Jag har slutat att irritera mig på ”Nordegren & Epstein” i P1. Jo, det är sant. Numera ser jag på programmet som en konstinstallation. Eller som en ständigt pågående sketch. Ungefär som DN Kultur. Jag lyssnar i och för sig sällan aktivt på Thomas och Louise men när jag av misstag får in P1 vid den tiden på dagen, oftast under bilkörning, kan jag dröja mig kvar en stund och lyssna under stilla nyfikenhet. Knogarna vitnar runt ratten men oftast går det bra. Jag försöker påminna mig om att vara förlåtande. Så som jag vill att andra ska vara förlåtande mot mig. Det är bara två vanliga, i det stora hela harmlösa, människor som sitter där och pratar – för skattepengar visst – men det finns värre saker att reta upp sig på här i världen.
Samtidigt kan man inte ta ifrån Toker och Butter att de är två av Sveriges Radios mest profilerade namn. Under åratal har kanalen hamrat in deras röster i våra medvetanden vare sig vi vill eller ej. Det är en del av det moderna Sverige. En del av vårt framtida kulturarv. En del av vår folksjäl rent av. Som Farbror Sven och Barnens brevlåda. Som trettioåriga kriget. Som Clark Olofsson. Louise förnumstigt anklagande kadens... interfolierat av Thomas korthugget koleriska ”NEJ!” när hans programledarkollega frågar om han tycker om gröt, om han brukar gå i sömnen, om han känner av sin förstorade prostata, om han har besökt Åmål, om han brukar tänka på att universum är oändligt eller någon av de tusentals andra trängande spörsmål Louise måste ha svar på.
På de flesta sätt är det ett obegripligt koncept, både intellektuellt och radiomässigt Men Louise frågar ju inte för att vara elak utan för att... tja, för att hon verkligen vill veta. Jag utgår från det. Vissa saker kan man i och för sig tänka tyst i sitt eget huvud men Louise Epstein fungerar inte så och vaddå, sändningstiden ska ju fyllas.
Jag såg någonstans i en intervju som fladdrade förbi att hon blivit mobbad för sin röst eller sin dialekt för länge sen, och att hon därför på pin kiv (höll jag på att skriva) bestämde sig för att visa världen att hon visst kan tala i radio. Lite som om Elefantmannen skulle ha bestämt sig för att bli nyhetsuppläsare i teve. Publiken hade blivit lika distraherad av det. Inte hennes fel, jag vet. Man har den röst man har. Och är man född i Limham och har en mamma från Västergötland kan nog dialekten bli därefter. Jag läser på Louises wikipedia att hon under uppväxten ”tillbringade mycket tid vid havet och på biblioteket”. Värt att notera. Och att hon fått Sveriges författarförbunds radiopris för sitt ”egensinniga programledarskap”. Vaket av dem för egensinnigt är verkligen ordet. En annan intressant passus som jag undrar om någon av hennes väninnor eller kanske Cilla Benkö själv ritat in lyder: ”Louises roll i programmet har bland annat beskrivits som ’den lite mer reflekterande, feministiska och mjuka halvan’”. Jag hittar ingen motsvarade formulering på Thomas Nordegrens sida om han skulle utgöra den lite mer ogenomtänkta, maskulina och hårda halvan av den framstående duon. Men det kanske är ett förbiseende.
Hursomhelst: nu sitter de där och hur Nordegrens hjärna inte förvandlats till just gröt efter att han i åratal blivit konstant avbruten, tillrättavisad och bombarderad med Louises ängsligt framstammade truismer är svårt att förstå. Han är en mycket tapper man. En gång i tiden (2008) ledde han programmet i ensamt majestät (ibland med bisittare) men sen kom någon mellanchef på att en av dessa bisittare – Epstein– borde vara ett permanent inslag. Oklart varför men det behövdes (uppenbarligen) någon som var tionde sekund fastnar i ovidkommande detaljer och som anser att bra radio består av en rad sammelsuriska associationer presenterade i ett ängsligt staccato – då och då upplivat av en äldre mans buttert frammorrade interjektioner. En kvinna som inte kan läsa av att personen mittemot henne i det tysta sannolikt sitter och funderar på var man kan få tag på blåspilar doppade i curare och/eller hur man genomför ett lyckat koffertmord.
Eller så gillar han henne, vad vet jag. Men det låter verkligen inte så. Thomas Nordegren låter som en arg pappa som gång på gång blir avbruten i sin piprökning och sitt tidningsläsande av en frågvis treåring.
”Pappa? Kan fiskar cykla? Är månen gjord av ost?”
”Nej! NEJ!”
Lite som Tyko Jonsson i Karl Bertil Jonssons julafton.
”TYST! JAG SER PÅ TEVE!”
Eller i det här fallet:
”TYST! JAG SÄNDER RADIO!”
Å andra sidan: Nordegren & Epstein är en perfekt illustration av Sverige 2022. Ena halvan ser och förstår, kokar av vrede i sitt inre, försöker påtala problemen och har fått allmänt nog av alla galenskaper... medan den andra halvan rusar fram och avbryter, börjar peka på molnen och den vackra himlen och sjunga ”Mitt sommarlov” av Anita Hegerland så fort någon höjer rösten. Ja, det var kanske ingen bra liknelse men ni fattar. Eller så gör ni INTE det för det finns ju faktiskt de som gillar Nordegren & Epstein. I min värld är det samma människor som säger att de gillar att somna till det rogivande ljudet från en vedkap eller en flock fiskmåsar som slåss om en upphulkad Big Mac utanför entrén till stadshotellet i Eskilstuna klockan tre på morgonen.
Men smaken är som bekant olika.
Frågan är: kan man tänka sig ett alternativ till Nordegren & Epstein? Och till det dagliga fnissandet och flabbandet på våra lokala P4-stationer? Förmiddag med Adrian & Klara, Frans & Emelie, Melker & Smolker, Fanny & Funny och allt vad de heter.
Svaret är nej.
Sveriges Radio tycker om det infantila. Det trevliga. Det prudentligt vänstervridna. Och framför allt tycker man om konsensus. Samtidigt som ett av deras flaggskeppsprogram präglas av ett underliggande stråk av… antipati. Jag kan inte formulera det bättre men jag inbillar mig att Thomas och Louise inte gillar varandra och att de sänder radio ihop bara för att någon tvingar dem. De sitter i samma båt. De är varandras kidnappare. Lite som Sverige i stort alltså som är ett samhälle som sedan några decennier tillbaka påtvingats sina sociala och kulturella preferenser. Jag försöker föreställa mig ett liknande program, en ideologisk och intellektuell pendang till Nordegren & Epstein… Wyndham & Heberlein… Janouch & Lamotte… Frick & Allard… tänk om SR skulle våga sända något sådant under en säsong. Bara som ett experiment. En kontrast. Jag vet, kompisarna på DN och Aftonbladet skulle bli galna av förtrytelse (och nazistskräck) men oss emellan: vore det inte lite uppfriskande? Jag menar, pengar och sändningstid finns ju.
Och en annan grej: tänk om någon riktigt oväntad människa fick i uppdrag av SVT att göra en alldeles egen navelskådarserie. Inte Bianca, Soran, Alexandra, Belinda, Gina eller Clara. Utan någon som får en att haja till och tänka: ”Oj! Ska den få bre ut sig på bästa sändningstid? Vad spännande!” Med förlov sagt: jag tror att få känner så inför de namn jag nyss räknade upp. Men tänk En Arg Blatte. Eller någon som han. Någon som är oregerlig på riktigt. En rebell. En rabulist. En loose cannon. En tumme i ögat. För det finns ju faktiskt sådana där ute i samhället. Allt är inte miljöaktivism och/eller ankläppar. Tänk er EAB som gäst i Nordegren & Epstein. Bara en enda, välsignad gång. Vilken underbar liten jordbävning det skulle bli. Dålig stämning upp till taket. Louise i tårar. Thomas röd i ansiktet som en tomat. Tänk er någonting som någon enda gång skakade om svenska folket i dess grundvalar, så som Per Oscarsson skakade om nationen med sin ”stripp” hos Hyland en gång i tiden. Eller Skäggen. Eller Lorry på sin tid. Jag tror att vi måste ha mer sånt i Sverige. Och det fort.
Annars kommer våra hjärnor att förtvina.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Lysande förslag (i.st.f Nordegren och Epstein). Jag har ett ännu bättre: Ganman och Flam. Lovar att jag inte skulle missa en enda gång 😊
Jag förstår precis vad Du menar Ganman och jag tycker att det är en jättebra liknelse: "Ena halvan ser och förstår, kokar av vrede i sitt inre, försöker påtala problemen och har fått allmänt nog av alla galenskaper... medan den andra halvan rusar fram och avbryter, börjar peka på molnen och den vackra himlen och sjunga ”Mitt sommarlov” av Anita Hegerland så fort någon höjer rösten."
Och det är bara därför att Du skriver så träffande, som jag älskar och behöver läsa det Du skriver. För även om det många gånger gör ont att leva i Sverige i verkligheten idag, så visar Dina, och några andra Hjältars texter, tillsammans med era läsare, att vi är några stycken nu som "ser och förstår, kokar av vrede i sitt [vårt] inre, försöker påtala problemen, och har fått allmänt nog av alla galenskaper"
Detta gör att jag inser att "det är inte bara jag"...jag är inte ensam om att "se och förstå, koka av vrede, försöka påtala problem, och som har fått nog av all galenskap"...det är Du också, och andra, som delar samma verklighetsuppfattning - vilket är själva definitionen på att inte vara galen.
Så, tusen tack för den här, och alla andra texter som Du skrivit, det är en nära nog hundraprocentig igenkänningsfaktor för min del, varje gång jag läser Dig.