”Sluta begå brott, för helvete!”

Kan Sverige anpassa sig efter den nya, amerikanska ghettokriminaliteten? Eller sitter daltandet med grova brottslingar i folkhemmets DNA?

Mannen på bilden heter Christopher Johnson. I juni 2015 arresterades han för rattfylla i Harris County i Texas. Johnson hävdar att poliskonstaplarna som skulle ta hans ”mugshot” blev så provocerade av att han stod och flinade framför kameran att de försökte strypa bort hans leende. Bilden ovan är från den kontroversiella fotosessionen.

Jag har ingen anledning att betvivla Johnsons vittnesmål och om storyn stämmer är polisernas beteende givetvis förkastligt. Men bilden är ändå intressant: den symboliserar (delar av) det amerikanska rättsväsendet. Ett rättsväsende där det av tradition varit tuffa bananer. Inget dalt. ”Three strikes and you’re out!” som Bill Clinton ropade, triumferande, åt alla rånare, bilkapare och hustrumisshandlare i mitten av 1990-talet – tre våldsbrott på raken skulle i slutändan ge livstids fängelse, något även socialisten Bernie Sanders röstade för när det begav sig. På den tiden ansåg till och med Joe Biden att samhället borde ta i med hårdhandskarna mot framför allt narkomaner och knarklangare. När filmerna på hans egen son Hunters vidlyftiga knarkande läckte ut i fjol var han desto tystare.

I Sverige ser det annorlunda ut när det gäller synen på brottslingar och det är på vissa sätt bra. På andra sätt dåligt. Bra för att fångar – i det stora hela – behandlas som människor (även om Sverige fått svidande kritik för sina långa häktningstider) och för att incidenter som den med Christopher Johnson är mycket ovanliga. Å andra sidan är det är dåligt för att gängen och mördarna skrattar åt de låga straffen och åt den låga uppklarningsprocenten på mord. Något SVT:s Uppdrag Granskning gjort ett utmärkt reportage om. Se det.

Misshandlar då inte svenska poliser misstänkta? Jo, givetvis. Fallen Osmo Vallo och Rolf Machnow vittnar om kraftigt övervåld i enskilda fall. Den s.k. ”Baseballigan” var känd för att systematiskt misshandla knarkare och småtjyvar i 1980-talets Stockholm (möjligen har de även ett statsministermord på sitt samvete), men det är svårt att se något liknande som fallet med Christopher Johnson ske i Sverige idag.

Jag tittar igenom arkiven och letar efter bakgrunden till vad vi ser just nu: ett rättsystem som av många betraktas som tandlöst – inte bara av kriminella. Halva väljarkåren, om inte mer, ropar på ”hårdare tag”… och jag behövde inte leta särskilt länge för att hitta flera reportage som på ett pedagogiskt sätt förklarar varför Sverige ser ut som det gör. Här är ett:

Året var 1973.

Bilden är högupplöst och går att förstora för den som vill läsa.

Man skulle känna “trivsel” på kåken.

Precis som i den gamla Lorry-sketchen: “Vi har ju ingen LOKAL!”

Jag vet, det framstår som parodiskt men synen på brottslingar har varit romantiserad i decennier. Långt innan feministerna på Aftonbladet började twerka till kvinnofientlig hiphop. Clark Olofsson fick beundrarbrev tidigt i karriären och sågs av vissa kvinnor som ”boyfriend material”. Det låter osannolikt, men sådan var tidsandan. Brottslingar var, än mer än idag, ”offer”. Det är svårt att tänka sig ett sådant här reportage 2022:

Året var 1966.

Clark behövde “ömhet”.

Den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer får ibland klä skott för att han på 1970-talet förespråkade den naiva ”kriminalvård” Jimmie Åkesson idag vill döpa om till ”Straffverket”. Geijers mjuka kriminalvård materialiserades dock inte ur tomma intet. Den var resultatet av decennier av en mer liberal syn på brottslingar och kriminalitet; redan 1859 grundades Fångvårdsstyrelsen, förlagan till Kriminalvårdsstyrelsen, Kriminalvårdsverket och Kriminalvården. Och vård implicerar sjukdom; något man är född med eller har dragit på sig. I sjukdomsbegreppet (det kriminella) finns också tanken om ”bot” inbyggd, en teori som torgförs även av människor som borde veta bättre; nu senast av advokat Abraham Zeito på Debattplats i Expressen.

Tanken att det alltid är samhällets fel att någon ”hamnar” i kriminalitet/blir angripen av kriminalitetens virus har sedan konsoliderats under flera socialdemokratiska regeringar. Grundtesen verkar vara kristendomens: ”Är det fel för den hungrige att stjäla en limpa bröd?” Resonemanget finns i Bibeln och utvecklades av den katolske filosofen Thomas av Aquino på 1200-talet (Summa Theologiae). I Sverige har Aquinos argument om etiska ställningstaganden vulgariserats till sound bites om ”rastlösa killar” som samhället ”inte ser tillräckligt”. Våra egna moderna filosofer levererar retoriska figurer i stil med: ”Vad har en sån kille varit med om? Vilka trauman bär han på?” (f.d Rikspolischefen Dan Eliasson). Medan kvällspressen kallar nermejning av oskyldiga för ”felskjutning”. Ett ord som för tankarna till skridskoåkningens ”felskär” och kanske på sikt skulle kunna bytas ut mot det mjukare ”missbedömning”? Eller varför inte ”fadäs”? Kanske är allt detta ändå logiskt i en skandinavisk kontext; ”Släpp fångarna loss det är vår…!” sjöng Birger Sjöberg redan 1922. ”Var männ’ska i sin själ vill väl… när grön naturen står!”

De naiva tankefigurerna lever i vilket fall kvar hos många politiker och tjänstemän och i slutändan kommer den här naiviteten att bli vårt fall. Det svenska rättsystemet är inte byggt för det som händer i samhället 2022. Gängkrig á la Bloods och Crips. Drive-bys, avrättningar på lekplatser och köpcentrum, förnedringsrån, bombdåd mot myndighetspersoner som socialarbetare och åklagare… Börjar vi idag kan detta system, i bästa fall, vara reviderat om tio år. Men tiden är knapp.

Och Morgan Johansson måste bort.

Det är det första och viktigaste steget.

Året var 1929.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---