man förresten behovet av en tjänst, hur förbättrar man kvaliteten på en produkt, om vissa konsumenter inte kan (eller vill, eller orkar) jämföra “före” med “efter”? Frågan är också vad en “folklig förankring” är värd om den är rent reflexmässig och hos vissa medborgare bygger på något som bäst kan beskrivas som institutionaliserad likgiltighet.
Vill du läsa mailväxlingen mellan mig och antologins redaktör Johannes Bjerling – gå till jensganman.substack.com
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Har för länge se'n slutat titta på SVT (och TV4) när det gäller nyhetsbevakning. Dom ljuger "by omission" genom att strunta i att nämna vissa typer av nyheter. Tar min nyhetsinfo när det gäller svenska nyheter helt från utländsk press, både höger och vänster!
Mycket bra, Jens!