Säg hej till SVT:s nya tittarsuccé.
Mats Knutson omtolkar verkligheten för medelklassen – Chang Frick gör det för potentiella school shooters. Men inte bara. Vanligt folk lyssnar också. I smyg. Liksom SVT:s programredaktion.
För ett tag sedan lyftes frågan inne på SVT: ”Skulle man kunna göra teve av ”Sista Måltiden” eller ”God Ton”? Ett slags direktsänd lightvariant? Kortare än originalet fast med samma tilltal och ”vibe”. Förslaget möttes av protester. Några tyckte att idén var intressant, andra sa ifrån. Uttrycket ”över min döda kropp” ska ha yttrats. Argumentet löd: Chang Frick driver en konservativ nyhetssajt. Han är inte neutral.
”Då skulle han ju lika gärna kunna stå i Aktuellt var och varannan kväll och kommentera inrikespolitik!” la någon till med emfas.
Ungefär som Anders Lindberg alltså. Eller för den delen: Hanif Bali. Fast det är förstås en annan diskussion: den om dubbla måttstockar. Låt oss fokusera på tanken med en tevesänd “högerpodd” för den är inte dum. SVT behöver visa Riksdag och tittare att man förstått att det senaste valresultatet innebar ett kulturell omvälvning. Sverige består numera inte bara av människor som längtar efter att få veta vad som rör sig i Belinda Olssons och Bianca Kronlöfs huvuden. Eller som skrattar hejdlöst när Mia Skäringer tar på sig en peruk och pratar Grumsdialekt. Eller lyssnar andäktigt på när Kulturnyheternas Kristofer Lundström rapporterar om dragqueens som läser porrnoveller för nyfödda.
Det finns ett växande folksegment därute som struntar blankt i ”den stora lägerelden” och vad SVT och Sveriges Radio än hävdar råder politisk slagsida i deras arbete med att skapa nya folkkära (se: harmlösa) profiler. Några kanske anser att jag överdriver? Ok. Tänk er ”Lantzkampen” i P1 fast med Destiny Amin som programledare. Tänk er ”Kära Annika” fast istället är det Rebecca Weidmo Uvell som brevväxlar pretentiöst med Tino Sanandaji – inte Annika Lantz med Emma Knyckare eller Dilan Apak. Ja, jag vet att du inte vet vem Dilan Apak är, sorry, och jag vet att jag använder Weidmo-Uvell alldeles för ofta som exempel på hemsk högertjej. Men eftersom hennes namn är ett sådant rött skynke för vänstern, d.v.s public service, tjatar jag på med det ett tag till. Förresten: om högern vill ha en egen Candace Owens eller Tomi Lahren får den väl lägga manken till och hjälpa till att bygga upp en; bjuda in sådana tjejer till poddar och evenemang, ta med dem på turné och tänka lite långsiktigt. Precis som SVT byggt upp Carina Bergfeldt och Nour El-refai. Eller på sin tid: Soran Ismael.
Ett annat alternativ för SVT när det gäller Det Nya Läget är att framhärda och blåsa på med fler serier som leds av uttalade vänsterprofiler eller människor med blåcheckad värdegrund (”bluecheck” är den lilla symbol som verifierade Twitteranvändare haft fram till Elons Musks illegitima övertagande av företaget. Förf.anm.) Lite på trots och för att visa att man inte viker sig för politiska strömningar, iallafall inte när de kommer från höger. Fast – oavsett vad Jan Helin och hans knähundar tycker på sina kontor uppe på tredje våningen på Gärdet har det svenska medialandskapet förändrats. Vi lever mitt i den stora omtolkningens tid. Förr läste du ledaren i DN och så var det bra med det. Du visste vad du skulle tycka efter att ha gjort det, speciellt om du var liberalt lagd. Eller så såg du en intervju med statsministern i Aktuellt och sedan förklarade Mats Knutson eller KG Bergström vad som egentligen sagts och menats. Och så var det bra med det. Statsmedia, DN och de andra hade tolkningsföreträde. De hade sista ordet. De satte agendan.
Nicht mehr.
Idag ser nyhetskonsumenten det som sägs i mainstreammedia som ett spel för gallerierna; hur det egentligen ”är” får vi reda på annat håll: i våra favoritpoddar och på s.k. alternativa nyhetssajter. Är du icke-vänster, eller rent av höger, lyssnar du kanske på ”Sista Måltiden” med Mustafa Panshiri, Omar Makram, Ashkan Fardost, Chang Frick och Hanif Azizi för att få din “second opinon”.
Eller på ”God Ton” med Per Lindgren och Hanif Bali.
Eller på ”Dekonstruktiv kritik” med Aron Flam. Eller på ”Rak Höger” med Ivar Arpi. De två första är på ytan grabbigt pladder, de senare har ett mer djuplodande, ”vuxet” tilltal. Alla fyra kompletterar i vilket fall det du hört i Sveriges Radio och läst i Aftonbladet. De knådar om det etablerade, erbjuder andra tolkningar, ibland tänkvärda, ibland flamsiga, ibland bittra, inte sällan uppfriskande respektlösa. Och pålästa. Per Lindgrens granskning av en granskning i förra avsnittet av God Ton är ett bra exempel på vad jag menar. Den kan ni med fördel lyssna på. Det borde även den svenska journalistikens svar på Tintin: Emanuel Karlsten göra. Även om något säger mig att han redan gjort det, med rodnande kinder.
Vilka lyssnar då på ovan nämnda forum?
Är det bara högermänniskor? Nihilistiska libertarianer och RedBull-fnissiga incels? Än så länge saknas vederhäftig forskning i ämnet men den kommer väl framöver. Någonstans filar någon på en D-uppsats i ämnet. Med tiden kommer någon att doktorera på garvintervallerna i “Sista Måltiden” och på Hanif Balis simultanförmåga när det gäller att lyssna på sin poddkollega och spela The Battle of Polytopia på telefonen samtidigt. Enligt uppgift utkommer MSB också snart med broschyren: ”Till dig som lyssnar på högerpoddar.”
FOX News succéprogram The Five hävdar att 20% av deras tittare räknar sig som demokrater. Det beror inte bara på att man släpper fram liberala analytiker som Jessica Tarlov, Harold Ford och Geraldo Rivera och (ibland) låter dem tala till punkt utan på att The Five är intressant att titta på. De konservativa programledarna Jesse Waters och Jeanine Pirro är förutsägbara rabulister, visst. Extremt enögda partigängare. Men ibland har de poänger, like it or not, och panelens stundvis bitska munhuggande är bra teve om inget annat. Man dras in i det. Jessica Tarlov har en hemsk röst men hon är orädd och står på sig. Ryktet säger att det är därför FOX konservativa redaktörer gillar henne.
(Titta från 1.20)
Allt det där har SVT och Sveriges Radio fattat. Man har också fattat att man blöder tittare och lyssnare i spannet 15-35 år. Trenden är stadigt vikande, även när det gäller webben. I en enkätundersökning visade det sig att även folk som inte tittar på SVT har förtroende för dem. Ett konsttycke och något som gör att vissa chefer lutar sig tillbaka med ett nöjt leende och fötterna på skrivbordet. Men public service måste ha tittare och lyssnare. Det räcker inte bara med “högt förtroende” i någon gall-up från Göteborgs universitet vart tredje år. Det är också därför man armbågat sig in på den kommersiella poddmarknaden. Det är därför man har kompletterande poddar som ”Det politiska spelet” och ”USA-podden”. Diskussionsprogram som på ett lättsamt vis fördjupar det som redan rapporterats i reguljära sändningar. Bakom etablissemangets Potemkinkuliss finns –kort sagt– numera ytterligare ett lager; poddar och bloggar som tolkar samtiden, mer eller mindre, fritt (detta kan man f.ö. läsa mer om i Aron Flams och min bok “Älskade Public Service” från i våras).
Skulle det fungera att lyfta in ett koncept som ”Sista Måltiden” i SVT på bästa sändningstid? Vad skulle konsekvensen bli? På fråga a) svarar jag nej. På fråga b) en välbehövlig uppluckring av åsiktsmonopolet. Det är en sak att Svensson får se Omar Makram bli avbruten av barnet Ådahl i SVT:s Hela Sverige pladdrar en enstaka gång – en helt annan att se honom lägga ut texten ostört i några minuter. Förr eller senare kommer vi att få ett program i svensk teve där fyra eller fem människor med helt olika politiska åsikter samtalar civiliserat med varandra under en timme eller två. Kanske kommer en, eller till och med två av dem, att ha icke-vänsteråsikter. Med hoppande programledare; alltså att man liksom The Five turas om att välja ämnen och leda samtalet.
Hoppas det blir förr.
Den politiska debatten i Sverige behöver något helt nytt och SVT:s ”Politikbyrån” är inte svaret.
Jag lämnar med er ett av tevehistoriens mer minnesvärda ögonblick. Gå in vid 01.20 och titta. Föreställ er något liknande i Skavland. Med Stig Larsson och Maxida Märak.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
@Jens, som jag ser det så är problemet större än du beskriver. Det handlar om att man i Sverige men även i USA och EU, s.k västvärlden (ett egentlige luddigt begrepp) har höjt upp en slags vänstersyn till vetenskap. Grejen är alltså att PS (Public Service) inte ser detta som olika politiska sidor utan man ser det som att "vänstersidan" är den vetenskapliga, faktabaserade och sanningsenliga sidan. Medan högersidan är mer fake news, bara massa åsikter eller vinklat.
Ta t.ex. klimatfrågan. PS är ju klimatalarmister men tycker själva dom bara håller sig till vetenskapen. Nu har t.ex. Elsa Widding ifrågasatt deras vinkel, hon förhåller sig då 100% till dom vetenskapliga rapporterna i IPCC. Ändå bemöts hon som anti-vetenskap av PS, vänsteretablissemanget och alla forskare (många som då lever på detta, follow the money).
Samma med feminismen, man har gjort det till en vetenskap genom "genusvetenskapen". Där skiljer sig Sverige dock mot t.ex. Norge som inte alls är lika radikala.
Poängen med att höja upp tyckande till vetenskap är ju också att man flyttar över bevisbördan. Detta kan ofta vara det viktigaste då det ofta är svårt att motbevisa saker och att man då ändå tvingas över kritiker in i ens egen problembeskrivning och synsätt på världen. Sen får förstås kritikerna nästan aldrig synas eller verka i PS så där stänger man även den dörren effektivt då det bara kort är ovetenskapliga åsikter. Debatten uteblir. Eller så blir det som du brukar prata om, två mot en där programledaren bara ställer kritiska frågor mot "högersidan".
F.ö. brukar man säga att det bara finns en mer säker vetenskap och det är matematiken och då är man inte ens 100% säker på den heller. Allt annat tyckande eller teorier alltså i nån form.
Tack Jens!
Hade lunch med hustrun idag i nåt jämrans köpcenter. Jag gillar inte köpcenter så jag var på lite tjurigt humör och fick ett av mina "frispel" där jag klagar på allt och alla. Fr a på hur det svenska s k etablissemanget genomsyras av diverse obegåvade papegojor. Jag vet ju naturligtvis alltid bäst så hustrun låter mig raljera friskt och nickar skickligt då och då för att få mig att tro att hon lyssnar.
"-Hur f-n kan den lille svensken tillåta att politikerna lägger ner hälften av fullt fungerande kärnkraftverk för att nästa stund prata om att det är bra med kärnkraft och att vi välkomnar de som vill investera??? Sedan står de i SVT och ger den lille svensken råd hur man sparar på el samtidigt som vi behöver lika mycket el som hela Finland för att tillverka dyrt fossilfritt stål som ingen kommer att köpa när verkligheten hunnit ifatt!!! Vart är vi på väg???"
Folk vid bordet jämte börjar titta snett på mig så jag dämpar mig. Inombords vill jag dock ställa mig upp i "foodcourten" och skrika och gapa. Känslan att vi behöver mängder av "Speaker´s Corner" i Sverige blir överväldigande. Jag vill ta en starköl för att lugna nerverna men lunchrestaurangen saknar licens...
Hej och hå...