Det är sommaren 2018 och jag står på en gata mitt i Visby. Killen i solglasögon mitt emot stirrar uttryckslöst på mig. Jag stirrar tillbaka. Glor ogillande på hans t-shirt.
Det står: “NEJ. UT.”
Svarta bokstäver mot vit botten, och jag hinner tänka:
“Vem är det som ska ut … ?” innan jag fattar och rodnar inombords.
Jag känner mig dum.
Oförsvarligt naiv. Men jag ursäktar mig med att jag kommer norrifrån. Jag är inte van vid den typen av klarspråk. En sån där t-shirt hade aldrig flugit hemma i Jämtland. Det hade blivit ett ramaskri om någon dristat sig att gå ut på stan klädd i en sån. I Jämtland är alla välkomna. Jag har själv skrivit en låt om det (åt Östersunds Turistbyrå) – en låt med textraden:
“Och vi bränner inga broar, tro mig just du är vår vän
vi har plats för dig och dina, alla räknas, inga men!”
Så där och då – i Visby – i all min till intet förpliktigande, moraliska uppblåsthet kostar jag på mig att känna mig harmsen över det krassa budskapet, samtidigt som en del av mig är motvilligt imponerad av att killen vågar stå öppet för sin kontroversiella åsikt.
Tiderna förändras.
Om det varit 2026 och någon, exempelvis Kryckturken, stått och skrikit i en megafon: “Ut med judarna!” strax intill mig hade jag antagligen inte reagerat, bara stoppat fingrarna i öronen och fortsatt prata med mitt sällskap.
Men som sagt: det här är åtta år sedan. En evighet i den takt saker och ting utvecklas.
Det var en annan tid, ett annat land, och ibland kan det vara bra att påminna sig om såna saker: hur det såg ut nästan nyss. Både när det gäller landet vi bor i och de egna åsikterna. Är jag samma människa nu som då? Och om inte: vad har förändrats?
I mitt minne hade den där tröjan utropstecken efter varje ord, men när jag går tillbaka och kontrollerar bildmaterialet inser jag att jag lagt till den detaljen i min fantasi. Jag uppfattade det som mycket mer aggressivt där och då.
Det var smart av dem (alltså den nationella motståndsrörelsen) att inte ha såna – att bara skriva ett kallt:
“NEJ. UT.”
Det är minimalistiskt. Den (dåvarande) ultrahögerns kärnbudskap komprimerat till två, korta ord. Fem bokstäver. De borde ha fått ett Guldägg. Reklambranschens eget journalistpris. Men eftersom jag vid den här tidpunkten fortfarande trodde på begreppet “integration” tyckte jag att det var osmakligt, på gränsen till obscent.
Det här är innan det besinningslösa överfallet på 9-åriga Luna i Skellefteå.
Det är innan Tishko Ahmed mördade sin flickvän Wilma i Uddevalla och gömde hennes avhuggna huvud i garderoben.
Det är innan Tamim Sultani gick bananas i Vetlanda och höll på att hugga ihjäl sju personer på öppen gata.
Det är innan Mohammad-Jawad Ahmadi och hans två söner (då 17 och 15 år) hedershögg ihjäl Reza Hoseini med 99 knivhugg på en buss i Kiruna.
Det är innan Taher Amiri, hemmahörande i Halland, kastade ner sin flickvän i ett övergivet gruvhål i Norberg i Västmanland och försökte stena henne till döds.
Det är innan Abubaker Mohamad Awad högg ihjäl 19-åriga Tommie Lindh i hans studentlägenhet i Härnösand – efter att ha våldtagit en ung kvinna under knivhot.
Två gånger samma kväll.
Det är innan Fredrik Andersson, 54, sköts ihjäl av Frunze Saghatelyan på Delta Gym i Vasastan.
Det är innan Kjäll Gustafsson höggs ihjäl av okända gärningsmän på restaurang Ströget i Gislaved.
Det är innan trippelmordet på herrfriseringen i Uppsala och innan en 16-åring trängde sig in i en villa i Tullinge mitt i natten och mördade två oskyldiga kvinnor, efter att dagen innan ha skjutit ihjäl en man vid Telefonplan i Västberga.
Plus dussintals liknande händelser.
NEJ. UT.
Jag fattar budskapet nu, men då … nä.
Visst: IKEA-morden och terrordåden (2 st) på Drottninggatan. De hade redan inträffat. Men jag tänkte så här: Hur kan man vilja kasta ut människor ur landet – kollektivt? Hur kan man inte ens vilja ha en dialog om det? Massutvisningar måste väl föregås av någon sorts ... process? Habeas corpus? Decennier av överklaganden? Precis som med dödsdömda i USA.
Kom ihåg: alla som utvisas från Sverige dör.
“Psikiskt”.
Som Fateme Khavari en gång sa.
***
Det är fint i Visby den här dagen. Solen steker från en klarblå himmel och jag och Mustafa Panshiri springer runt och låter oss intervjuas av hög som låg. Svenska Dagbladet, Medborgerlig samling … Vi är inte för fina. Vi marknadsför vår första bok “Det lilla landet som kunde” och försöker svara artigt på alla frågor, hur märkliga de än är.
Nej, jag är inte nazist. Ja, Mustafa kan svenska. Nej, vi är inte ihop.
När vi står och snackar med Malcolm Kyeyune går två män förbi. Den store killen morsar på Malcolm och stannar till. De verkar känna varandra. Ytligt, men ändå. Det är en udda combo och Mustafa och jag betraktar dem under nyfiken tystnad. Det här är under febertoppen av det vi i efterhand kallar vår integrationsmormon-tid. Åren när vi var ute och, en aning blåögt, predikade vikten av integration. Den tog oss ända till Japan och sedermera England, Frankrike och Finland.
Nu står han där: killen i “NEJ.UT.”-t-shirt och stirrar buttert på vår kompis Malcolm.
Malcolm är svart – NEJ.UT-killen och hans kompis är vita och om jag fattat saken rätt knutna till den nationalistiska rörelsen. Malcolm säger något om att de kanske kan snacka vidare i hans och Markus Allards podd.
Alla skrattar, en aning tillkämpat, och jag står där och tycker att hela grejen är konstig. Men jag blir impad av Mackan som tar debatten så pass lugnt och sansat. Malcolm är (för mig) en relativt ny bekantskap då; beläst och excentrisk. Går klädd i tweedkostym, som en universitetsprofessor, och jag funderar på varför han inte syns mer i riksmedia. Varför är Göran Greider med överallt? Och inte han? Är det på grund av hans åsikter? En färgad marxist med invandringskritiska åsikter?
Mustafa och jag hastar vidare.
Det är Centerpartiets dag och Annie Lööf ska snart hålla tal. På väg till Almedals-parken springer vi in i ett lämmeltåg av ungdomar som skriker i falsett:
“Wööööööh!! Annie Lööööööf! ANNIE LÖÖÖÖÖÖF!”
Vi stannar och pratar med en av dem. Hon har Annies ansikte på tröjan, i samma stiliserade stuk som det klassiska Che Guevara-trycket. Ingen slump givetvis. Det där ingår i vänsterns gemensamma, globala estetik och Centern har redan börjat glida över i nån sorts marknadsliberal lättviktskommunism. Men är det Centerpartiet själva som säljer tröjorna? Eller har tjejen tryckt upp den på eget initiativ? Jag blir förvirrad. Störd. Glömmer att fråga.
Under talet hamnar vi precis bakom NMR. De håller upp banderoller med nationalistiska, budskap. En av tygstyckena hänger i ögonhöjd framför mig och jag är på väg att slita tag i den flera gånger. Den skymmer sikten.
Jag fegar ur.
Står där och mumlar irriterat istället, knyter näven i byxfickan, som den typiska svensk jag är. Det är en förvirrande situation. Jag gillar inte fascister, men jag gillar inte Annie Lööf heller. Hennes pladder gör mig (nästan) lika irriterad som åsynen av nassebanderollerna. Trots att hon faktiskt börjar sitt tal med att ta upp judarnas situation i Sverige: bomber mot synagogor etcetera.
Efter det blir det lite obligatoriskt klimathot, smältande polaris, övergödningen av Östersjön, och så förstås: Orbán. Och växande vårdköer. Och psykisk ohälsa hos unga kvinnor.
Och USA:
“På gränsen mellan USA och Mexiko slits barn från sina föräldrar. De sätts i burar. Familjer separeras för att de försökt ta sig in i USA. För viljan att skapa ett bättre liv. Barnens förtvivlade gråt ekar över hela världen. Bilderna är fasansfulla att se. Skriken ringer fortfarande i mina öron.”
Det är melodramatiskt så det förslår.
Lööf talar om det växande utanförskapet och smäller på den dåvarande S-ledaren Stefan Löfven rätt bra. Sossarna är värdelösa. Alliansen är bäst. Hon efterlyser en “svensk nystart” och något hon kallar “integrationsår” – tolv månader där invandrare ska erbjudas praktikplats inom “bristyrken”. Ungefär som ett friår, fast för raketbyggare från MENA.
Hon spänner ögonen i oss och ropar:
“Medan myndigheter utreder och handlägger, byter loggor och typsnitt … medan socialdemokratiska system långsamt trycker in alla i samma stelbenta mall … så sitter motiverade människor, som helst av allt vill jobba, fast i tärande passivitet. I inspirationslösa åtgärdsprogram!”
Hon upprepar frasen “Det är allvar nu”. Om och om igen. Rabblar det som ett religiöst mantra och jag tänker: Vem är det hon försöker övertyga? Oss eller sig själv?
Banaliteterna staplas på varandra.
Mitt under talet får hon syn på NMR-banderollerna och vänder sig direkt till killarna som står och håller upp dem. Hon ropar åt dem. Hånar dem. Lyckas göra en poäng av deras närvaro – vänder kritiken på banderollerna till sin fördel.
Det är skickligt gjort.
Med ens reduceras det korthåriga gänget till spelpjäser på det politiska schackbrädet. Ofrivilligt får de åskådliggöra centerledarens varningar om ett delat land och brist på empati. Det blir nästan övertydligt, men folkmassan jublar (kanske just därför) och Annie är fortfarande en hjälte. Katastrofvalet 2022 ligger fyra år bort.
AfS (eller om det är Nordfront) verkar helt oberörda av att stå mitt bland femtusen människor som föraktar dem i djupet av sina hjärtan. De har bestämt sig. Inget sjuklövern säger biter på dem. De har fått nog av att se sitt land förstöras av mångkultur. Islam. Klanmentalitet. “Heder”.
NEJ. UT.
Lööf avslutar sitt tal med ett emfatiskt:
“Vi vägrar att ställa människor mot varandra! Vi kommer inte att låta Sverige delas!”
Några av de korthåriga hånflinar.
“Ni och Annie förtjänar varandra”, tänker jag och blänger surt på en av dem som står precis bredvid mig. Han blänger tillbaka – på mig och sen på Mustafa som står och stirrar ner i telefonen, till synes ointresserad av Annies varningar till landets alla svarthåriga. Han är sån – alltid lugn som en filbunke. Han var lika lugn när vi besökte SD:s landsdagar i Sölvesborg och han var ende icke-svensken på området. Han reagerade knappt när vi, av misstag, förirrade oss in på ett horhus i Tokyo och blev utjagade av en ilsken yakuza-snubbe i slips, kostym och svarta solglasögon.
Jag ser vad den korthårige killen tänker.
“Bögar. Ni ligger med varandra. Garanterat. Jävla rasförrädare.”
(Jag har, som ni vet, rätt livlig fantasi ibland.)
Jag försöker fokusera på talets sista rader, men orden flyter ihop till en gröt. Jag tänker att Lööfs tal lika gärna hade kunnat hållas av Ebba Busch (kd), Ulf Kristersson (m), Isabella Lövin (mp), Jan Björklund (L) eller nämnde Stefan Löfven. Det är ingen skillnad på dem och vad värre är: det enda de gjort de senaste tio åren är att just ställa grupper mot varandra. Svennar mot blattar, judar mot muslimer, muslimska imamer mot svenska feminister …
Allt är en enda soppa.
***
Senare på kvällen äter vi middag på en restaurang i stans utkanter.
Nej … inte jag och “Costanza” som jag vid det här laget börjat kalla Mustafa (eftersom de två delar världsbild). Vi ingår i ett större gäng “alt-righters” som samlats för att diskutera världsläget. Jag har Adam Cwejman till höger om mig och Joakim Lamotte till vänster. Alexander Bard och Aron Flam mittemot.
Aron och Alexander diskuterar så hätskt – och högljutt – och använder så svåra ord och så stora armrörelser att resten av restaurangen tystnar och vänder sig om. De stirrar häpet. Vad är det här för slags människor?
“Hegel är en idiot!”
“Friedrich Hayek med!”
“Ayn Rand vet inte vad hon pratar om!”
“Inte Murray Rothbard heller!”
“Du pratar om anarko-kapitalism?!”
“Jag pratar om The Invisible hand!”
“Laffer-kurvan!”
“Peter’s princip!”
“Krämare!”
“Dilettant!”
Senare den hösten ska de komma att starta podden The Aryan & the Jew ihop. Det kan man inte tro den här kvällen. De skriker varandra rakt i ansiktet, medan Alexanders dåvarande pojkvän suckar uppgivet. Adam Cwejman ser milt bekymrad ut.
Mustafa och jag skäms.
Mest över vår egen tafatthet. Vi är två nobodies. Vi har inget att komma med en kväll som denna. Ingen har läst vår bok. Ingen pratar med oss. Vi dricker inte sprit. Jag ler ursäktande mot en tant vid bordet bredvid. Hon ser ut som typen som röstar på socialdemokraterna och tycker om bred lördagsunderhållning på SVT. Hon snörper på munnen och vänder sig bort medan Alexander Bard skriker något om Thomas Piketty i falsett.
Almedalen är en prövning detta år.
***
Morgonen efter medverkar jag och Mustafa i ett seminarium nere i hamnen. Vi har bjudits in för att prata om vår bok och vi passar på att ställa den retoriska frågan från scenen i det kvalmiga plasttältet:
“Vad gör vi med de som inte vill integreras?”
Dåvarande migrationsminister Ylva Johansson sitter på första bänk, rakt framför oss. Hon har passet efter oss och nickar instämmande åt det vi säger. När det är hennes tur går hon upp i talarstolen och utbrister utan att tveka:
“Jag håller med Mustafa och Jan! Det här ÄR komplicerat!”
Lite senare rycker hon tag i Mustafa och drar honom med sig in i en väntande P1-intervju. Hon ler ursäktande mot mig. När vi hälsade tidigare på morgonen blev hon så när stoppad av sin pressis; i samma stund som jag sträckte fram handen fick han syn på min bruna t-shirt med texten “FEL VÄRDEGRUND” och ögonen vidgades oroligt. Hans chef verkade inte fatta vad det betydde. Eller vem denne “Jan” faktiskt var.
Hon tog mig i hand ändå.
Nu studerar jag P1-intervjun på några meters avstånd. Mustafa finner sig, som vanligt, och det syns att Ylva älskar att ha honom med. My black friend.
P1-programledaren tindrar förtjust med ögonen.
Integration är viktigt!
Möjligt!
En stund senare letar vi oss in i Visbys labyrintiska gränder för att hitta ett seminarium om fenomenet banal godhet. Ann Heberlein ska prata om sin nya bok. Vi hittar stället efter många om och men, men tyvärr är det fyllt till bristningsgränsen så vi får trängas i dörren.
Johan Westerholm och Ledarsidorna står som arrangör, men de har snålat på tekniken så den stackars moderatorn hörs knappt. Det är nåt fel på ljudet. Ann pratar på ändå, högt och självsäkert, på sin utpräglade skånska. Folk lyssnar uppmärksamt. En del grimaserar bekymrat när hon kommer in på afghanska ensamkommande och deras kvinnosyn. Andra nickar instämmande, applåderar. Någon busvisslar.
Hennes bok är redan stämplad som “kontroversiell” av MSM. I en recension i Expressen kallas den full av: “halvsanningar, missförstånd och intellektuella förvillelser”. En av mellanrubrikerna lyder:
“Högerextrema konspirationsteorier.”
I Aftonbladet beskylls hon för att vara “alarmistisk” och “osmaklig”.
Heberlein har, på relativt kort tid, rört sig från Feministiskt Initiativ till Moderaterna och vissa förvirras av vad de uppfattar som hennes “tvära kast”. Andra ser det som en välkommen tillnyktring. Oavsett är intresset för Anns bok stort. Det märks att det finns ett uppdämt behov av att höra andra versioner av det vi slarvigt kan kalla “mångkulturexperimentet”.
Men jag tror fortfarande att hon krånglar till det. Jag minns att jag tänker det där jag står. Så många ord för att säga något som i grunden kan sammanfattas på en t-shirt.
NEJ. UT.
forts. i del 2 och 3.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Sorgligt hög igenkänningsfaktor. Ja, förutom att jag aldrig varit i Visby tillsammans med några politiska demagoger, men att det stämmer så väl med att man liksom fick nog med "vi gillar olika" till slut. Obs att de första s k förnedringsrånen är från tidigt 90-tal och att man långt innan dess märkte att vissa transalpina kulturer var hart när omöjliga att samspela med.
Mitt uppvak var på Luleå tågstation nångång 2015. Följde med en kompis som körde en charterbuss och vi ställde in oss i ledet av ett tiotal bussar. Ut från tågen välller unga svartmuskiga män, de flesta med yviga skägg, snygga skor, välklädda och alla med en mobil i handen. På perrongen står ett gäng kvinnor och några få män med skyltar med olika destinationer. Kalix, Piteå, Boden, Harads, Älvsbyn, Gällivare, Överkalix och plong! Juoksengi. En liten by utanför Övertorneå där jag en gång föddes. 51 st, en busslast med flyktingar skulle bo i en nedlagd skola.
Hur det gick kommer jag inte ihåg, men där och då föll poletten ner. Det här kommer aldrig att fungera. Och varför denna cirkus inför öppen ridå. Alla ser ju.
Alla såg med ville inte förstå.