En bekant ringde häromdan. Han hade behov av att snacka av sig. Om den allt mer svårnavigerade samtiden. I decennier har han rört sig i Stockholms kulturvärld där han jobbat med film och teater – och lite musik. Han är relativt känd och umgås med ännu kändare människor, men som han brukar säga med ett skratt:
“Att vara känd på åttio- och nittiotalet var nåt helt annat än att vara det nu …”
Han menar att det var enklare då. Inga mobiltelefoner. Inget Stoppa Pressarna. Ingen Palestina-lobby. Inget “I support the current thing!”
Och nej, det är inte Stefan Sauk det handlar om, men någon av hans kaliber. Någon som är på samma nivå vad gäller produktion, erfarenhet och folkkärhet.
Eller var i alla fall.
“Idag vet ingen jävel under fyrtio vem jag är”, som han sa nu sist. Med tillägget: “Vilket är rätt skönt, oss emellan.”
I alla fall: han ringde och berättade om – vad ska vi kalla det – den rådande “atmosfären” i hans bekantskapskrets, bland de människor som var megakända (i Sverige) för trettio, fyrtio år sedan. S.k. “household names”. Det är ett gäng som träffas då och då, inom jobbet, och på privata tillställningar.
Min bekant beskriver läget som bitvis spänt.
Och inte alltid så roligt, för politik går det inte att prata om längre – det är helt uteslutet. Alldeles för infekterat. Trump och USA – omöjligt. Ukraina – svårt. Vaccin – nej. Vindkraft – nej. Mellanöstern – glöm din dröm. Klimatet och barnsoldaterna – nix. Det är alltid någon som blir arg eller kränkt och min bekant beskriver umgängeskretsen som ett socialt minfält.
“Människor man känt hela livet, och som man älskar och bryr sig om … de har tappat det helt, vissa.”
“Får jag skriva det?”
“Ja, fast outa mig inte med namn är du bussig. Jag skulle tappa ännu fler vänner då och det vill jag inte. Allt det här gör mig så jävla deppad. Jag och mina polare har ju alltid kunnat snacka med varandra om saker, världens beskaffenhet om man så säger … men just nu är det som att allt blivit förgiftat. Allt är bara en enda stor ideologisk no go–zon.”
Jag lyssnar intresserat.
Inte skadeglatt, märk väl. Om nu någon skulle få för sig det. Jag tycker, i grund och botten, att det är trist att höra såna här vittnesmål. Jag känner igen det från mitt eget liv. Folk man trodde man kände och som plötsligt kan kläcka ur sig saker som:
“Ja, det var ju synd att det där attentatet misslyckades …”
Eller:
“Fattar inte att judarna kan se sig själva i spegeln.”
Man blir ställd. Vad ska man säga? Man ler osäkert. Skrattar till – lite för högt. Flackar med blicken. Håller käften, som den fegis man är. Det är inte värt att gå i clinch. Det är lättare att börja prata om nåt annat. Den senaste Netflix-serien. Sport. Skidskytte. Något harmlöst.
Något hjärndött.
Min kändiskompis berättar om en middag för ett tag sedan. Den var befolkad av en handfull kända personer som de flesta svenskar vet vilka de är. Ja, kanske inte de under fyrtio då, och inte de med invandrarbakgrund, och inte de papperslösa, och inte de som röstar på partiet Nyans, och inte de hemvändande IS-resenärerna … men väldigt många andra skulle känna igen deras namn och ansikten. De har varit med i framgångsrika teateruppsättningar, i biosuccéer, i revyer och några av dem dyker fortfarande upp i olika lek- och nöjesprogram.
Min kompis berättar om en helt vanlig, gemytlig middag i en fin gammal våning högst upp i ett hus någonstans på Kungsholmen. Eller möjligen Östermalm. (Jag har ändrat vissa detaljer för att avidentifiera honom). Det snackades och garvades, dracks vin och åts köttgryta. Stämningen var god. Ett lättsamt samtal överlag. Precis som det brukar vara i det här gänget. Men så visade det sig att någon runt bordet hade läst något och det på alldeles fel ställe – utan att riktigt kunna rå för det. Och utan att tänka sig för delgav han de andra sin observation.
Det skulle han inte ha gjort.