forts. från del 1.
På kvällen är det premiär för en annan pysventil i debatten: dokumentärfilmen A Swedish Elephant i vilken jag själv medverkar. Jag är tillfrågad om att delta i en paneldiskussion efter visningen på storbildsskärm, men jag har sinnesnärvaro nog att tacka nej. Jag gör mig inte bra i såna sammanhang. Jag uppfattas ofta som överdrivet ironisk och dryg. I bästa fall. I sämsta: som en rabulist.
Mustafa och jag sätter oss mitt i publiken.
Det är en varm sommarkväll. Himlen över havet går i vaniljgult och pärlemor. Många kändisar är på plats. Jerzy Sarnecki sitter en bit bort och lyssnar uppmärksamt. Jag tycker mig se Sakine Madon i vimlet. Per Gudmundsson, Åsa Linderborg …
Joakim Lamotte kommer fram och pratar lite med oss, medan SVT ställer sig längst bak och filmar. I ett inslag som sänds långt senare klipper de in en bild på mig i publiken samtidigt som speakertexten nämner ordet “högerextrem”.
Horungarna.