Snörpkärringar.

Jag går förbi dem på gågatan i Östersund varje dag. Miljömedvetna kvinnor i karriären. Med rätt värdegrund. De blänger omsöm bedjande, ömsom skräckslaget när de ser mig.

Karen Selin, socialdemokratisk riksdagshen.

De finns i alla åldrar och storlekar – med både XX- och XY-uppsättning. Den vanligaste modellen är dock XX, mellan 35 och 45. Akademiker. Ofta välklädd; elegant Filippa K-kappa. Svarta kalvskinnshandskar. Stirrig blick. Rätt värdegrund.

Snörpkärringarna har noterat – perifert – det sista året, att något är på gång i Sverige. Det ligger i luften; ibland bokstavligt talat, lukten från brand- och krutrök. Eller bara koriander. Och ja – när till och med socialdemokraterna talar om “för hög invandring” – då har en gräns uppenbarligen passerats.

Frågan är bara: vilken?

Snörpkärringen är förvirrad. Hon/han har inte längre Annie att rösta på och det är synd för säga vad man vill, Annie var iallafall tydlig. Inget SD! Inga koncentrationsläger! Hederskultur, klanuppgörelser och sammandrabbningar på Järvafältet mellan regimtrogna- och icke-regimtrogna eritreaner i all ära – Sveriges största problem stavas Björn Söder och det där han sa om samer (vad-det-nu-var) i en ofta felciterad Aktuelltintervju för tio år sen.

Andra har i och för sig också sagt saker om samer. Saker som komplicerar den diskussionen, men… det är inte samma sak. Onödigt att ta upp vid julbord och andra sociala sammankomster..

Sveriges Radio.

Sveriges Radios Margit Silberstein, en annan förebild för Snörpkärringar (både manliga och kvinnliga) sa det bäst i en av sina viktiga och väl genomtänkta debattexter:

Dagens Samhälle.

Precis.

Tänk efter.

Det är just det många Svärjevänner inte gör. Och det leder rakt in i gaskammaren. Nej, jag menar inte Hamas – jag menar Björn Söder. Och SD. Fast samtidigt inte. Det är hursomhelst dit tankarna leder, med eller utan Silbersteins hjälp.

Tillbaka till Centerpartiet.

Snörpkärringarnas politiska hemvist. Tidigare politiska hemvist, kanske jag ska tillägga eftersom den nya killen… Maharaj… Demi… dekk… vad-han-nu-heter… inte alls är lika övertygande som Annie var. Han ser väderspänd ut på alla bilder. Pratar ledset om att han är “turk” – och det får man ju vara, men Annie var bättre. Mycket bättre. Och nu är hon borta. Vad ska alla snörpkärringar rösta på då? VPK? Nooshi?

Inte förrän hon tar på sig en BH.

Miljöpartiet?

Nä.

De verkar galna – på riktigt. Bara Magdalena Andersson kvar – landsmodern som spräckte glastaket. Stark kvinna som dessutom vågade visa känslor i Riksdagen när hon stod och grät över den där stackars araben. Sånt kan Snörpkärringen identifiera sig med. Fast, tja… det ÄR ju det här med islam och sossarnas myriader av kopplingar dit… det gör det svårt att rösta på dem. Snörpkärringen är för islam – i teorin – eller så här: hon är för religionsfrihet – men i praktiken verkar ju just islam inte helt feministiskt.

Från “Frufridagen” i Raqqa.

…och de länder där islam fått inflytande känns heller inte helt rättssäkra…

Teheran Pride.

Så vad ska man göra? Ge alla människor med kass värdegrund rätt i efterhand? De där jobbiga som försökte varna för att samhällsutvecklingen gick åt fel håll? Snörpkärringen hörde och såg dem redan 2014-15, jodå, men hon sållade bort dem som nazister. Det var enklast så. Den där bilden på ett drunknat barn på stranden… herregud… hur kunde man vara för sånt?!

Det gick bara inte.

I anständighetens namn.

Fast saker har förstås hänt sedan dess. Till och med i trygga lilla Östersund där vi fram till nu bara behövt bry oss om skidskytte och idylliska långfärdsskridskoturer på Storsjön.

“Det ser ut som lilla Mogadishu”, tänker Snörpkärringen och kramar sin medhavda yogamatta hårdare när hon skyndar förbi Domus ovansida. Hon kyssar fram mellan 70-åriga afrikanska kvinnor invirade i färgglada tyger och klungor av arabiska tonårskillar stinkande av testosteron och billigt rakvatten. Hennes son kom hem i förrgår, apropå det, och berättade att “ett gäng” börjat slåss på bussen när han var på väg hem från träningen. Snörpkärringen lyssnade förskräckt till hans berättelse om hur ekipaget nästan hade kört av vägen när en i “gänget” ramlat över busschauffören och hur de andra skrikit att han var en “hora” och att de skulle “knulla hans mamma” när han sa ifrån; mannen hade belönats med en blåtira för att han försökt styra bort sina tjugo ton stål och plåt från en kvinna med barnvagn som stod i vägen.

Snörpkärringen vågade inte fråga sin son vilka som var med i det där gänget, men innerst inne anade hon.

Jävla Åkesson. Jävla Lamotte. Jävla Hanif Bali.

Hon hatar att det finns såna som de! De borde inte finnas. Men de finns. Och nu sitter de där och grinar skadeglatt åt det som händer runt om i landet. Hånar sådana som henne som hela tiden försökt hålla emot barbariet genom att lägga upp BLM- vaccinboost- och Ukrainaflaggor i profilbilden på Facebook.

Snörpkärringen sträcker på sig där hon går.

Hon har valt att förbli humanist och det står hon för. Det är det som är skillnaden mellan henne och såna som Lamotte, Ganman, Arpi och de andra – hon har sitt människovärde kvar. Visst, hon har flyttat sina barn från den kommunala skolan till Engelska, men gör det henne till ett monster? Nej. Verkligen inte. Hon gjorde det inte för att hon har pengar, hon gjorde det för att hon vill att hennes barn ska få lugn och ro i klassrummet. En riktig utbildning. Det är svårt att lära sig multiplikationstabellen (på svenska) när man varje dag har en somalisk tolk i ena örat och en syrisk i den andra. Självklart är invandrareleverna tvungna att få hjälp de också, men de kan väl sitta i separata klassrum? Snörpkärringen vill inte ha segregering… som i den amerikanska södern. Hon är inte rasist, inte det minsta. Det är bara av praktiska skäl hon tänker så.

…och ja – hon och hennes man bor i en nio miljoners villa i övre Karlslund – där alla grannar är vita… men är det hennes fel? Invandrarna får väl plugga och jobba och spara de också? Som alla andra.

Hon skyndar vidare i snögloppet.

Så många jobbiga tankar i huvudet just nu.

…Jessicas son Alexander som kom hem en dag för ett tag sen och påstod att han från och med nu är en “Alexandra” och tänker börja äta hormoner. Herregud. Bara fjorton år gammal. Utåt sett hade Jessica blivit “jätteglad” och skrivit på Facebook och Insta att hon var “stolt”, men mellan skål och vägg hade hon brutit ihop. Alexander–… Alexandra hade fått gå till den jätteduktige Dr Sandqvist på könsdysforiakuten och enligt honom skulle det inte vara några problem att skära bort ungens penis, vränga den ut och in och sen tillverka en fullt fungerande snippa.

Visst finns det de som ångrar det irreversibla ingreppet när de fyller sexton, sjutton, men för de flesta blir det rätt okej. Alla föds hursomhelst med både han och hon i sig; ying och yang, bög och bi, socialdemokrat och moderat. Nej, kanske inte det sista. Men alla är vi skapade som Guds avbild. Såvida inte guden heter Ganesh, fast det är en annan sak.

Allt detta ser jag när jag passerar Snörpkärringen i folkvimlet. Allt detta kan jag utläsa i hennes jagade blick. Eller så har jag bara livlig fantasi. Men jag ser i ögonvrån hur hon noterar mig och hur hon skrynklar ihop näbben som grodan Kermit när någon förolämpat honom.

Jag ler vänligt tillbaka.

Kärlek är svaret.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---