Jag tittar på klippet med KSO Jonas Attenius i Slottsskogen i Göteborg. Även om det bara är ett utsnitt – det sas givetvis andra saker också – är det svårt att inte tänka ordet jubelidiot när man hör honom.
Inför en märkligt homogen publik (99% muslimska män) tar Attenius på sig den utrikespolitiska kostymen och talar salvelsefullt om kriget mellan Israel och Hamas som “hela världens sorg”. Han kungör också att “hans styre” klubbat igenom ett förslag som nu pausar utbytet med Israel och får för detta en stor applåd.
Kanske är jag cynisk men jag misstänker att Attenius utfästelser kan tolkas som att judar är skurkar. Något dåligt som ska bort. Jo, jag vet – han sa "Israel”, men man måste vara skapt som en nors för att tro att publiken inte översätter det till svin, grisar och huggormars avföda. Som det lär stå i Koranen. (Har någon svensk journalist vågat se efter om det stämmer?) Man måste därtill vara sällsynt aningslös om man tror att Attenius inte är ute efter att fiska röstar till sitt parti här.
Anti-semitiska röster.
Attenius framträdande följer på Magdalena Anderssons krokodiltårar för Jamal “Hamas” El Haj i Riksdagens plenisal – hennes oförblommerade apkonster inför hela svenska folket, partikollegan Lawen Redars sammelsuriska utspel om “blandad befolkning” och Heléne Fritzons sötsura uppsyn i den sista EU-valdebatten och jag vet, det sista exemplet är svagt för den som vill påvisa att socialdemokratin är en fara för demokratin, men oavsett: Fritzon förkroppsligar den moderna versionen av sitt parti: arroganta, von oben och miltals bort från det “vanliga” folk de säger sig företräda. Ni vet vilka jag menar: de tjugo procent av väljarkåren som i en annan tid varit gråsossar men som nu röstar SD. Inte för att de nödvändigtvis vill utan för att de upplever att ingen lyssnar på dem; för att man inte får säga att man tycker att islamiseringen och gängifieringen av Sverige är ett jävla piss.
Då är man – som ni vet – “nazist”. Detta medan muslimer världen över kan bära runt skyltar med hakkors och jaga judar på stan för att misshandla dem – utan att vara “nazister”.
Är det inte kuriöst?
Läs, noga, detta stycke ur Haznain Kazims reportage från Pakistan (ur Der Spiegel, 2010):
“A few days ago a white Mercedes built in the 1970s was driving ahead of me in the center of Islamabad carrying a family of seven. On the back was a sticker bearing a black swastika in a white circle. Underneath it read: ‘I like Nazi.’
It's not just Muslims who maintain this Nazi cult. A few years ago, a Hindu businessman in India opened a restaurant called ‘Hitler's Cross,’ complete with a portrait of the Führer at the entrance. Another Hindu sold bed linen emblazoned with swastikas that had little to do with the Hindu swastika symbol for good luck.
The sheets, pillow cases and bed spreads were advertised as being part of ‘The Nazi Collection.’ English editions of Hitler's ‘Mein Kampf’ can be found in bookshops even in the most remote parts of India. And Indian schoolbooks have been known to celebrate Hitler as a great leader.”
Läs även Meher Namads reportage från The Outline – om en plats där “Hitler” inte betyder något.
Trettiotalet.
Ånyo.
Och detta trettiotal existerar på många andra ställen runt om i världen. Fast det talar den svenska vänstern sällan eller aldrig om. Istället vill man ha hit mer människor från kulturer som hatar judar, som anser att kvinnor inte har samma värde som mannen och att Koranen trumfar den inhemska lagstiftningen. Så till den milda grad vill man detta att en ledande socialdemokrat ställer sig på ett podium och offentligt lägger fokus på att just Israel ska bojkottas. Inte diktaturerna Iran och Saudiarabien, inte Kina, inte Oman och Qatar, inte Turkiet, inte Uganda, inte Vietnam dit VPK:s gamle partiledare Jonas Sjöstedt emigrerade för att öppna kafé.
Utan Israel.
Undrar varför.
I och med Hamas fullskaliga anfallskrig mot israel den 7:e oktober – och de efterföljande galenskaperna, underblåsta av en stor del av det svenska kulturetablissemanget med Greta Thunberg i spetsen – är polariseringen av inrikesdebatten total. Det finns ingen väg tillbaka från det här är jag rädd och själv känner jag heller inga incitament att lägga tid och energi på att övertyga judehatare, islamister, kommunister och andra galenpannor om att jag har rätt och att deras världsbild är fel.
Jag har kommit att inse att jag avskyr dessa människor.
På samma sätt som de avskyr mig.
Ett problem. Alla förstår ju vad det leder till på sikt. På samma sätt som alla förstår att “organiserad religion” är en cancer som sakta men säkert äter sig in i den svenska samhällskroppen. Antagligen får man inte använda ordet “samhällskropp” eftersom Hitler nog också gjorde det. Och man får inte göra liknelsen med sjukdomar för det gjorde nazisterna.
I mina mörkaste stunder utgår jag från att vänstern, DN, SVT och alla de andra inte skulle ha några problem alls med om jag eller Jonas Attenius ställde oss upp och varnade för att judendomen är en cancer som äter sig in i den svenska samhällskroppen.
Där är vi.
Alldeles strax.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
ps. Jag tipsar om Malin Ekmans nystartade substack. Följ den. Supporta henne. En viktig röst i debatten. d.s
Tack Jens!
Angående Gaza undrar jag varför man inte i varje nyhetssändning därifrån ställer frågan ”Varför ger inte Hamas upp för att få ett slut på kriget?”
Av någon anledning är det alltid Israel som avkrävs ansvar medans Hamas tillåts (förutsetts) vara galna vildar.
Tyvärr är jag på väg att hamna i en evig svart stund. Det är så totalt obegripligt hur många svenskar, framförallt kvinnor, har fastnat i den svenska sekten som tillber islam och Hamas. Överallt manifesterar de i sina hijaber. I matprogram, fjantiga nöjesprogram, i reklam. Aldrig en motfråga om kvinnor som avrättas och torteras för att slippa skiten. Tala om systerskap. Nej så långt räcker inte godheten. En så länge har inte hatet helt drabbat mig, men mitt förakt för dessa förrädare är avgrundsdjup.