Låt oss först reda ut vilka ”vi” är. Och sen ”ni.”
”Vi” är de som tröttnat på politisk teater, moraliskt godhetsposerande, emotionell ytlighet, statssanktionerad desinformation, statssanktionerad brunsmetning, konsumtionshets, public service, TV 4, Disney+, HBO, Netflix, Hollywood, kvällstidningar, dokusåpor, serier man ”måste se”, klimatskam, sagoläsande lyxhoror, Pride-VM,”mångfald”, ”könskorrigering” av 12-åringar, idioter som limmar fast sig på motorvägen, gallskrikande transaktivister… samt inte minst: kändisar.
Vi stänger av så fort det handlar om Läckbergs, Wahlgrens eller Skäringers instagram. Vi får ångetssköljningar om vi så bara råkar insupa några sekunder av Lotta på Liseberg eller Studio Ett. Vi drabbas av sekundärskam när vi hör klimathjälten John Kerry med emfas hävda att han ”aldrig personligen ägt en privatjet”. För att sekunden efteråt erkänna att hans fru gjort det. Men att de just sålt den. Vi skyr de tomma, tillkämpade skratten, de grötmyndiga förmaningarna, det institutionaliserade hyckleriet.
…och ”ni”… tja, ni är klägget. Det som Håkan Juholt så måleriskt talade om. Ni som konsekvent befinner er på fel sida av den beramade historien. Ni som tror att ni är goda för att ni ”tar ställning” och ”står upp”… för än det ena, än det andra… utan att ens veta varför ni gör det. Profilbildsbytarna som jag brukar jag kalla er, a.k.a ”I support the current thing!”-NPC:er. Vaccinboostare, krigshetsare, regnbågsflaggviftare etc. De tomma gesternas folk. De nyttiga idioterna.
Det här är dock ingen höger/vänster-fråga även om jag personligen upplever det som att många vänstermänniskor i min bekantskapskrets – paradoxalt nog – klamrar sig fast vid etablissemangets trötta lögner; vid all den intellektuellt ohederliga smörja de försöker pracka på oss för att hålla oss sysselsatta, distraherade, avtrubbade…
…alltmedan journalister, politiker och företagsledare raidar det gemensamma skafferiet och dansar jenka på DJ Battle i Almedalen. Och ja jag vet – det är inget nytt. Redan på sextiotalet fanns det Gröna Vågare som lämnade stan och drog ut på landet. Det fanns folk genomskådade både politikernas patologiska ljugande och den kälkborgerliga familjeteatern. Staten och kapitalet. Jag är ute när gumman min är inne. Etc. Men det vi ser nu är nåt annat. Det handlar om något mer fundamentalt och det skär genom alla klasser och folklager. Vanligt folk väljer att vända det mediala etablissemanget ryggen. Man letar information och underhållning på andra ställen. Man drar sina egna slutsatser. Man väljer att stötta alternativen, såväl moraliskt som ekonomiskt.
Några aktuella exempel: den amerikanske countrysångaren Jason Aldean toppar just nu listorna med en politisk låt som fått mainstreammedias köpta kasperdockor att gå i spinn. Vita liberaler med Sheryl Crow i spetsen är vansinniga över Aldeans ställningstagande mot brottslighet och för bygemenskap (typ). De menar att han glorifierar våld. Lustigt. Jag minns inte att dessa människor nånsin reagerade mot ICE-T:s Cop Killer när det begav sig. Eller mot N.W.A:s One Less Bitch…
”I tied her to the bed, I was thinking the worst/But yo, I had to let my niggas fuck her first/Yeah, loaded up the 44 yo/Then I straight smoked the hoe.”
Eller mot Tekashi69. Eller Trippie Redd eller någon annan av de våldsglorifierande, kvinnoförnedrande svarta rapartisterna.
Ett annat exempel: i toppen på den amerikanska biotoppen: Sound of Freedom. En film som handlar om jakten på pedofiler och organiserad barnhandel. Ett kontroversiellt ämne även i USA där högern tar alla chanser att kleta pedofilstämpel på såna som Clintons, Bidens och Obamas. Den osannolika historien kring Ashley Bidens försvunna (och senare av en slump återfunna) dagbok är just nu en av deras favorithistorier.
Kanske är det därför delar av media med Rolling Stone Magazine i spetsen kliver in och försöker flytta fokus från sakfrågan till frågan huruvida Jim Caviezel (som spelar huvudrollen) är högerextrem eller ”Q-anon”. Jag måste erkänna att jag har dålig koll på Caviezel. Jag följer inte några högerextrema forum eller nyhetssidor. Men pedofili och människohandel är en verklighet (inte minst i Afrika och Mellanöstern) och det är kanske där fokus borde ligga. Oavsett vem som ligger bakom. Istället ska budbäraren skjutas. Ett mycket vanligt fenomen inom liberal mainstreammedia. Jag minns f.ö. när de som försökte sätta fokus på frågan om människohandel hyllades förbehållslöst. Maj-Gull Axelsson var tidigt ute med sin ”Rosario är död”. Köp den. Få dokumentära skildringar ha berör mig så mycket. Den kom redan 1989.
Andra exempel på ”alternativ” journalistik, eller iallafall alternativt berättande, är Candace Owens kölhalning av Black Lives Matter-rörelsens profithunger. Har du hört talas om dokumentären The Greatest Lie Ever Sold? Inte? Har du hört talas om Göran Greiders sommarprat? Ok. Ingen slump. Du bor i Sverige. Du är systematiskt förd bakom ljuset, av framför allt SVT och SR. Matt Walsh dokumentär What’s a Woman kanske du däremot hört talas om, men det är bara för att den blev bortplockad från twitter. Ännu ett exempel på Streisand-effekten: ju mer man försöker tysta ner något på internet desto större spridning får det. Jag har sett filmen. Den är intressant. Jag håller med om mycket i den. Tyvärr är Matt Walsh en obehaglig idiot. En ärkereligiös fanatiker med förlegad världsbild. Ibland har han poänger, men han är också djupt kvinnofientlig. På gränsen till rubbad skulle jag säga. Titta på det här klippet om ni inte tror mig.
Jag skulle tro att countrysångaren Jason Aldean också är religiös. Det behöver inte betyda att hans sång inte har sina poänger. Tänk er Springsteen sjunga den förresten. Vänstern hade hyllat den med snor och tårar rinnande nerför hakan. Mona Sahlin hade skrivit ett nytt, känslosamt brev till Bruce i Aftonbladet:
”Du står upp för den lilla människan! TACK!”
Det här är förresten en svart mans tagning på anklagelserna om att Aldeans sång skulle vara ”rasistisk”. Intressant.
Jag håller med om mycket av det Officer Tatum säger i det här klippet. Tyvärr vill han att det ska vara olagligt att bränna den amerikanska flaggan. Så – han är också en tokstolle. Troligen religiös. Man får vara försiktig med vilka man gillar. De kan vara blinda hönor; ibland hittar de ett korn av sanning, men det handlar mest om slumpen.
Å andra sidan är det nyttigt med nya perspektiv och det för oss tillbaka till frågan om vad etablissemanget erbjuder oss. Och varför allt fler vänder dem ryggen. Jag skulle aldrig vilja umgås privat med exempelvis Jimmy Dore, Tucker Carlson eller Styxhexenhammer666. Jag finner dem obehagliga. Precis som Suhonen och Pascalidou. Men jag följer dem. Jag inser att de har poänger. De angriper ämnen på ett sätt andra inte gör. Hos dem hör jag talas om fenomen och nyheter som är kliniskt borttvättade från exempelvis Aktuellts och P1:s rapportering. Och märk väl, det handlar inte om ”konspirationer” utan om saker som faktiskt hänt ute i världen, stora saker, intressanta saker, men skeenden och företeelser som svensk media – av ideologiska skäl – väljer att ignorera. ”Lying by omission” kallas det. Ljugande genom uteslutande av information. Tucker Carlson sysslar också med sånt. Han är extremt bra på det. Man får inte vara naiv. Men den intellektuella höjden på resonemangen är högre än den kyrkans barntimma som exempelvis Studio Ett urartat till. Där är tilltalet konstant infantilt, vinklarna på de nyheter som rapporteras pinsamt förutsägbara.
Och jag tror att ”ni” – klägget – vet allt detta. Janne, Cilla, Hanna, Carsten, Jenny, Renée och allt vad ni heter. Ni känner, instinktivt, att den här eran håller på att gå mot sitt slut. Eran där ni talat ner till er publik. Som Hagge Geigert på sin barnstol en gång i tiden (om någon minns). Sötebrödsdagarna är över. Nej, inte riktigt… det föds ett nytt dumhuvud varje sekund. Hundratusentals människor intresserar sig fortfarande för Bianca Ingrosso. Men det finns ett växande, demografiskt segment därute som ni aldrig kommer åt.
Varför?
För att ni inte har nåt de vill ha.
För att de har valt bort er.
Permanent.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Tack för så många kloka ord. Måste erkänna att jag får panik emellanåt över det infantila samhällsklimatet.Vill också rekommendera Aron Flams senaste samtal med Markus Allard.
Mycket bra, Jens och tack för att du kämpar! Kläggets uppvaknande kommer snart. Jag lever på hoppet! För övrigt, tänk om journalister svor en ed (typ som läkarna gör att alltid rädda liv oavsett vem) att aldrig sälja sin själ till mammon...Maktens förlängda taltrattar borde förvisas till borgen på Marstrand och hållas där i ett evigt kollektiv...