Rör inte min Nadim Ghazale!
Det går lite för fort för en polis – kanske. ”Fel” media rapporterar om det inträffade och ”rätt media” hakar på. Som så många gånger förr. Stort kackel i hönsgården utbryter.
Det intressanta är inte om public servicefavoriten Nadim Ghazale körde för fort eller ej. Kanske inte heller om han särbehandlades av sina kollegor. Det intressanta är medias sätt att hantera händelsen. Johannes Klenell på tidningen Arbetet håller ett indignerat försvarstal för sin vän, eller kanske snarare mot public service som haft det dåliga omdömet att rapportera samma nyhet som SamNytt – en av de ”extrema” sajter många MSM-journalister läser i smyg, dels som ett ”guilty pleasure”, dels för att de ibland hittar bra nyheter där som de kan re-writa och presentera för sina egna läsare. Fråga Chang Frick på Nyheter Idag, den som tvivlar.
Klenell skriver:
”Ghazale är en av alla de vars trovärdighet ska undermineras och röster tystas av althögermediesfären.”
Nu skulle man kunna vara elak och säga att Ghazale är den typ av debattör som ofta underminerar sin trovärdighet helt på egen hand. Han är ofta inbjuden till statsmedia för att uttala sig om än det ena, än det andra. Sällan är han särskilt påläst eller ens begriplig. Som häromsistens när han medverkade i Aktuellt och förslog att vi skulle ha ett system med ”kulturkompetenta” kommittéer som ska diskutera igenom konstutställningar och annat innan de går av stapeln. Så att det blir rätt. Och inte fel.
Jag känner förresten igen det där med att bli underminerad. Jag har själv råkat ut för det. Många gånger. Det tror jag såna som Henrik Jönsson, Josefin Utas, Aron Flam, Hanif Bali, Joakim Lamotte med flera andra icke-vänsterdebattörer också gör. Och visst, det ingår i spelets regler att debattörer med olika åsikter tar chansen att kasta skit på varandra ibland. Men Ghazale har ju fått ganska mycket draghjälp av etablissemanget också. Han är så långt i från ”tystad” en människa kan vara. Så här marknadsför han sig på sin egen hemsida:
I samband med hans obligatoriska sommarprat skrev för övrigt DN:
”Vi håller på att få ett samhälle där vanliga människor som Nadim Ghazale hatas bort från den politiska debatten.”
Sedär. Nadim är bara en ”vanlig människa”. Och ja… vanliga människor sommarpratar, vanliga människor tillägnas avsnitt av SVT:s ”Min Sanning”, vanliga människor är återkommande gäster i Aktuellt, Veckans Brott och Lantzkampen. Jag tror till och med att SR översatt Nadims sommarprat till arabiska. Eller om han kanske gjorde det själv för egna pengar (?). Poängen är att han är en av media mycket omhuldad person.
Och nu har han – kanske, kanske – trampat lite i klaveret. Han kanske körde för fort och han kanske visade upp sitt körkort för poliskollegorna och fick fri lejd utan åtgärd. Eller så visade han kanske upp sin polisbricka? Det får vi aldrig veta. Strunt samma. Israel är mänsklig cancer. Nej, förlåt. Det där sa jag aldrig. Och sa jag det menade jag det inte. Förlåt.
Johannes Klenell ondgör sig vidare över att SamNytt har en påstådd ”poliskälla” som grund för sin publicering. Citattecknen är hans. Alltså lite som att detta vore något suspekt eller anmärkningsvärt i sig: att som journalist ha en källa inom polisen. Nu kanske jag avslöjar något jag inte får, men… de flesta journalister har det. Polisen läcker som ett såll: både till Arbetet, Aftonbladet, Expressen, DN, SVT, Fria Tider, Kamratposten, Lyckoslanten och SamNytt. Lite beroende på vad poliskällan står politiskt privat. Och både journalister, och andra, gräver konstant efter träck i gamla dynghögar på sociala medier. Saker har dock en preskriptionstid (har vi fått lära oss). Det Nadim skrev för tio år sen är såklart inte representativt för hur han tänker idag. En sån som Jimmie Åkesson förändras aldrig – men nästan alla andra.
Hursomhelst: Johannes Klenell oroar sig för att Ghazales eventuella fortkörning nu ska krossa hans omsorgsfullt uppbyggda varumärke. Kanske är Klenells oro befogad. Just fort- och fyllekörningar är extra känsligt i Sverige. Ingen kommer undan såna: fråga Hyland, fråga Per Gharton, fråga Bert Karlsson, fråga prins Carl-Philip… Att köra för fort eller full, eller både och, är inget Svensson ser på med blida ögon.
Inte heller på judehat. Men det är en annan historia.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Jaha ja... då vann du över mig till att bli prenumerant till slut, haha. 85kr/mån är ändå billigare än terapi.
Det här får mig att tänka på en jämförande beskrivning av korruptionen i Sverige och annorstädes som Mustafa Panshiri så pedagogiskt berättade i ett föredrag en gång. Bilden han målade var tydlig och jag bär den med mig alltjämt. I grova drag gick den ut på att vi har maktkorruption på en annan nivå än i andra kulturer. Här i Sverige handlar det om nepotism och vänskapskorruption på en lite annan nivå hellre än att lägga en sedel under körkortet vid en poliskontroll. Men det hindrar ju naturligtvis inte att en vänskapskorruption kan ersätta en monetär muta vid en fartkontroll.
Maktkorruption är ett otyg oavsett om den utförs av medier (gamla eller nya) eller av myndighetsutövare, folkvalda eller i den privata sfären. Den är också en bra temperaturmätare på det allmänna tillståndet i nationen. Om korruption inte motarbetas utan tillåts få fäste blir det exponentiellt svårare att arbeta bort den för varje inträffat korruptionstillfälle.
Gemensamt för all typ av korruption är att det är alltid de skötsamma och laglydiga som får betala och sitta emellan. Ovärdigt helt enkelt.