Olikheter gör oss svaga.
”Diversity is our strength”. En slogan många använder – inte minst myndigheter och organisationer. Men exakt VARFÖR ”olikheter” skulle göra oss starka är fortfarande en obesvarad fråga.
I dessa dagar kan det vara intressant att fundera över två specifika tal:
– Antalet anställda på Säpo – 1400 st.
samt:
– Antalet våldsbejakande ”islamister” i Sverige – 2000 st.
Man kan också fundera över det faktum att det krävs minst fyra Säpo-anställda för att hålla en person under uppsikt dygnet runt. En omöjlig ekvation i längden således – detta att förhindra terrordåd. Inte minst eftersom Säpo beräknar att det finns ytterligare 1000 personer som travar runt på gator och torg och (i värsta fall) funderar över var man bäst placerar en bomb. Detta av helt andra skäl än att nån bränt en Koran (jag talar om AFA, NMR m.fl.).
Så även om Säpo vet vilka dessa sammanlagt 3000 personer är kan de inte göra särskilt mycket för att garantera allmänhetens säkerhet. Sverige förlitar sig till största del på Guds försyn just nu. På tur och tillfälligheter. En och annan ful fisk fastnar förstås i polisens garn ibland, men de flesta gör det inte. Matematiken är emot oss.
Skrämmande, inte minst med tanke på att det inte är speciellt svårt att placera ut och spränga en bomb i Sverige. Det får vi bevis på mer eller mindre dagligen. Tack och lov är de kriminella, sekulära bombmakarna mest intresserade av att skrämma varandra, de bränner av sina laddningar nattetid och i enskilda trappuppgångar. Det är såklart illa nog, men skadorna har (hittills) varit begränsade. Poängen är att den som vill ställa till enorm skada på allmän plats i Sverige, med många dödsoffer, relativt enkelt kan göra det. Det var f.ö. inte så länge sen det höll på att gå helt åt helvete mitt i Stockholm.
Minns ni?
Och inatt: Djursholm och Linköping…
Får man förresten uppträda maskerad på offentlig plats? Eller runt skyddsobjekt som Riksdagshuset och Regeringskansliet, exempelvis i samband med en demonstration? Nej, det får man inte men jag gissar att det inte skulle vara några större problem att knata runt i burqa på samma platser, som åskådare, i ”anslutning till” demonstrationen. Jag skulle vilja se den vakt eller polis som vågar ingripa mot en sån individ. Det skulle antagligen bli ”George Floyd 2 – The Resurrection”.
Jag satt på T-banan för ett tag sen, apropå paranoia. Två män från Mellanöstern eller bortre Asien satt mittemot och talade upprört med varandra. Jag fattade inte ett ord av vad de sa men jag tänkte, fördomsfull som jag är:
”De kanske sitter och planerar ett terrordåd….”
En äldre svensk dam tittade också på dem, fast inte misstänksamt utan med ett gillande småleende. Jag undrar vad hon såg? Mångfald? Broderskap? Hon kanske pratade männens språk och visste att de pratade om kakrecept. Allt är möjligt. Men det lät inte som kakrecept. Det lät som aggression. Vilket för oss in på textens rubrik: olikheter. Ni vet att det är fint att gilla såna numera. Och fult att gilla likheter; gilla sånt man känner igen sig i, socialt och kulturellt. Fast det gör jag – personligen – och jag misstänker att många andra också gör det. I smyg. Det är bara att titta på hur folk väljer att bosätta sig. Somalier bor där andra somalier bor, vita DN- och SVT- journalister bor där vita DN- och SVT-journalister bor. Den senare kategorin gillar olikheter och mångfald i teorin. Inte i praktiken.
Hollywood gillar också ”mångfald”. Till en viss gräns. (När såg ni senast en asiatisk man i en amerikansk eller europeisk porrfilm?) Den svarta, amerikanska communityn i USA älskar i vilket fall konceptet; de älskar att annektera andra kulturers sagor och legender och göra om dem till sina egna. Svart Cleopatra, svart Snövit, svart James Bond, svart John Holmes etc. Lite som när Elvis, Bill Haley, Stones m.fl. ”lånade” rock’n rollen från svarta slavättlingar. Och tja… det är väl ett slags poetisk rättvisa. Ibland vinner man, ibland förlorar man.
Jag önskar i vilket fall att journalister kunde bli bättre på att ställa följdfrågan: ”Varför är mångfald/olikheter bra?” när någon hävdar denna tes, men jag har faktiskt aldrig hört det. Alla bara nickar instämmande när begreppet förs på tal. Och visst, tolerans och nyfikenhet är bra saker (oftast) men att Sverige blev ett så framgångsrikt under efterkrigstiden fram till mitten av 1980-talet (typ) berodde inte på att vi var ett ”diversifierat” samhälle. Det berodde – bland annat – på faktorer som kulturell homogenitet, frånvaro av social oro, klassrum där det var lugn och ro och där det gick att studera… etc.
Sverige 2023 är ett hårt, stissigt, stressat – mångkulturellt – samhälle, präglat av religiösa konflikter och spektakulärt våld på allmän plats. Vi har bytt vår tidigare roll som en av världens främsta innovatörer/teknikutvecklare till ett land som – av någon outgrundlig anledning – främst ska vara en ”humanitär stormakt” och därmed tummelplats för allsköns terrorister, bidragsfuskare, så kallat ”papperslösa”, religiösa extremister och kriminella ligor.
Ett idiotiskt byte.
Går det att backa bandet?
Nej, tyvärr.
Det är ju det det inte gör.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
1400 anställda på SÄPO, den uppgiften stämmer säkert. Men....hur många jobbar på HR? Hur många håller på med kommunikation? Hur många är livvakter åt Magdalena? Hur många bevakar arga svenskar på sociala medier?
I slutändan är det inte många kvar som jagar bombgubbarna.
En artikel dök för övrigt precis upp i flödet; Malin Berghagen flyttar ut till landet på Järvsö och skall odla örter tillsammans med sin nya yngre fästman. Klimatsmart val... Malin visar vägen ut för PK-eliten i stan som börjar tycka att det är lite väl mycket skägg på gatorna. Nu blir det en grön våg och reportagen från örtodlande halvkändisar kommer att dugga lika tätt som det är mellan intagen av ångestdämpande "örter" hos sagda elit....Hej och hå...