Vi nås av nyheten att Trumpadministrationen rensar ut ”farliga” böcker från olika skolbibliotek runt om i USA. Böcker som av en eller annan anledning anses ingå i det regnbågsfärgade DEI-paradigmet. Inget nytt under solen. Otyget att censurera böcker har pågått till och från i decennier. Den senaste stora kontroversen gällde Maia Kobabes Gender Queer – A Memoir som kom 2019. I samma veva – fast i andra änden av den politiska spektrat – svartlistades Ryan T. Andersons transkritiska When Harry Became Sally. Först plockades den bort av Amazon.com för att (i februari i år) tas till nåder.
Censurivrarna finns således på båda sidor om den beramade anständigheten. Och utrensning av böcker är på inget sätt ett amerikanskt fenomen. Jag talar med Joe Dunnigan på Banned Book Museum i Tallinn och han berättar hur deprimerande det var att sätta sig in i den omfattande litteraturcensuren i Afrika:
”Det öppnade dörren till en värld av mänsklig grymhet som jag inte trodde var möjlig”, säger han när jag botaniserar bland titlarna; bland böcker jag aldrig hört talas om, eftersom Afrika på många sätt är en vit fläck i svensk och europeisk media (och för att jag själv är för lat för att höja blicken från det västerländska).
När jag frågar efter svenska böcker visar Joe den här:
Tre titlar saknas forfarande i den svenska avdelningen: Nazihelvetet av Israel Holmgren (förbjöds 1942 – gavs senare ut under ny titel: Naziparadiset), Porten vid Johannes av Agnes von Krusenstjärna/David Sprengel från 1933. Samt Det här är en svensk tiger från 2019 av Aron Flam.
Jag höjer ögonbrynen åt den sista.
Och Joe kommenterar: ”Det kommer in människor från världens alla hörn i min butik och alla, även svenskar, blir förvånade när de inser att det finns böcker här även från deras egna länder. Bokcensur är ingen exklusiv amerikansk eller sovjetiskt företeelse. Det finns överallt. We’re in this together.”
I kölvattnet av Donald Trumps ukas i förra veckan om att det bara finns två kön tog försvarsminister Pete Hegseth chansen och ”uppdaterade” den amerikanska marinakademins bibliotek. Inte oväntat rök Maya Angelous Jag vet varför burfågeln sjunger. Plus hundratals böcker med ord som ”queer”, ”whiteness”, ”gender” och ”feminism” i titeln. Svenska Jenny Nordberg och hennes The Underground Girls of Kabul fick också åka med när den konservativa kvasten gick.
Borde allt detta oroa oss?
Ja. Såklart.
Men det är kanske inte USA som är det stora problemet här. De totalitära krafterna finns redan i vårt svenska samhälle. Ingen har ännu bränt Anne Franks dagbok i offentligheten – som svar på Rasmus Paludans och Salwan Momikas koranbränningar. Men Behrang Miri brände (bildligt talat) Tintin i Kongo på Kulturhuset så tidigt som 2012. Ett decennium senare var det dags igen när AdLibris plockade bort Paolo Robertos kokböcker från sin sajt och det fanns bibliotek som inte ville köpa in Tino Sanandajis Massutmaning när den kom 2017, med motiveringen att den inte kunde anses vara ordentligt ”faktagranskad”. Ett krav som, vad jag vet, aldrig rests för Sandro Scoccos eller Göran Greiders böcker och avhandlingar.
Dagens Nyheter kallade Sanandajis bok för en ”utmaning”. I bästa fall en humoristisk blinkning till titeln. Även om många mainstreamjournalister nog, på riktigt, såg hans trotsiga j’accuse som ett politiskt – och moraliskt – problem.
Det vill säga: en ”utmaning”.
I denna salvesfulla oro över ”problematiska böcker”/”problematisk konst” förenas, med jämna mellanrum, det svenska etablissemanget och de religiösa extremisterna. Vi minns turerna kring Sadaf Ahmadis konstutställning i Borås, Moderna Muséets njugga inställning till Lars Vilks rondellhund, när Stadsarkivet i Malmö täckte över potentiellt ”provocerande” litteratur om Förintelsen samt inte minst: Erik Fichtelius prilliga intervju med Kajsa Norman om hennes ”kontroversiella” bok Sweden’s Dark Secret – The Unravelling of a Utopia. SVT:s prilliga agerande i kölvattnet av densamma är också värt att nämna.
Det vore, kort sagt, ett misstag att tro att Sverige är mycket bättre än USA när det gäller censur.
Ju mer jag hör från Trumpadministrationens yngre, kristna/katolska falang desto mer beklämd blir jag i vilket fall. De är religiösa fanatiker, men tyvärr också världens hopp gentemot diktaturer som Kina och Iran. USA (och i förlängningen Israel) är den sista försvarsmuren mot ”radikal” islam – det vill säga islam – och det behöver man inte gilla. Men så är det. Som bekant kan vi numera räkna bort både Tyskland och England när det gäller kampen för västerländska ideal i allmänhet och yttrandefrihet i synnerhet
I Sverige skulle socialdemokratin, och för den delen borgarna, kunna utgöra ett alternativ för de som vill ha den sekulära, jämställda demokratin Sverige kvar. Tyvärr kröker de (och andra) rygg inför de religiösa krafterna. SAP kan t.o.m tänka sig att liera sig med ”antisionisterna” (läs judehatarna) i VPK för att återta makten från Tidö.
Jag antar att de resonerar som så:
”Kan Moderaterna och de andra använda SD som stödhjul kan vi använda VPK…”
Det finns en iskall logik i det resonemanget; VPK må vara nerlusat av judehatare, men tja… SD/BSS och deras ständigt återkommande kopplingar till högerextrema miljöer. Vad är egentligen värst? Det ena tar ut det andra och politics make strange bedfellows.
I mitten står vi som varken vill hoppa i säng med kommunister, islamister eller nazister. Till vem ska vi vända oss? I det stora hela? Vi sneglar västerut för där verkar det ske en viss tillnyktring när det gäller migrationspolitik och synen på brott och brottsbekämpning. Trumps krig mot mordkommandon som MS-13 och Tren de Aragua är fullt rimliga. Man skulle vilja se samma beslutsamhet i Sverige. Men ack… så kommer bakslagen: historier som den om Abrego Garcia, dödförklarandet av levande migranter och på det: Pete Hegseths totalitära bokutrensningar…
De för tankarna till Pinochet och hans hejdukar när de i början av 1970-talet brände konstböcker om kubism – detta eftersom sådana kunde misstänkas handla om Kuba. Ett liknande fall av idioti som ligger närmare i tiden: när barnboken Brown Bear, Brown Bear av Bill Martin jr förbjöds i Texas år 2010. Den påstods ”glorifiera Marxism”, men ganska snabbt kom det fram att censurivrarna förväxlat Martin med den Bill Martin som gett ut boken Ethical Marxism – the Categorical Imperative of Liberation.
Shit happens.
Eller som Trumpadminsitrationen verkar resonera både när det gäller utvisningar av kriminella och farliga böcker: man kan inte göra en omelett utan att knäcka några ägg.
Tiderna för de som hoppades att vi faktiskt lärt oss något av George Orwell är, i sanning, deprimerande.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Tänk att man fortfarande är rädd för böcker i en superdigitaliserad värld, internet och sociala medier.
Men det ska ju censureras där också, och det blir nog en värre.
Jag såg att Bill Maher besökt Vita huset, episk monolog efter det.
(youtu.be/RxlopbcfXpQ?si=mmdhwRRHRMLp-CoZ)
Ja tyvärr får man nog vara öppen för att det kommer exempel på att pendeln nu slår tillbaka lite väl långt på ett antal områden - sorgligt att politik alltid ska vara så här skitigt. Man önskar så hett att den egna sidan skulle kunna hålla sig med en högre etik och inte hemfalla åt samma typer av övertramp. Det är ju lika fel i vilken riktning övertrampen görs